fredag, februari 17, 2012 at 9:30fm När mina döttrar växte upp fanns Kamratposten och därefter var det raka vägen in i VeckoRevyn. Så mycket mer fanns inte att ta till för tjejer.
Men det finns det nu. Tjejliv är en vettig tidning. Inte bara för att de skriver om Jourvuxen.
onsdag, februari 15, 2012 at 7:51fm Att stå framför hundratals elever är något av det bästa som finns. I måndags fick jag göra det igen.
Ett gäng ungar i 6an och 7an på en skola utanför Stockholm och jag pratar om vikten av att träna sin självkänsla, tro att man kan mer än att tro att man inte kan och vikten av att ha ett hum om var man är på väg.
Efter föreläsningen var det bland annat en förälder som kom fram. Hon sa att jag kunde koderna. Koderna för att få ungarna att lyssna i 90 minuter. Få dem att inte prata när jag pratar. Få dem intresserade.
Jag funderade när jag gick därifrån och kom fram till att koden, om den ens finns, är högst enkel.
Jag har förmånen att få vara på många skolor och prata och jag iakttar mycket, innan, under och efter mina föreläsningar.
Det är mycket som "sägs" när ungarna kommer in i föreläsningslokalen, när de leds till rätt plats av sina lärare och de vuxna de har omkring sig under dagarna. Jag står intill och ser på och får en god uppfattning om mycket.
En del vuxna himlar med ögonen och suckar lätt, ser på mig och ler lite snett som för att urskulda ett beteende jag inte hunnit uppfatta hos barnen. De där lärarna som pekar med en hel arm samtidigt som de beordrar ett gäng ungar att sitta ner och vara tysta "om ni nu kan klara av det några minuter i alla fall."
Koden? Koden för att få dem att lyssna?
För mig handlar det om respekt. Och förmågan att se den där individen och inte förutsätta att han eller hon inte klarar uppgiften. Att ge varenda en en chans varje gång. Kanske det till och med handlar om någon form av kärlek.
Varenda en vill bli bekräftad för vad vi är. Inte bedömd och värderad för allt vi inte är.
Det är inte lätt att vara tonåring. Det är, tror jag, något som få vuxna skulle klara av. När kroppen är full av hormoner i gränslandet mellan att vara vuxen och barn. När man känner att man måste ta avstånd från de man älskar mest, när man ska tycka rätt, ha rätt saker, gilla rätt låtar, rätt filmer, vara med rätt kompisar.
Koden är respekt och en näve kärlek. Varje gång, outröttligt.
tisdag, februari 14, 2012 at 12:20em Bortskämd med en fantastisk elevgrupp på en skola i Stockholm som gjorde min föreläsning för dem på 90 minuter till ett rent nöje. Ljuvliga, makalösa och underbara människor i publiken och känslan av att många lyssnar, gåshud på kroppen när det blir alldeles alldeles knäpptyst när jag berättar någonting viktigt. Och när jag gick därifrån, ungar som stannar mig på skolgården, säger tack, gör tummen upp, ropar "skitbra" efter mig när jag lyckorusig går till tunnelbanan.
Mona och jag. Bild av Skugge & Co som arrangerade kvällen. Och på kvällen fick jag gapskratta med Mona. Visserligen var REAs nya show lite ojämn i mitt tycke men guldklimparna glänste. Texter och koreografi och artisteri när Anders Lundin gjorde Erik Saade och Ola Forssmed gjorde Erik Amarillo. Eller när Anna Carlsson (det är inte sista gången jag ser henne, övertygad ...) gjorde Maggio och Sussie Eriksson briljant tog sig igenom Leilas ... bak. Fullständigt underbart.
Tack Skugge & Co
onsdag, februari 8, 2012 at 3:46em På besök i min barndomsstad. Där ligger caféerna med 1 kilometers mellanrum. Nyttigt för en insnöad 08:a som jag har blivit.
Först radio med Charlotte och sedan årets mest spännande (det är så lätt att säga "årets" om saker nu när man har koll på att man verkligen kan stå för det när året inte hunnit så långt ...) intervju om min nya roman på Eskilstuna-Kuriren och så fotografering på det.
Spännande att höra mig själv berätta om min nya bok. Verkligen.
På riktigt alltså. Det lät som en väldigt bra bok och kulturjournalisten slog ihop sitt block efter intervjun och sa att detta, detta var nog någonting hon inte hade läst tidigare.
