Enklaste sättet att lyckas på jobbet

Visste du att människor som är glada på jobbet och vänliga mot kollegor och kunder är 12-20% mer produktiva?  

Har jag en positiv attityd är jag bättre på att samarbeta, jag har mer energi, mer fokus och jag är mer kreativ. Dessutom, har jag ett positivt förhållningssätt är det svårare för mig att stressa, jag mår helt enkelt lite bättre = färre sjukdagar. 

Det handlar inte om att skratta på jobbet. Det handlar om att träna långsiktigt och det är ju bara mitt ansvar. Att meditera, bygga meningsfulla relationer, att ibland lägga från sig mobilen, att träna fysiskt och att träna på att uttrycka tacksamhet kan vara några sätt att bygga upp ett positivt förhållningssätt. 

Jag tror att vi får tillbaka mycket av det vi ger. 

Ta en stund och titta på en film om en man på en butik någonstans i USA som så många kunder tyckte mycket om för att han alltid var vänlig och omtänksam i sin yrkesroll ... och se vad som händer. Allt bara av den enkla anledningen att han alltid bemötte sina kollegor och kunder med värme och vänlighet. 

Skärmavbild 2018-01-05 kl. 14.22.03.png

Fem tips för att klara kommande 250 arbetsdagar

Det kan kännas överväldigande. Nästa semester är långt borta kanske och det är fortfarande ett antal dagar vi ska ta oss igenom på jobbet innan vi kan vila lite till. 

Under många år har neurovetenskapen gett oss insikter i hur vi kan förstå oss själva och våra hjärnor. Det går att jobba lugnare och mer effektivt om vi har koll på hjärnans styrkor och svagheter. 

Här är fem konkreta tips för att klara de 250 dagar som ligger framför. 

pomodorotimer-58cc1f343df78c3c4f89f408.jpg

Ta dig an det jobbigaste när hjärnan är pigg!
Ödsla inte hjärnans bästa stund på morgonen genom att rensa mail. Ta tag i det viktigaste, det som är mest krävande när hjärnan fungerar allra bäst.

Använd dig av pomodortekniken
Den går förenklat ut på att effektivisera arbetsdagen. Arbeta utan multitasking så här: ställ en klocka på 25 minuter och arbeta bara med en enda sak under den tiden. Därefter tar du en kortare paus på fem minuter och sedan ställer man klockan på 25 minuter igen och tar tag i nästa uppgift. Eller fortsätter med den man inte hunnit bli klar med. 

Sluta multitaska!
Ingen hjärna är gjord för att jobba med flera saker på samma gång. Att växla fokus tar mycket energi och de som jobbar med flera viktiga saker på samma gång får ett sämre resultat än de som fokuserar på en sak i taget. 

Hitta en gnällfri zon
Det är lätt att komma in i gnällträsket. Skapa en gnällfri zon på jobbet. Det är i personalrummet eller vid kaffeutrymmet vi ska hämta energi, inte bli av med den. 

Var snäll mot dig själv
Du behöver inte göra allting perfekt varje gång och din kalender behöver inte vara proppfull. Kom ihåg att lägga in tid för återhämtning, om så bara tio minuter. Ta en promenad, lyssna på lite musik eller bara slut ögonen en stund. Hjärnan behöver pauser!

Har du 15 minuter över, lyssna på David Rock som talar om neuroleadership

Bokbranschen missar en hel generation

Jag är författare. Jag arbetar i en bransch som inte sprudlar av framtidshopp. I själva verket skulle man kunna tro att bokbranschen står på randen till undergång.

De branschtidningar jag prenumererar på har uppslag efter uppslag i mörka toner med rubriker i fet stil och fotografier på branschens profiler där de lägger sina pannor i allra djupaste veck. Det Stora Hotet mot den traditionella boken och branschen verkar vara Amazon och/eller digitaliseringen. Det Stora Hotet är Förändring.

Inför detta bör man ändå ha respekt. Förändring i en bransch som kanske inte har genomgått så stora förändringar de senaste 200 åren bör med all rätt vara skrämmande för de allra flesta.

De stora förlagshusen med knarrande trägolv och spegeldörrar vilar i ett spänt lugn. I receptioner sitter tysta och hemliga besökare, alla påtagligt medvetna om att de är på visit i litteraturens allra heligaste. Det finrum som få får tillträde till. I stadens bokbutiker är hyllorna alltid välfyllda i bokstavsordning, ljuset uppskruvat till en läsvänlig nivå, representabelt klädd personal skyndar tyst mellan terminaler för att söka på en titel som tant Ulla ska köpa i julklapp till sin syster och för att registrera poäng på inköpta varor.

Det är fint och särskilt, tyst och rofyllt. Välordnat och väl bevarat i traditioner från förr. Litteraturen och boken högt upp på en piedestal. Att vara författare är fint. Att arbeta med böcker och litteratur är ännu finare. Man gör det av hjärta och själ, för ett brinnande intresse för det skrivna ordet. Å jo. Inte för att tjäna pengar. Verkligen inte. I Författarcentrums stadgar står till och med att man ska arbeta för att motverka kommersialisering av litteraturen och de författare som skriver för att tjäna pengar på sitt kunnande och hantverk gör nog bäst i att fortsätta försäkra sig själv och branschen om att man skriver för att det värker av ord och berättelser i bröstet.

Det är fint och särskilt med litteratur. Faktum är att branschen arbetat för att göra det så fint och särskilt att de välfyllda rummen av författare och branschfolk sakta sakta har stängt dörrarna för de som kan, vill och borde få lättare att komma åt boken. De som om några år är den grupp kunder som bokförlag, författare och boklådor kommer att vara beroende av.

