Skräck i efterhand

Jag kliver upp på morgonen, slår mig ner med mitt kaffe i soffan framför nyhetssändningen kl. 8. Kastar ett öga på granen som står så grön och grann i stugan och som snart ska hivas ut. Kikar lite på himlen utanför, undrar om Dagmar fortfarande pustar. 

Då ser jag. 

I fönstret brinner två ljus i min stora lykta. I fönstret står två ljus och fladdrar i min lykta. 

De har stått så sedan igår kväll. De har fladdrat i lyktan, i vårt vardagsrum, strax intill tunna, vita gardiner, en lagom torr gran, en soffa i dun och linneklädsel. De har stått så i ungefär 7 timmar. 

Det är väldigt blandade känslor. 

Jag är fruktansvärt arg på den som glömde ljusen. Och jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Jag som far efter döttrarna och bannar i förväg om det oförlåtliga i att glömma kvällens tända ljus när vi går och lägger oss. Och jag skäms väldigt. Skäms så mycket så att jag nästan inte kan berätta det för en enda människa. 

Sedan blir jag jätterädd. Och ledsen för allt som skulle kunnat hända, nej, inte ledsen. Skiträdd. Skräckslagen med bilder av hur jag sliter upp mina döttrar ur sängarna, hur jag försöker rädda hund och katter, hinna med att ta med mig det jag lyckligtvis inte har en aning om är viktigt i en sådan situation. Ser hur vi sliter upp ytterdörren, undrar om vi i ett sådant läge kommer ihåg att det är just så man inte ska göra. 

Jag går ut i köket, kastar en blick på vår brandvarnare som jag vet fungerar, häller ut mitt kalla kaffe och gör nytt, andas lite långsammare och försöker få bort det som kunde ha hänt från näthinnan.