Himmel i Enköping

I en tjusig biosalong mitt i Enköping fick jag föreläsa för ungdomar mellan 13 och 16 år.

Skolan som alla tillhörde har haft problem och också beskrivits som en problemskola i media. Elevrådet bestämde sig för att ge eleverna en kick, ingjuta lite tro på att de är himla bra, göra någonting åt stämpeln som problemskola och så hittade de mig. 

Att få ha ett gäng från 8an och 9an framför sig i två timmar är någonting av det bästa jag kan sysselsätta mig med. Att se hur de lyssnar, märka att de lutar sig framåt, när de hyssjar på grannen för att höra, när killarna som alltid strular kommer tillbaka och sätter sig efter pausen ... det är häftigare än att hoppa från höga höjder, vinna värsta loppet. 

Efter första föreläsningen kom det fram en kille som sa att han gick i 9an. Han sa att han inte hade tänkt att gå gymnasiet men att min föreläsningen hade fått honom att tänka om: "Min dröm är ju att bli militär. Jag ska söka till samhällsprogrammet, jag ska göra det, du sa att jag ska tro på att jag kan så jag gör det."

En annan kille kom fram, la armen omkring mig, drog mig åt sidan och frågade hur man skulle ta skitsnack. En mjuk kille som log blygt, som ville veta på riktigt, som sa att han behövde veta hur han skulle göra. Jag sa att han inte skulle ta skitsnack någonsin. Ingen ska behöva göra det. Jag sa att han skulle vara med de som gav energi, inte de som tog. Och jag hörde hur lätt det gick att säga och såg på honom hur svårt det kanske var att göra. 

Årets bästa dag hittills. Glädjen hos alla, alla komplimanger, när de kom fram och sa att det inte var så vanligt att den här gruppen satt stilla i två timmar, när ett par killar vågar komma fram och säga det där, vågar fråga. 

Jag skulle vilja göra det här varenda dag. 

Om ni läser det här - ni fantastiska i Enköping - TACK för att jag fick komma. Tack för att ni lyssnade. Ni är unika, var och en av er. Ni kan mer än ni tror och jag hoppas hoppas att toaletterna på skolan är mer upptagna nu, efter mina föreläsningar, än de var innan ...