De som arbetar för litteraturen har aktivt medverkat till att göra litteraturen näst intill oåtkomlig för en hel generation.

Den här generationen spelar spel, laddar hem filmer, streamar serier på Netflix, hänger med kompisar i de sociala medierna, bygger världar och städer i Minecraft. De sätter inte sin fot i en bokbutik om de inte är tvingade och knappt då heller eftersom man kan beställa på nätet. Den här gigantiska gruppen potentiella kunder har inte råd att gå på någon Bokmässa och hade de råd fanns det inte en enda programpunkt som tilltalade dem och de vet inte ett dugg om Augustpriset. Och om de ändå hamnar inne hos en bokhandlare får de tålmodigt leta sig fram till den avdelning som eventuellt har böcker som intresserar dem och dessförinnan passera rader av vykort, kollegieblock och inbundna kalendrar, kokböcker och Pluras Jul från i år och förra året. Snark

Bokbranschen tävlar om uppmärksamheten hos den generation som föddes när internet redan fanns och som aldrig levt i en värld utan PlayStation och Xbox. Och vad gör bokbranschen då?

Ingen-ting.

Jo! Något gör vi. Vi diskuterar digitaliseringen som hot eller möjlighet, Amazon och bokmoms och fallande försäljningssiffror.

Istället för att stå med kikare mot horisonten och bygga skyttegravar för att ta strid mot förändring och utveckling borde hela branschen se över vad man står på. Jag skulle vilja påstå att det finns en helt obruten mark för vi har helt missat ungarna. Vi vårdar den fina litteraturen och gör den ”folklig” för de som redan kan och vet men vi gör den ännu mer svåråtkomlig för de som inte redan kan och vet. Och hör och häpna, de är fler.

Var är Bokmässan för ungarna? När ser vi till att möjliggöra och tillgängliggöra ett fenomen som Bokmässan för ungarna på Hisingen? Studentrabatt är inte att möjliggöra eller göra tillgängligt. Var är utställarna som lockar till sig unga killar i åldern 13-18 år? Var är seminarieprogrammet för de som aldrig har öppnat en bok men som fattar att Hunger Games också är en bok, inte bara en av vår tids mest populära fenomen.

Var är Avici, var är Bindefeld med sin gästlista och var är fotograferna och journalisten från Vecko-Revyn när Augustpriset ska delas ut?

Varför finns det inga bokstöd med Zlatans eller Rebecka Mohlins silhuett utan bara de med Strindberg och Lagerlöfs?

Och var är butiken som pumpar ut senaste hiten med Lady Gaga på hög volym, en kille med piercing i ansiktet kommer fram och frågar om han kan hjälpa dig, du går vidare i ett hav av ljuskäglor som spelar över hyllor och väggar och böcker i takt med musiken som känns hela vägen in i bröstet. Du går förbi böcker som står intill videofilmen med samma titel, fram till sofforna där några sitter och spelar FifaPlayStation för just den här månaden är det fotbollstema och soffdelen i butiken är inte bara full med fotbollsspel utan alla böcker om fotboll. På bordet ligger ett läseexemplar av boken som Klas Ingesson skrev innan han dog. Någon dricker en kaffe i cafét och lyssnar på soundtracket till Gone Girl, kollar med ett öga på biotrailern som går på en tv-skärm intill och fingrar på boken som nyss kom i pocket. En tjej ur personalen, hon med en lång drake tatuerad över ena armen kommer fram och frågar om du har läst Inger Frimanssons bok, Råttfångerskan. Nästan lika obehaglig som Gone Girl faktiskt. I kassan ligger nyckelringar med R2-D2, en trailer med nya Star Wars-filmen kan laddas ner med en QR-kod och intill ligger boken Gryning över Kalahari: hur människan blev människa.

Det är mycket snack och liten verkstad. Och fokus åt helt fel håll. Missar bokbranschen att verkligen locka till sig den yngre generationen kan vi nog om 10-15 år vara rätt säkra på att försäljning av Boken kommer att vara minst halverad. Det är dags att borsta bort polishen från litteraturen, knyta upp flugan och hänga av sig fracken, inse att litteraturen verkligen behöver bli folklig på riktigt och i allra högsta grad kommersialiseras och att vi måste röra oss otroligt mycket fortare och möta våra nya kunder där de är.

Varsågod, en helt ny affärsmöjlighet. Vem tar första steget? 

Ungar kan hantera raka rör

När jag träffar ungdomar som går i högstadiet och i gymnasiet lindar jag inte in mycket när jag pratar om webben och sociala medier. 

Jag vet att en tonårshjärna är allt annat än färdig vilket resulterar i att man är mer riskbenägen, man har svårt för att bedöma konsekvenser, det är lite taskigt med området som ska jobba med empati och man har dessutom inte helt klart med koncentrationen. En tonåring är dessutom (ofta) i ett skriande behov av bekräftelse. Självkänslan som satt likt en mjuk stödkrage runt nacken i mellanstadiet har börjat pysa. Man har många gånger tappat tron på att man duger någonting till eller att man kan något alls. Att knarka bekräftelse är en självklarhet när vi inte kan bekräfta oss själva. 

Lägg detta då i en tonåring som hänger i de sociala medierna och jag blir inte alls förvånad över att ungar döms för förtal, förolämpning eller olaga hot. Men DE blir förvånade!

Och JAG blir förvånad över att så ytterligt få tonåringar lyfter fram sina talanger, egenskaper och BRA sidor i de sociala medierna.  

