Ingen har någonsin fått för lite tid

"Jag har inte tid".

"Tiden räcker inte till".

"Vart tog tiden vägen?"

"Jag behöver mer tid!"

All of the above är mina rader just nu. Det är lite kniven mot strupen och jag finner att jag funderar på om jag verkligen ska sova bort 7-8 timmar. När jag kan jobba. När jag måste jobba. 

Alla har samma mängd tid. Varenda en av oss har exakt lika många timmar och minuter till sitt förfogande. Vi får aldrig "för lite" tid. Det är 24 timmar på ett dygn och timmarna tillfaller oss allteftersom vi tar oss igenom dem. Vart tiden tar vägen? Det skiljer sig nog lite från person till person. Någon lägger tiden på att baka surdegsbröd. Alltså tar tiden den vägen. Till ett nybakat surdegsbröd med smör som smälter och ost och några gurkskivor. 

Jag är trängd nu. Min tid måste fördelas på ett ytterst genomtänkt sätt. Och redan där faller den lilla teorin eftersom det krävs lugna och logiska tankar för att kunna göra någonting genomtänkt. Häck väck. Jag när inte en enda logisk tanke just nu. 

I den tumlaren jag befinner mig kommer jag bara fram till en enda sak: Att jag behöver mer tid. Eller ännu bättre, att jag behöver finnas på två platser på samma gång. Gärna sådana platser som kan betala min hyra och övriga omkostnader för ett drägligt liv. Att kunna leva på mitt skrivande är en horisont som jag inte ens är i närheten av. Därför måste jag, förstås, jobba för att dra in pengarna. Och jobbet tenderar att kräva för mycket av den tidskaka jag har till mitt förfogande. 

Eftersom det är stört omöjligt att få loss fler timmar och lika hopplöst att vara på två ställen samtidigt backar jag in i verklighetens septemberkylda måndag imorgon. Och fördelar tiden så bra jag någonsin kan, håller tummarna och meddelar mina barn att de endast kommer att få se min ryggtavla fram till veckan efter höstlovet.

Min förhoppning är att jag kommer att gå rakt.