När det lossnar

I tre dagar har jag haft blixtrar i höger öga. Det tillsammans med att jag i synfältet har haft små tunna svarta maskar som flyttat sig åt höger och vänster gjorde att jag i morse ringde ögonakuten som sa att jag borde komma in bums. 

Nu är jag egenföretagare med betoning på egen. Idag har jag haft 60 personer på en konferens som jag ansvarar för. Jag har ingen kollega att ringa in och närmaste räddningsplanka är äldsta dottern som är sjuk. Väntetid på ögonakut på ca 4 timmar (i bästa fall) är då inte att tänka på. Det skulle ha inneburit att jag lämnade mina betalande gäster. Det kunde jag inte göra. 

Så har man facebook med mängder av kontakter och vänner och en av dem, när jag skriver om mitt läge, säger att jag ska ringa hennes ögonläkare. En förläggare på mitt fina förlag Wahlström & Widstrand, Helene, ger mig telefonnummer och säger att jag ska hälsa från henne och så vips har jag en tid, åker dit med turbotaxi och sjunker ner i väntrummet. 

När jag kommer in kollar han snabbt, droppar i svidande droppar för att vidga pupillen, "nu får du vänta i en kvart tills pupillen är tillräckligt stor för undersökning". Jag läser, knappt, Svensk Damtidning och konstaterar att drottningen ser fram emot att få ett barnbarn. 

In igen när pupillen gjort vad den skulle, kontroll och undersökning och mer droppar för att bedöva ögat och in med en liten lins, rakt på ögat med stag så att jag inte kan blinka och så hummar den fine ögonläkaren (som har varit ögonläkare i 40 år) och säger att det är ett hål på min näthinna. 

Vi har alla en glaskropp i varje öga. Den här glaskroppen är en liten geléklump, som en aladåb sa ögonläkaren ... Den här lilla aladåben behövs när ögat växer men när allt är klart och vi, med åldern närmar oss nerförsbacken i livet (då när kroppen drar söderut), vill kroppen inte ha kvar aladåben utan stöter bort den, helt naturligt. Men det knepiga är att den kan dra med sig näthinnan. Hela, om man har otur. Delar av den om man har mindre otur. Och som i mitt fall, ibland kan den helt enkelt bara göra ett hål i näthinnan när den är på väg bort. 

Och utan förvarning eller pedagogiskt lugnande samtal och förberedelser säger han att han ska laga hålet. Och i med mer droppar, denna gången bedövningsdroppar och jag lovar att jag skulle ha kunnat ta emot en kniv i ögat utan att rynka på näsan. 

Och så lite laseroperation. Där och då. När mina konferensgäster sitter och väntar. På med ögonlapp och tillbaka. 

Plättlätt egentligen även om jag storgrät och bad honom hålla mig i handen men då sa han att han behövde båda sina händer för att pricka rätt med lasern så jag uthärdade själv ... och fick nästan en klubba och ett klistermärke för att jag var så duktig. 

Ingen läsning på en vecka. Det är väl det som stör mig mest. 

Tack Helene!