Fotograf: Kajsa Wedberg

Fotograf: Kajsa Wedberg

Det är egentligen runt dessa två punkter jag cirkulerar i mina föreläsningar för ungdomar om sociala medier. Och jag lindar inte in särskilt mycket när jag gång efter gång efter gång möter stora grupper som på riktigt inte har tänkt på att det de skriver syns och kan läsas av alla. När de på allvar inte har tänkt på att de måste bete sig på nätet så som de själva vill uppfattas. Eller när de helt ärligt säger till mig att de trodde man kunde göra lite som man ville på nätet. 

Jag berättar om hur nätet är ovärderligt för mig och de allra flesta, hur jag finns överallt och ständigt är uppkopplad. Hur jag använder sociala medier för att visa vem jag är och vad jag står för. Jag säger att det är upp till var och en hur man vill bete sig bara man är medveten om att vi alla, ALLA, måste ta konsekvenserna av vad vi gör, säger eller skriver. Ingen större överraskning utom för ungarna. 

Det som hände med tjejerna och i Instagram-målet för några år sedan visade i mångt och mycket ungarna att vi inte tar mer skit nu, att det finns lagar som även de måste följa. Att det då något år senare uppstår ett liknande fall för att några andra tjejer i en annan kommun "blev inspirerade" av händelsen bekräftar bara det jag skrev inledningsvis. Man greppar inte risker och kan inte bedöma konsekvenser. Och jag tycker att de vuxna på ett sätt har svikit ungarna lite när vi inte på ett bättre sätt talat om vad som gäller. 

När jag var i den åldern behövde hon som satte krokben för mig för att jag hade rutiga byxor på mig inte ta så många konsekvenser. Det var hon och en till som visste. Och jag. Hon behövde inte ta konsekvenserna i en förlängning när hon retade mig för att jag hade en stor mun. Jag sa inget och det som sades försvann i en utandning. Hade det skett idag hade hon skrivit på nätet kanske. Kanske hon hade skrivit som det skrevs på ett anonymt instagramkonto för ett tag sedan: Jag vill bara slå ihjäl dig och din familj, du förtjänar inte ens att leva för du är så ful och fet. 

Jag lyfter fram det fantastiska med sociala medier och nätet men jag vägrar låta bli att med raka rör informera ungarna om att de får ta konsekvenserna av det de gör där. Det syns och kan läsas av alla. Det sprider sig blixtsnabbt och når till slut de som säger stopp, som anmäler och åtalar. Och då står ungen där, den som för många år sedan var en likadan typ som på skolgården hävde ur sig kommentaren och passerade, då står ungen där och inser att det för rätt många år framöver finns på pränt och sparat något som (oftast) inte var menat att bli så stort. I alla fall inte så stort så att jag ville ta det ansvar jag avkrävdes när jag dömdes till skadestånd. 

Tonåringar fattar att vi säger "lägg av", "skärp dig så att du kan ta ansvar fullt ut för vad du skriver!". De VET i grunden vad som är rätt och fel men har inte helt klart med den del av kroppen som kan bedöma risker och konsekvenser. Då måste vi hjälpa till. 

Att ungarna inte fullt ut fattar (!) att det är samma lagar här som där är jag lite förvånad över och jag säger till skolan jag besöker att det finns två saker de kan fokusera arbetet på när de ska prata om det berömda näthatet och den berömda nätmobbningen ... vad säger lagarna och vad innebär de och inte minst ... värdegrunderna. Jobba med värdegrunderna. Hjälp ungarna att ta fram allt det de är bra på och visa dem hur de kan använda sociala medier för att visa upp sina BRA sidor. 

Av de ca 5000 elever jag har mött de senaste månaderna är det (på riktigt) 18 tonåringar som har räckt upp handen och sagt att de använder de sociala medierna för att via vad de är bra på. Det är 0,36%.

 

 

Vill du vara glad?

Det finns massor att träna på som gör oss glada, som lyfter tankarna och som gör att vi får lite energi. En sak som gör oss gladare är när vi lär oss någonting nytt. Hjärnan vill ha utveckling! Den vill bli bättre, den vill utforska, den mår bra av att lära sig någonting nytt. Och det är inte nödvändigtvis "skol-nytt" som den går igång på, det är sådana där andra saker, vardagsmaten vi snubblar över på veckorna.

Den här veckan har jag lärt mig att Jokkmokks kommun är lika stor som halva Schweiz i yta och att det i Jokkmokks kommun bor ca 5 000 personer och 30 000 renar. (I Schweiz bor det drygt 7 miljoner människor och väldigt få renar. Har jag hört.)

Jag har lärt mig att man inte behöver gå och prova ut en bettskena hos tandläkaren eftersom det finns lite smartare lösningar och material som man fixar till hemma på egen hand.

Och jag har lärt mig hur man i Kanada lastar av timmer från ett stort fartyg. Se på filmen här, rätt häftigt.

Min bok, Vill du vara glad? kommer den 24 april! 

 

Föreläsning för skolan i Vuollerim

Jag fascineras fortfarande av det där att jag kan åka några timmar från min lägenhet i Stockholm och plötsligt är jag i en annan värld. Igår flög jag till Luleå där Maria hämtade upp mig och så åkte vi till Vuollerim.

Vuollerims Friskola vann en föreläsning innan jul och jag fick nöjet att besöka dem av den anledningen igår. Vuollerim är en by med 800 invånare och i takt med att vi närmade oss byn fylldes jag av ett lugn. Långt ifrån stressen i Stockholm klev jag ur bilen utanför Vuollerims Gästgiveri och andades frisk och iskall luft och möttes av varma människor. 

