En dotter blev grundlurad

Jag köpte en dvd med Pelle Svanslös julkalender till döttrarna. Vi har snart sett alla 24 avsnitt, sammanlagt dryga 5 timmar och vi suckar och tjoar i soffan. Kommer ihåg, påminner varandra, tjejerna minns vad de gjorde, tänkte. Och kände. Någonting som gjorde någon ledsen får upplevas igen och just då, den scenen, den som var så läskig, ses igen många år senare och ... är nästan fortfarande lika läskig. En dotter på 20 och en på 18 sitter uppkrupna i soffan med mig och följer Pelle och Måns och Gullan, Trisse, Maja och Bill och Bull. 

Så pratar vi minnen och alla filmer som är kopplade till det vi har gjort och vi ser alla Indiana Jones-filmer och alla Harry Potter och på julafton visar man en liten glimt ur Lejonkungen som ska släppas igen och så berättar den äldsta om minnena från alla Disney-filmer hon sett. De jag satte henne framför. Och nåja, jag satte henne framför Mumintrollen också men hon minns prinsessorna. 

Så säger hon att hon minns den där gången, hon vet inte riktigt när det var, den där perioden då hon sakta insåg att allt var en bluff. Att hon inte skulle få dansa igenom livet i vackra klänningar i väntan på att prinsen skulle galoppera in och inse att det var henne han letade efter. Hon säger det och jag ser i hennes ansikte att minnet sticker lite, svider. Besvikelsen. Och hon berättar om Anastasia (som i och för sig inte var en Disneyfilm), Skönheten och Odjuret och Lilla Sjöjungfrun och jag kommer ihåg hur hon var alla de där prinsessorna. Hur hon hade röda långa band i håret för att det skulle vara lika långt som Belles, hur hon låg på klipporna vid badstranden och var Ariel. 

"Det borde finnas en varningstext i slutet av filmerna", säger hon och det tar en stund innan jag fattar att hon menar allvar, "ja, så kanske andra slipper bli så besvikna."