Jag älskar dig, pappa

Han har alltid alltid alltid stått vid min sida. Aldrig svikit mig, inte en enda gång. Han har accepterat mina vägar och hejat på och kanske muttrat hemma i sitt kök över val han tyckte att jag borde ha gjort men i hans ögon har jag alltid varit bäst, framgångsrikast, vackrast, klokast, smartast. Jag har fått sitta på hans piedestal genom hela livet och jag är aldrig äldre än 17 år i hans ögon, precis så gammal som jag var när jag flyttade hemifrån och han stängde in sig i källaren och grät.

Han har alltid, genom mitt liv, stått beredd att komma till min undsättning, rädda mig från sorger och ensamma stunder, alltid lovat att rädda mig, alltid lovat att jag aldrig behöver vara ensam.

Han har gett mig modet att vara entreprenör och vad jag än gör är det nog aldrig så jobbigt som det var för pappa när han reste runt hela landet och över gränserna för att sälja sina uppfinningar och verk. Han har gett mig övertygelsen i att man ska vara snäll mot varandra, behandla andra med respekt och ha överseende med idioter (men aldrig med vägskyltar, pappa har lärt mig att skylla vilsekörningar på trafikverket och deras usla skyltning, det fungerar alltid så bra).

Jag må överdriva lite, vi har alla våra skavanker. Hans kan vara att han har svårt för att lyssna om det man ska berätta tar för lång tid och numera, när han har sin iPhone, är det i stort sett hopplöst. Samtidigt ser jag mig själv i spegeln och hör i ett märkligt eko mina döttrar ropa efter mig: "Du lyssnar ju inte mamma!" 

När pappa dör så dör jag. 

Jag älskar dig.