I Vuollerims Friskola går 40 elever, det drivs 54 företag (!), slalombacken drivs av invånarna i byn och gästgiveriet drivs och ägs av ca 140 olika aktieägare, alla engagerade i byns överlevnad och hotellets varande.

I Vuollerim hjälps man åt. Det händer inte mycket om man inte går samman och driver utvecklingen framåt. I samma stund som jag slog mig ner för att äta lunch på hotellet kände jag det. Människorna är öppna och varma och jag kände mig så där hemma så att jag skulle ha kunnat lägga upp fötterna och lutat mig tillbaka och folk skulle komma och gå och jag skulle få lyssna på berättelser och historier från skogar och fjäll och älvar.  

Det händer förmodligen mer i Vuollerim än det gör i Stockholm för det kändes som om de där gjorde saker som hade avgörande betydelse istället för att jäkta till tunnelbanan och stå i kö till motionspasset på SATS. Det blev mer på riktigt där i Lappland. Jag såg fyra älgar (två av dessa såg jag lite för nära inpå) och blev försäkrad att där fanns björn också men jag åkte hem innan jag hann med den upplevelsen också. 

TACK vackra Vuollerim. 

 

TACK Frölunda Torg

Idag fick jag träffa ett sjukt skönt gäng i en hörsal i närheten av Frölunda Torg. Tänk när man kommer in och genast blir omhändertaget och i samma stund man vänder sig emot publiken känner man energin från de som sitter där. Det blir alltid bra föreläsning då. Idag var publiken så fantastisk så det blev så roligt att föreläsa att jag ett tag funderade över att göra en kupp, prata tills de bar mig ut från salen. 

Avstod. 

TACK alla fina människor jag fick träffa idag och tack ni som kom ut från era butiker och gav mig ett extra leende på vägen hem. 

Föräldrar behöver inte kunna allt för att vägleda barn

Under och efter mina föreläsningar för föräldrar om vad barn och unga gör i de sociala medierna och hur vi kan hjälpa dem hantera det de möter där får jag många frågor. Alla inom samma område.  

maxresdefault.jpg

Jag får sällan eller aldrig frågor om vilka appar som kan vara spännande att visa barnen eller på vilket sätt man som förälder kan försöka använda t.ex. KiK, inte heller så ofta frågas om tips på bra YouTube-klipp att kolla tillsammans med barnen.  

Frågorna jag får är frågor från föräldrar som har abdikerat. Inte undanskuffade av barnen i beslutsförmågan men undanskuffade av sig själva. Så många som tror att bara för att man inte kan allt ALLT om vad barnen gör i de sociala medierna då kan man heller inte bestämma:

"Hur länge tycker du att barnen i klassen ska KiKa varandra på kvällarna? Min dotter får meddelanden långt efter nio på kvällen, det tycker inte jag är okej." En pappa frågade mig för ett tag sedan. Jag började med att undra varför den 11-åriga dottern hade mobilen i sängen. Undrade om han hade ställt in en gammal telefonapparat i hennes säng för 20 år sedan. Undrade vad han hade sagt om kompisarna kommit och ringt på dörren kl. 23.  Då fattade pappan. Då hittade han sin egen styrförmåga i föräldraskapet.

"Vad ska jag göra tycker du när min dotter inte får vara med i en konversationsgrupp på KiK?" Jag frågade hur mamman hade hanterat en sådan situation om det hade utspelat sig på skolgården. Då fattade mamman och frågade om det var så enkelt och jag sa ja.

"Du pratar ju så varmt om nätet men hur länge tycker du då att min son ska spela spel på kvällarna? Han går ju aldrig och lägger sig!" En mamma oroade sig, sonen spelade LoL, ett spel hon inte visste något om. Jag frågade om hon hade låtit sonen vara ute och spela fotboll till sena natten mitt i veckan, om hon hade sagt ok till att han kollade TV till midnatt. Självklart inte, sa hon. Och fattade.  

"Hur tycker du att vi ska agera då det förekommit en massa trakasserier nu på facebook mellan eleverna?" Undrar en orolig pappa och sneglar på en lärare som tittar på mig och jag undrar om de på skolan har en plan för kränkande behandling på internet och en plan för kränkande behandling i skolkorridoren. Det har man ju inte säger läraren och pappan fattar för det är precis just så enkelt till att börja med.  

Föräldrar jag möter som är osäkra på hur de ska hantera alla sociala medier, spel, sajter och grejer som ungarna håller på med är osäkra eftersom de inte alltid vet exakt vad barnen gör. Fotboll fattar vi. TV fattar vi. Men när ungen säger att hon eller han måste ha KiK igång eller måste spela till kl. 02 tar många föräldrar ett steg tillbaka och abdikerar eftersom man ju inte vet så mycket om det där och barnet kanske kanske har rätt och tänk om jag förstör massor om jag inte låter honom eller henne hållas. En liten stund till.  

Det viktigaste för mig när jag föreläser om det här för föräldrar är att presentera allt så att de förstår att de inte behöver fatta allt. Vi kommer aldrig att komma ikapp ungarna i deras tempo och så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Ungarna har alltid gått först, en gång gick vi först. Kanske var det när Motorsågsmassakern kom och videon skulle förstöra en hel generation.  

Vi behöver inte fatta allt men vi ska inte lägga ifrån oss ansvaret i ett föräldraskap. Bara för att det handlar om KiK, LoL, WoW, Instagram, Skype, VideofyMe, iSock och en massa annat vi kanske aldrig kommer att vilja, orka, hinna förstå fullt ut innebär det inte att vi frisäger oss från det elementära,  att vägleda barnen och stärka ungarna till att bli trygga individer och därutöver vara en klok vuxen.
 

