Nu tror grannen att jag är full

Grannen mittemot min lägenhet flyttade in för drygt ett halvår sedan. Vi har pratats vid många gånger, jag har lånat vitt vin av henne och hon har lånat rött vin av mig. Vi har till och med gemensamma bekanta. Världen är som bekant skitliten.

Idag var det molnigt ute och caféägaren smålog åt mig när jag gick till jobbet med solglasögon och jag förklarar att jag har dem för att de är slipade och för att jag inte orkar fixa till mig och därför gömmer mig bakom mina solisar som en fullfjädrad primadonna. Tar jag av mig dem ser jag knappt ett jota, jag är en fara för trafik och medmänniskor. 

Idag när jag kom hem tog jag av mig dem i samma stund som jag slet upp porten. I mitt trapphus blir det, med solisar, becksvart annars. En kvinna kommer ut ur hissen och säger hej så trevligt till mig och jag säger hej tillbaka och frågar om hon är nyinflyttad. Kanske är det du som bor på sexan? sa jag. 

Kvinnan skrattar åt mig och det tar flera år innan jag känner igen hennes röst och inser att det är min granne mittemot och jag förklarar, viftar med mina solisar som jag har trots heltäckande molnighet utanför och jag svamlar om att jag inget ser utan dem och inget med heller eftersom det är så mörkt härinne och jag demonstrerar genom att hålla upp pekfinger och tumme med bara två centimeters mellanrum för att ytterligare understryka hur enormt lite jag ser utan solisar. Och med. Hon skrattar och jag hör att det är lätt nervöst och så går hon. 

Nu vet jag inte hur jag ska göra. Gå in och bevisa genom att be henne prova mina glasögon eller låta saken bero och därmed låta henne fortsätta tro att jag var väldigt full.