Blankpolerat

Med Atlanten i ryggenKlart man halkar ibland. När döttrarna är jättearga och drar igen dörrarna. För ett par veckor sedan tog jag in på hotell en natt. Bara för att jag behövde luft. Och häromkvällen satt vi i soffan och gapskrattade när vi gjorde valbarometern för att komma på vilket parti vi skulle rösta på om vi gick och röstade tillsammans. 

Nu hjälper de mig med alla boksläpp. De sitter och slår in paket med min roman Jag Älskar Dig Inte (Wahlström & Widstrand) som kommer i butiker och finns på Bokus och AdLibris och lite varstans nu. Och så har de hjälpt till med att skicka ut Kör! och Mendurå! som finns på Vulkan nu. 

De är det bästa jag har, de hejar på mig i allt men säger det inte alltid. De styr mig med järnhand så att jag inte går ut på stan och ser ut som en tant. Eller en ungdom. De är stundtals långt mer kloka än vad jag är och när jag tappar balansen ser de till så att jag snabbt kommer på rätt köl igen. Med olika medel men ändock.

Igår var en av dem på en viktig anställningsintervju. Idag är den andra på en likadan. Och mamma sitter hemma och är mest förvånad. Över att det gick så fort.

De är det bästa jag har men ibland med ett humör det allra värsta jag kan vara i närheten av. 

Idag är det lugnt. Än så länge är det lugnt. Kanske beror på att en sover och en är på sitt provjobb.