När börjar du räkna ner?

Igår hade jag ett skönt möte med två kvinnor inför en föreläsning på deras arbetsplats. De var bekymrade över stämningen på jobbet, klagomål som står i fokus mest hela tiden och attityden hos medarbetare. Jag hoppas att jag kan förmedla det absolut viktigaste när jag får träffa alla senare, att vi är så mycket ansvariga själva för hur bra det är på jobbet eller hur vi mår. Inställningen är rätt avgörande och du kan inte skylla på så mycket annat eller på så många andra än dig själv för hur du mår. Om vi nu inte pratar om kris, sorg eller sjukdom men det är en helt annan sak och kräver sitt förhållningssätt och stöd från omgivningen.  

Det är inte alla arbetsplatser som har medarbetare som räknar ner men det är rätt många. Vi börjar räkna ner någonstans efter fredag lunch. Mitt twitterflöde fylls av #fredagsfeeling #afterwork #helg #lycka och lite till.  

Vi närmar oss knappen PLAY med fingret. Snart är det dags att njuta. Snart är det dags att ha kul, att älska livet, umgås, skratta ... snart är det dags att helt enkelt vara lite lycklig. Det är helg.  

Så är vi sktiglada för att det är helg och vi umgås och skrattar och lägger upp bilder på mysstunder med tända ljus och fint arrangerade middagstallrikar, promenader i höstprakten, #selfie s på helgmänniskan, den som njuter av livet. Så håller det på fram till söndag sen eftermiddag. 

Då närmar vi oss knappen STOP. Det är slut på det roliga, ångesten står för dörren eftersom vi ska till jobbet och det är jobbigt och svårt och tungt och livet måste pausas i de fem (nåja, fyra och en halv) dagar som vi har framför oss men så säger någon att hey, det är ju snart helg igen! Vi räknar ned, härdar ut eftersom jobb är allvarliga grejer och då kan man inte hålla på att skratta och älska livet och ha kul.  

Jag tänker att det blir ett väldigt slöseri på liv. Och på att må bra och vara glad och vara tillfreds. Om du trycker på PLAY och bara lever fullt ut från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag är det alltså i runda slängar ca 2x52 dagar per år som du älskar livet och verkligen kan njuta.  

Rätt tragiskt.  

Jag har en skyldighet gentemot mig själv att leva det bästa liv jag kan och det livet pågår 7x52 dagar per år. Jag trycker aldrig någonsin på någon play-knapp när det blir helg och inte heller på någon stop-knapp när det blir måndag och det beror bara på en enda sak: Jag har tränat och jag har lärt mig att leva fullt ut och njuta varenda dag. Oavsett var jag hamnar och hur jobbet ser ut. Det är jag skyldig mig själv. Då har jag roligare hela tiden och jag har kraft att ta av när problemen sätter krokben för mig och när livet är tungt. Men jag blir en trevligare person och jag trivs med att vara trevlig och jag älskar att vara glad. Oavsett om det är lördag, tisdag eller torsdag. 

Det är sånt jag föreläser om också. En enda grej av allt som är det roligaste :)  

Effektivitet kan vara alldeles underbart

Möte kl. 8. Jag känner mig effektiv.

Möte kl. 8. Jag känner mig effektiv.

bild 2-2.JPG

Frukostmöte med Elizabeth som hette Gummesson förut men som nu heter Kuylenstierna.

Så mycket att avhandla och gå igenom. Så mycket att skratta åt. Vi pratar så mycket om mänskliga beteenden och vad som skulle hända om man avvek. Jag föreslog att jag skulle gå före i busskön på vägen hem och Betten föreslog att hon skulle be servitören om att få äta upp de goda resterna från bordet intill. Så gör vi och så skrattar vi åt människan och vårt behov av att passa in och inte bete oss hur som helst och där står vi inte över någon eller några för vi är precis likadana själva och ingen av oss gjorde något av det vi fantiserade om.

Det var en av de få dagar då jag har kontorsdag, en av de få dagar då jag inte är ute och jagar jobb eller föreläser utanför stan. En alldeles underbar liten stund. Alldeles väldigt nödvändig för själen.

 

Guldläge och gulddagar

Ibland blir det så fantastiskt bra! När jag får en publik som är så fantastisk att man inte kan göra ett dåligt jobb alls.  

I tre veckor i rad har jag fått träffa en stor arbetsplats med många anställda som delats upp för att i tre olika omgångar få en utvecklingsdag där jag var en av ingredienserna. Och vilka människor! 

Jag pratar om arbetsglädje, om ansvaret vi har för att må bra på jobbet och inte bara ha skitkul när helgen kommer (tänk så många som kör play först till helgen, strax efter lunch börjar det rycka i helgtarmen och man börjar putsa klackarna för att slå dem i taket och så kommer söndagen och det är lika bra att få lite ångest eftersom veckan ligger framför och jobbet är ju jobbigt, då kan man inte ha kul ...) utan även ha roligt på jobbet.  

Jag pratar om problem och hur vi faktiskt kan bli av med problem och även skippa oron som ibland kan vara rätt tärande på vem som helst.  

TACK för att jag fick vara en del av er dag, ni vet vilka ni är! Ni var fantastiska.  

Det är inte alltid så självklart med de sociala medierna

Jag har jobbat länge i och med de sociala medierna. Målmedvetet för att skapa min profil utåt, omsorgsfullt för att mitt eget varumärke ska uppfattas så som jag vill att det ska uppfattas. Jag började blogga 2004 och numera finns jag i många fler kanaler och jag använder varje kanal på olika sätt.  

