Det måste gå om vi hjälps åt

Idag fick jag ett mail från en tjej som jag tydligen har mött på en av mina föreläsningar. Hon kom ihåg mig, jag har ingen aning om vem det är men det spelar mindre roll. Hon vill dessutom ha det så. 

Hon skriver att hon är orolig för nyårsafton, att hon inte visste vem hon skulle prata med om oron inför mammans fest. "De brukar vara fulla redan klockan nio."

Jag skrev om det på twitter. Om skitföräldrar som säkert har någonting tungt i sitt bagage, om att man blir hjälplös. Jag skrev att jag och tjejen till slut kom överens om att vi skulle ha chattkontakt på nyårsafton. 

På twitter har jag fantastiska människor omkring mig. Jag fick direktmeddelande från flera som erbjöd sig hämta tjejen till eget nyårsfirande så att hon skulle slippa fyllefesten. 

Sedan kunde jag inte jobba vidare. Istället la jag upp en facebooksida

Vi får se om det går. Om den kan få hållas fri från idioter och människor som vill allt annat än gott. Jag hoppas det. Jag vill att sidan ska få vara tillgänglig för ungar som behöver en klok vuxen att prata med, be om råd. Det måste väl ändå vara så att världen blir lite bättre om vi hjälps åt.