För två år sedan

Det har gått två år och det känns som om det var förra veckan

Klockan var mellan 8 och 9 när jag ringde till min vän i Täby. På Aftonbladets första sida stod att en pojke hade blivit påkörd på järnvägsövergången. Strax intill deras hus, några hundra meter från det hus jag bodde i för många år sedan. 

Jag minns att jag sa något om att vad håller ni på med därute? Vad har hänt? Munnen full med kvickheter, huvudet fullt med oro. 

Jag minns nästan vad han svarade mig. Jag minns att han sa: Det är Linus. Han är död. Jag kan inte prata

Jag minns att jag tryckte bort samtalet och att jag föll ihop på golvet i vardagsrummet. Jag minns att jag kröp. Jag minns att jag skrek rakt ut. 

Familjen har varit mina närmaste vänner sedan 1993. Då när vi flyttade in i huset och jag upptäckte den där fantastiska kvinnan med två barn i sandlådan. När jag bjöd hem henne och sa att hon fick ta det som vi hade det. Och all tid därefter. Alla dagar då hon räddade mig från att gå under med ett kolikbarn. Alla våra utflykter med två tjejer var. När hon blev gravid och de undrade om vi inte skulle komma ikapp med ett tredje barn. Då när hon gick över tiden och jag matade henne med ricinolja i hennes mammas kök samtidigt som vi bröt ihop av skratt. 

Den 18 januari för två år sedan fick änglarna hämta Linus. Han var 14 år och en del av mig och mina barns liv. Han som alltid skrattade och kom med underfundiga kommentarer och som var full av handlingar som hjälpte andra framför honom själv. 

Jag ringde till flickornas skolor den dagen. Bad dem komma hem. Vi gick i en dimma och jag agerade inte logiskt någonstans. Jag tog en taxi ut till Täby Kyrkby för jag kunde inte sätta mig på tåget. Jag la en vit gerbera på mina vänners trappa, grät och ville inte störa. Allt var tyst. Snön dämpade varje ljud. Jag la en blomma på Linus mormor och morfars trappa, de som har huset strax intill den järnväg där han hittades. Av sin morfar. 

Jag och flickorna åkte ut igen på kvällen. Gick in i deras hus alldeles ordlösa. Fullt av vänner. Ingen sa någonting. Alla höll hårt om varandra. 

Det går fortfarande inte att förstå. 

Jag reagerade märkligt. Jag som alltid kan lösa problem, jag som alltid hittar vägar. Jag som alltid har någonting att säga. 

Och så plötsligt finns inte orden. Ingenting kan sägas och ingenting kan göras annat än att stå intill och hålla om. 

Någon sa att jag reagerade fel. Jag blev arg i min egen sorg och desperata vilja att ta mina vänner därifrån, lyfta dem över och förbi. 

Jag gjorde mycket som i efterhand var fel. Men då, då när sorgen och chocken svepte in mig så att jag inte kunde tänka klart eller handla bättre, då gjorde jag vad jag trodde var det bästa. Panik gör någonting med oss. Kanske hjärnan stängs av för att kroppen resurser behövs för att hålla oss på benen. 

Att stå utanför när man ser sina allra bästa vänner gå igenom det värsta som kan hända blir hopplöst svårt för vi är funtade så att vi alltid kan hjälpa om så krävs. Jag ställde mig vid spisen. Hittade en konkret handling som jag praktiserade i övermått och körde ut matlådor till familjen. En av tjejerna i familjen sa att de ville ha lasagne och jag högg som en svulten gädda och lagade lasagne i drivor och körde ut. Efteråt skrattade de och sa de att de nog aldrig skulle äta lasagne någonsin igen. 

Idag är det två år och i min lilla familj är stämningen tryckt idag. Vi tänker på er varje dag, vi pratar om er och om Linus varenda vecka någon gång på något sätt. 

Han finns alltid kvar. Han är alltid en del av oss precis som ni är. 

Ni har gått igenom två år som ingen enda människa skulle tro var möjligt. Ni har gått igenom som en benhård enhet, vadat genom det som inte går att förstå och gränslös saknad. Ni visar mig att ingenting är omöjligt, att kärlek övervinner precis allting. Att vänner är viktigare än det mesta och att allt går för att det måste gå. 

Älskade lilla Linus. Vi tänker på dig varje dag. Jag tror att änglarna fick det bättre när du kom dit. Jag vet att vi alltid alltid kommer att sakna dig.