Detta får jag ibland föreläsa om. Jag riktar mig då till företag och människor som kanske har börjat testa eller de som står och överväger men inte vet hur (eller om) de ska göra.

Det är rätt dumt att inte synas i de sociala medierna. I alla fall om du är beroende av t.ex. kunder. Och oavsett om du är en person eller ett företag så landar vi faktiskt i relationer. Det är i de sociala medierna du kan skapa relationer med de som ska köpa dina produkter och tjänster. Relationer som rätt ofta är viktigare än kvaliteten på din produkt ... som kanske är en i mängden på din marknad.  

arm.jpg

Den 17 oktober kl. 17.30 får du möjlighet att lyssna lite till hur jag tänker. Tillsammans med Annika R Malmberg, en av landets främsta säljtränare, bjuder vi in till en presentation av vad vi kan erbjuda. Jag snackar sociala medier. Annika pratar om hur du säljer bäst.  

Ett ypperligt tillfälle för dig som tvekar lite, undrar HUR du ska gå tillväga och om det verkligen behövs och på vilka arenor du ska vara och om Facebook är bättre eller om du ska satsa allt på Twitter, Instagram eller Pinterest. Det är för dig som har kommit igång men som inte får något gensvar på dina Facebookinlägg och som inte riktigt vet hur man ska kasta sig in i diskussioner på Twitter eller vad man nu ska använda YouTube till.
 
En perfekt inspirationskväll där du dessutom får någonting att dricka och någonting att äta. Vi toppar kvällen med lite chokladprovning.  

Var: Unites Spaces, Waterfront Building, Klarabergsviadukten 63, Stockholm
När: 17 oktober 17-30- ca 19.30
Pris: 295:- ex moms, inkluderar lättare mat, ett glas vin samt chokladprovning och föreläsning.
Anmäl dig genom att maila fredrika(at)annikarmalmberg.se . Direktlänk till mail, klicka här. 

Varmt välkommen! 

 

Lär barnen briljera i de sociala medierna

När jag möter elever och ska prata om sociala medier har jag alltid ca 15 minuter på mig att bevisa att jag vet vad jag snackar om. Ungarna är rätt ärliga. Hade jag stått där utan att ha koll så hade jag inte blivit så långvarig och mina föreläsningar inte så uppskattade som de faktiskt är. 

Jag börjar med att berätta om det de kallar stenåldern. När jag, runt 1994, arbetade som produktchef på Egmont Entertainment och tillsammans med mina kollegor stod på lagret och studsade i väntan på de första PlayStation som skulle komma in från Japan.  

Det var ett himla hallå. Vi jobbade ibland nätter igenom för att klara av leveranskraven från återförsäljare och den minimala andel konsoller man i Japan tyckte att Sverige kunde få. När jag står framför ungarna kan jag berätta om hur det var att ha ett jobb som gick ut på att sälja spel och PSX till butiker ... och att veta vad man sålde. Mitt jobb gick ju till delar ut på att spela alla spel som skulle säljas. När jag berättar om ett särskilt minne, den dagen lagerchefen kom med Resident Evil och frågade om någon ville ha det så går det ett sus genom publiken. En del skriker lite, tar sig för munnen, kollar på varandra, nickar, vänder sig mot mig igen och ler. Då vet jag att jag har deras förtroende. Sedan kan vi snacka om hur svårt sista nivån på Tarzan var och hur söt Spyro den lilla draken är.  

De lyssnar på mig sedan. De fattar att jag fattar. Jag som, av min dåvarande man, ibland fick höra att jag spelade för mycket, för länge och för ofta. Ungarna nickar igenkännande. 

När jag sedan går igenom de sociala medier där de finns utropar någon alltid något när jag nämner de arenor de inte tror att vuxna vet något om. I alla fall inte någon som är så gammal som jag. Jag fortsätter på den krattade gång som deras förtroende för mig utgör och ifrågasätter vad de gör i de olika sociala medierna. Jag pratar om att allt finns kvar, att du inte kan vara anonym i längden, att du måste ta konsekvensen av ditt agerande. Jag har så mycket förtroende från publiken att jag kan göra så. 

När vi kommer till ask.fm undrar jag om de som hänger där inte borde skaffa sig ett liv istället. Jag frågar hur många av dem som hänger där som blir glada, känner sig smartare och bättre efter att ha hängt på ask.fm och det är ALDRIG fler än 5-7%. De som blir glada av att vara på ask.fm tycker jag ska stanna där. De som inte blir det rekommenderar jag att avinstallera. Och skaffa ett liv. Jag kan utmana så för att vi vet alla vad jag pratar om. Och framför allt - de har redan fattat att jag bryr mig. På riktigt. 

Sedan frågar jag varför de inte använder de sociala medierna för att briljera. De allra flesta blir rätt tysta. 

Våra barn behöver briljera i de sociala medierna. Vi behöver lära våra barn att man kan briljera där. Det finns ljud och bild och text som ligger som ett smörgåsbord för den som vågar visa hur bra han eller hon är på någonting. Vi måste lära våra barn att det är okej att använda de sociala medierna till att visa vad man är bra på.  

Jag stötte på en mamma vars tonåriga dotter nogsamt och kreativt målar sina naglar och instagrammar. Jag har pratat med en kille i tonåren som bestämt sig för att använda Vine för att öva på att bli reklamfilmare. Ett par tjejer i en ort i norra Sverige berättade för mig hur de använde YouTube för att visa nya övningar i gymnastiken de gick på.  

Men de är alldeles för få.  

Varenda unge kan någonting och varenda unge kan vi lära att briljera med sin kunskap och kompetens, sin kreativitet och talang, i de sociala medierna.  

