Där koltrastarna sjunger

Man kan tro att jag har hamnat i Tyskland. Och så kan man tänka sig att tyskarna är ett intelligent folk som, i sådana mängder, tillbringar tid här.

När jag sitter bara 4 meter från havet, i jeans, ett linne och flipflops, känns det som om det aldrig ska vara något annat, som att jag är en pusselbit som passar in, som om december i Stockholm inte finns. Som om alla i hela världen kan gå runt i linnen och flipflops just nu. Det är som om det vore alldeles helt skilda världar och planeter.

Luften är ljummen, havet är klart, himlen är ljus och oändlig. Jag äter färsk fisk, stekt med gigantiska mängder vitlök. Därtill ett glas iskallt vitt vin. Lyssnar till borden intill mig, spanjorer, norrmän, tyskar. Jag matar katterna i smyg med fiskrens och fiskhuvud. Låtsas som ingenting när kyparen stirrar på mig. Ler bara. För vad ska jag annars göra? När det är ljust klockan halv fem och luften är varm och människor sitter på uteserveringar och dricker vin, kaffe. En konjak. När bouganvillan faktiskt ändå blommar och står intill planterade Julrosor och Nerium och fåglar tjattrar outröttligt och fiskebåtarna går ut och kommer in som om det inte var vinter någonstans. Och det är här de är. Koltrastarna. Herr och fru koltrast pickar middagen nedanför min balkong och jag undrar om de är flyttfåglar som kanske bor på min innergård hemma i stan på sommaren, som sjunger så det ekar mellan husväggar och asfalt.

Jag kommer inte ifrån det. I det här klimatet är jag hel. Hemma är jag ansträngd i december. Jag föredrar rödklädda tomtar intill ett öppet hav och julgranar intill palmer och grönt gräs.

Sedan jag kom hit runt lunch har jag läst igenom stora delar av mitt manus för att komma in till mina karaktärer. Inser att jag vet hur jag ska fortsätta, ser scenerna framför mig och så preppar jag min lilla balkong för morgondagens arbete. En kopp kaffe, ett par shorts och ett linne och himlen där ovanför. Och så min roman.