När illamåendet plötsligt tar över

Det är ju tack vare dottern som jag inte oroat mig. Som jag inte tänkt tankar om saknad och hundratals mil härifrån. Jag har till och med tittat in i hennes rum och tänkt att det kommer inte att bli så jobbigt att hon inte är här. Hon är nämligen en person man inte oroar sig över. Hon kan allt, är klokare än jag någonsin kommer att bli, lugn och sansad och väldigt noga med planerna. 

Nu är det bara någon dag kvar till hon åker och när jag tänker på det, när hon ringer och frågar om jag kan ta ner två resväskor från vinden ... när jag kommer på att middagen här hemma imorgon kväll blir den sista på flera månader tillsammans med båda mina flickor ... då mår jag plötsligt illa. 

Jag mår illa på riktigt. Inte så där lite tjock i halsen eller "hoppsan" nu ska hon åka. Jag mår fysiskt jätteilla. 

Plötsligt hör jag telefonsamtal mitt i natten när hon ringer och vill komma hem och jag somnar om oroligt och söndergråten på en genomblöt kudde, alldeles handlingsbegränsad, utan möjlighet att springa in till hennes rum och rädda henne från mardrömmar och tårar. 

Plötsligt ser jag henne på matbutiken där någon otrevlig fransman inte vill förstå när hon ska försöka förklara att hon vill köpa kycklingfilé utan ben eller när hon går ut från cafét med tårar i ögonen för att hon känner sig ensam bland främmande ansikten i en stad som inte är hennes och så ser jag henne springa hem på kvällen på en svagt upplyst gata där människor inte bryr sig, passerar upptagna med egna samtal.

Så går jag förbi hennes rum och tomheten blir total. Saknaden vilar utanför ytterdörren och jag vet att den kommer att svepa in över mig på torsdag kväll, när jag kommer hem efter att ha lämnat henne där i Paris. 

Och borta är allt det fantastiska, vetskapen om att hon kommer att få uppleva så mycket mycket. Alla nya vänner hon kommer att få bara efter ett par dagar, skratten tillsammans med kompisar som kommer från en massa olika länder i den skola hon ska gå. Nyfikenheten hos henne när hon kliver in på den lokala butiken och de möter henne med värme och omtanke och så blir hon stammis efter några dagar och lyckan hos henne när hon kan beställa en hel lunch på cafét på alldeles egenhändigt inlärd franska och hennes pirr i magen när hon går på Champs Élysées i en svag vårsol och skickar sms och frågar hur vi har det i kylan.

Kvarstår min egen saknad. Min egen känsla av att lägenheten blir tom, att det saknas en person som är ett av de tre ben som den här familjen står på.

Det är ju klart att det här är början på slutet. Att det här är fortsättningen på det liv jag började leva 1991 då hon kom och utsikten framför mig är ömsom ändlös med en vacker horisont för mig att upptäcka själv ... och ömsom en gyttjepöl av saknad.

Jag väljer båda delarna. Det får bli en milsvid utsikt med diverse gyttjepölar på vägen. Det här är lika omvälvande som känslan när hon tog sina första steg och man insåg att livet går vidare bara för att det ska vara så ... och man insåg att ingenting mer skulle bli som förut.

Visst kommer hon hem igen. Eller inte.

Fyra månader i Paris kan nog göra vad som helst med en 20-åring. Vad månaderna gör med mamman återstår att se.