Vi kan inte hindra ungar från att sitta och må dåligt framför en sajt där obehagliga frågor smattrar rakt in i sovrummet men vi kan börja i den andra änden, hitta substitut. Jag är möjligen naiv men jag vet samtidigt att för att få bort någonting dåligt är det smart att ersätta det med något bra.

De är smarta. De kan ofta mer om nätet än deras föräldrar. Men de behöver fortfarande hjälp och vägledning. Vi kan och måste uppmuntra dem att visa hur suveräna de är på allt möjligt. Både AFK och i de sociala medierna. 

 

Jag hittade en klok kille på Visingsö

Jag var på Visingsö igår. Föreläsning för elever i årskurs 3-6 om hur de beter sig i de sociala medierna och vad som händer där och på kvällen fick jag träffa föräldrar och personal och höll en utbildning om vad som händer, hur det ser ut, vad som är på gång och vad som trendar i de sociala medierna. 

2013-09-02 10.24.30.jpg

Med ungarna tar jag alltid upp på vilket sätt man måste lära sig att bemöta taskiga kommentarer och (ibland) trakasserier. Jag hann bara inleda just det passet när en kille räckte upp handen och sa att han redan visste hur man gjorde. 

Han hade fått en del trista och taskiga kommentarer i ett spel han spelade, han lutade sig lite tillbaka i stolen och log och sa: "Fast jag skickar bara hjärtan tillbaka." 

Jag gick fram och tog honom i handen och sa att han nog var den klokaste jag träffat på fem år. Sedan applåderade vi. Det var en väldigt smart grupp ungar jag träffade och vi hade roligt trots att det var allvarliga saker vi pratade om i 90 minuter. När jag lämnade dem var det ingen som glömde bort det allra viktigaste, att man kan bemöta taskiga kommentarer på nätet så enkelt. Med ett hjärta.  

De är smarta de där ungarna på Visingsö. Och de har fantastiska lärare runt omkring sig. Inte minst.  

Update: Klart jag skrev om det här på twitter där två skickliga reklammakare snappade upp vad jag berättade om och formulerade det så här: 

En klok liten kille på Visingsö, visste hur han skulle få trollen att dö och istället för smärta, skickar han hjärta som sitt lilla tack och ajö.

 

Oroar du dig? Hjälper det?

Oftast tror vi att vi genom att oroa oss tar ansvar för det som ligger framför oss men vanligtvis rinner vår energi ut genom fingrarna eftersom vi i 9 fall av 10 oroar oss för någonting som vi redan har bestämt eller vet att vi inte kan påverka. 

Oro var viktigt för mig, är till delar fortfarande men sedan flera år tillbaka har jag bestämt mig för att styra över oron och inte låta den styra mig. Den höll ju på att äta upp mig! 

Idag oroar jag mig 10 minuter / dag. Jag gör det på morgonen innan jag kliver upp och jag måste oroa mig i 10 minuter, inte slarva och bara oroa mig i 8 minuter. Om jag när det är 2 minuter kvar inte har något att oroa mig för så får jag hitta någonting att oroa mig för. Sånt finns alltid och har man ingenting själv att komma med så kan man oroa sig för att det ska börja brinna, läcka, att världen ska gå under eller att det är dagen då jag ska bli dödssjuk.  

Skärmavbild 2013-08-21 kl. 09.51.50.png
  • 90% av allt vi oroar oss för inträffar aldrig.
  • Vi oroar oss eftersom vi på förhand har bestämt att vi inte kan påverka det som ligger framför.
  • Vi tappar fokus, förlorar energi, blir nedstämda och missar möjligheten att påverka.
  • Det hjälper inte ett dugg att oroa sig. Det löser inte problemet och det blir inte enklare någonstans.  

Avsätt en stund för oro varje dag. Samla all oro på en plats och oroa dig så det ryker. Jag lovar att 10 minuter är lagom för jag vet att ingen av oss kommer att på vår dödsbädd ligga och säga att det var en faslig tur att vi oroade oss så mycket i livet.  

För många filter på Instagram gör det svårt att se verkligheten

I gårdagens DN skriver Catia Hultquist om paradiset. Ett socialt media som hon benämner som en "nostalgisk mysmiljö" där "hatet och hoten är bisarra undantag".  

Catia Hultquist skriver om Instagram.

Jag läser och läser och väntar att det ska komma några rader av vuxen verklighetsförankring och kunskap i slutet på krönikan men det gör det inte. Hon avslutar med samma bomull runt huvudet som hon börjar.  

Vi lever i rätt så olika världar hon och jag. Ett tag undrar jag om hon helt har missat Instagramupploppet och den rättegång som följde där två tonårstjejer fick ta konsekvensen av att ha förmedlat bilder i den "nostalgiska mysmiljön" . Jag har förvisso en liten förståelse för (om hon nu inte har barn som hänger på Instagram, då borde hon och alla andra vuxna med Instagram-barn veta mer) att hon inte känner till hur mobbningen bland ungar fortsätter på hennes rosaskimrande Instagram.

Hon symboliserar det där glappet jag i stort sett alltid möter mellan föräldrar och barn. Okunskapen om vad som händer, intresset för att engagera sig i vad ungarna verkligen gör i de sociala medierna. Det är först när vi engagerar oss i deras verklighet som vi kan hjälpa och det behöver vi göra. Rätt ofta.  

Har vi barn som hänger i de sociala medierna behöver vi sätta oss in i helheten så att de alltid kan komma till oss om (eller snarare när) de stöter på taskiga kommentarer eller själva dras med i ett Instagramkonto som heter "VisomhatarFelicia".

