Det här med julen

Förra julen. Helt utan hets.Sanna Lundell skrev i en krönika att vi skulle sluta hetsa upp oss så mycket över julen. Åt vare sig det ena eller andra hållet. Jag håller med. Bankar huvudet mot vindsväggen för att komma ihåg det när jag står och river fram julgransfoten, försöker hitta de röda ljusstakarna, snubblar på påsen med badkläder, kliver på en ihoprullad affisch som någon sparat och inser efter fjärde lådan som jag lyfter ner som någon slags överrörlig Houdini att jag faktiskt försöker. Att inte hetsa upp mig. 

Och jag tror att vi hade kommit överens, jag och julen, om jag hade fått nöja mig med ett tänt ljus, en stjärna, två pepparkakor och en uppsittarkväll i mjuka byxor och en varm tröja till julafton. Och säg inte "jamen det kan man göra, man väljer själv" etc. 

Jag har fixat 20 (nästan) fantastiska och traditionsrika och glittriga jular. Med alla tillbehör. Jag har, så här i backspegeln, grävt mitt eget dike. Mina barn vill ha "som vi alltid har haft det". Och jag har faktiskt inte hjärta att säga nej. 

Jag räknar med att jag kanske har 30 jular kvar i livet och jag tänker att min jul snart kommer. När jag får bestämma alldeles själv och under en julaftonskväll bara äta kallrökt lax med obscena mängder hovmästarsås och därtill ett glas kallt vatten, sitta och titta på tv en hel kväll och gå och lägga mig när jag vill. 

Då lovar jag att inte hetsa upp mig.