Boken tvärtom

Jag läste Barbara Voors Islossning för en tid sedan. Att jag dagarna efter att ha slagit ihop boken, fick träffa henne var en jättestor bonus. Det är alltid lite magiskt att få träffa människor som skrivit någonting jag har läst. 

Islossning är så tvärtom mot vad jag skriver men jag önskar att jag kunde skriva så, att jag vågade och distinkt kunde följa den linjen Barbarar gör i sin berättelse. 

Hon berättar nämligen precis allt om hur Iris och Daniel (två av flera karaktärer) känner sig. Hur de mår. I mina berättelser gör jag inte det, jag anstränger mig för att inte göra det, det lyckas inte alltid, det är jättesvårt. Jag tror att det krävs lika stor ansträngning att göra det som att inte göra det. 

Ett (mycket förenklat) exempel: 

Alt 1: Anton var lång, han kom knappt in genom dörren utan att huka sig. 
Alt 2: Anton sänkte huvudet lite, böjde något på knäna men var ändå beredd på att få dörrkarmen i huvudet.

I båda fallen fattar man att Anton är lång, att han ska in genom ett dörrhål men i alt 1 berättar man det. Rakt upp och ner. I det andra alternativet skriver man det men utan att berätta. Läsaren får själv sin bild i huvudet.

Islossning är skriven nästan uteslutande enligt alternativ 1. Voors berättar för mig, hela tiden, hur karaktärerna mår, hur de känner, hur de ser ut. Och det är tvärtemot vad jag har lärt mig för jag skriver mer som alternativ 2 (inte utan stor ansträngning och inte utan att halka). 

Jag kommer alltid att minnas Islossning. För med den har Barbara visat mig att det visst går. Att det funkar alldeles utmärkt att berätta för läsaren exakt hur personen känner sig, eller gör. 

Skillnaderna är nästan gigantiska. Jag undrar om det går att blanda dem för mycket i samma roman. Jag undrar hur ett kapitel i Voors roman skulle se ut om man skrev på det andra sättet och jag undrar hur ett kapitel i min roman skulle se ut om jag uteslutande skrev som Barbara. 

Islossning är fantastiskt bra.