5 km upp och sen ner och så 16 sidor på det

Det är inga raksträckor här inte. Jag insåg det när jag gav mig ut imorse för att springa. Det går uppför eller nerför. Aldrig annat än så. Och att springa 5 km uppför ett berg är inte vad jag klarar i en handvändning. Att gå i rask takt var tillräckligt för att behöva kasta sig ner på toppen vid fyren och flämta under en disig himmel med havet nedanför.

Vägen dit upp är kantad med mimosabuskar. Jag fattade det först efter en stund. När jag gick igenom doften och undrade varifrån den kom. Buske efter buske. Med gula blommande bollar och en doft som låg jämn utefter alla 5 kilometrar. Upp och så ner igen. Tid och rymd för att planera dagens kapitel och sidor. Plats för att prata högt för mig själv och resonera med mina karaktärer om hur de ska bete sig och vad jag ska utsätta dem för.

Jag tycker lite synd om alla barnfamiljer som åkt hit för att, i orten intill Puerto de Mogan, tillbringa en vecka på värsta familjehotellet med äventyrsbad av Guds nåde. De små liven har förmodligen hackat tänder idag, även om temperaturen ligger runt 22 grader så värmer ingen direkt sol. Det passar å andra sidan mig alldeles utmärkt.

16 sidor skrivna idag. På min balkong med utsikt över restauranggatan och faktiskt med en siesta mitt på dagen efter en gudagod omelett till lunch på egen hand.

Jag letar efter stadens invånare men ser och hör bara norrmän och tyskar och svenskar. Staden lever av turister och menyer vid restauranger är på tyska, engelska, norska och svenska. Lagom pittoreskt men ändå … staden bevarar på något sätt sin charm trots oss turister. Låga byggnader, spridda caféer och restauranger. Små gränder och en liten piazza mitt i. Om man inte lyssnar kan det vara en oupptäckt liten plats, en vik vid ett oändligt hav.

Rumpan värker efter klättringen imorse och utfall på stranden därefter. Imorgon har jag en massa saker att gå igenom med Magnus, Elisabeth och Karoline. Några av mina karaktärer i det som nu är ett manus på dryga 310 sidor.