Catias uppfattning om Instagram, som en plattform där "hatet och hoten är bisarra undantag" skiljer sig från ungarnas Instagram där man kan få läsa "bara dö din fitthora" eller "varför finns du ens, alla vill att du ska dö."

Klart vi ska fortsätta lägga upp bilder på solnedgångar och glittrande glas med rosé-vin vid en strandkant men vi kan inte lulla runt i dimmorna och tro att det är ett paradis. Samtidigt som vi postar vår semesterbild sitter en tonåring någonstans och försöker hantera grova trakasserier och har inte föräldrarna koll på att sådant förekommer och därmed kan hjälpa sitt barn att hantera detta ... då har föräldrarna lagt alltför många filter på sin egen verklighetsuppfattning. 

Kick-ass-föreläsning

Det blir succé tack vare publik i många fall. Jag kan stå och tjata för ett gäng som inte bryr sig (händer rätt sällan i och för sig) och jag kan stå och prata inför ett gäng som öppnar upp, lyssnar, engagerar sig, lutar sig framåt. Det är som att det ger mig mer energi och föreläsningen lyfter i någon slags gemensam önskan att förstå varandra. Jag älskar sådana dagar. Jag älskar mitt jobb.

Idag var jag på en gymnasieskola i Södertälje och pratade om mål, drömmar och vad man vill med sitt liv och hur man kan komma fram till vad man vill med sitt liv. Två olika gäng vid två olika tillfällen som hade myror i benen eftersom de slutar på torsdag och på fredag. Några springer ut efter tre år.

Jag drog ihop föreläsningen så att jag fick med allt jag behövde ta upp på 60 minuter, ett högt tempo, lite svettig på ryggen av engagemang och lust och inspiration och lycka, viktiga punkter, ungar som lutade sig framåt, många många samtal efteråt om framtider och möjligheter. Några möten där jag fick en chans att slå hål på någons uppfattning om att arbetslöshet var ett godtagbart tillstånd, några möten där jag fick möjlighet att säga till ett par elever att det kommer att gå om du inte slutar försöka. 

Lycka. Fantastiska lärare som älskade sina jobb.

Lycka på vägen hem när jag kliver på ett pendeltåg tillsammans med två grupper av barn från en lågstadieskola. De som är i den där åldern då allting är möjlligt, när man kan allt och vågar allt och tror att allt går. Det vi ibland måste påminna våra tonåringar om eftersom de rätt ofta har glömt bort det. 

På Talarforum om barn, unga och sociala medier

Läs mer om mig på Talarforums webbsida och läs inte minst min artikel om barn, unga och de sociala medierna. I dagarna pågår rättegången i målet om det s.k. Instagram-upploppet i Göteborg i december. Jag vill tro att det kommer att förändra någonting och jag hoppas till det bättre. De unga (och gamla) som utsätts av kränkningar och faktiskt ett visst mått av förnedring, måste få möjlighet att rättsligt reagera. Kanske det som händer nu blir en ögonöppnare. 

Nätkränkningar, regler och ansvar

Nu startas Juridikinstitutet som ska hjälpa de som blivit utsatta för kränkningar på Internet. De har som mål att arbeta förebyggande genom att upplysa om vilka rättigheter man har och hur lagen ska tolkas i fall av s.k. nätkränkningar. De ska också arbeta, utan kostnad, som ombud för de som behöver rättslig hjälp. Ett gäng studenter står bakom, tillsammans med flera seniora jurister.

Det första man ska göra är att polisanmäla kränkningar. Glöm inte det. 

Så här skriver de om sig själva. Läs om satsningen här.

Juridikinstitutet – Institutet för Juridik och Internet (IJI) – är en svensk ”legal clinic”. En legal clinic är en organisation där juridikstuderande eller andra yngre jurister, under överinseende av seniora jurister, på ideell basis arbetar med verkliga fall. Juridikinstitutet arbetar mot internetrelaterade kränkningar, genom att ge stöd åt de som kränks och genom att verka för opinionsbildning och upplysning.

Juridikinstitutet har som uppgift att:

1. Slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter och friheter på internet; särskilt skyddet för personlig integritet och trygghet.
 

2. Bistå brottsoffer och personer som har utsatts för särskilt allvarliga kränkningar med juridisk rådgivning och som ombud.

3. Medvetandegöra de normer som skyddar mänskliga rättigheter och friheter på internet.

4. Göra internet till en bättre plats genom att föra in normalt ansvarstänkande i den digitala miljön; en stämningsansökan i taget.

5. Kartlägga och analysera hur det juridiska regelverket hanterar brott och särskilt allvarliga kränkningar på internet.

Juridikinstitutet arbetar förebyggande genom att verka för upplysning om vilka regler som gäller på internet, genom opinionsbildning, seminarieverksamhet och andra informationskampanjer. Vidare erbjuder Juridikinstitutet vissa personer som har blivit utsatta för allvarliga kränkningar på internet kostnadsfri juridisk hjälp och genom att agera som ombud inför domstol, utan kostandsrisker för våra klienter. Juridikinstitutet önskar dels hjälpa personer som inte själva har möjlighet att tillvarata sina rättigheter, dels – när möjlighet ges – föra pilotmål i domstol.

Juridikinstitutet grundades under februari 2013 av professor Mårten Schultz, som är institutets ordförande, och leds av Filippa Sjödén.

Juridikinstitutet är partipolitiskt neutralt och vilar på tanken att alla människor, oavsett personliga egenskaper eller åsikter, har rätt att slippa utsättas för brott och allvarliga kränkningar.