Kraschen är inte omgivningens fel

Nina Åkestam skrev ett inlägg på Resumé i veckan om hur hon kraschade för några år sedan. Häromdagen skrev Brit om tekniken och vår ständiga uppkoppling och om den kan vara en bidragande orsak, om vi måste betala transparensens pris.

Jag läser och klickar på länkar till människor som skriver om känslan av att vara alltför pressad, hetsen som flåsar bakom nacken när man ständigt är nåbar och uppkopplad. Och så minns jag en av mina egna vattendelare i livet. När jag 1997 brakade tjusigt in i en jättevägg.

Det gick alldeles utmärkt att gå in i väggen och krascha för 15 år sedan också. Då jag precis hade fått en PC till jobbet och mobiltelefonerna nästan var stora som bakmaskiner och ibland satt fast i en sladd. Det var på den tiden då uppkoppling snarare associerades med lampor och armaturer och jag hade ett oändligt tålamod eftersom det var väl känt att modemet behövde en stund på sig för att ringa upp internet. Om ingen annan satt i telefon då. Det var då jag möjligen använde nätet för att ta reda på någonting eller bara hänfört läsa internettidningar men varför skulle jag det egentligen? Det fanns ju riktiga tidningar, som gick att bläddra i. Vi hade inte fler än tre kanaler på vår TV som var jättetjock och musik spelades med CD-skivor i en tjusig spelare som tog upp en hel hylla i köket. Spotify var inte uppfunnet. Smarta telefoner var rymdhistorier (om någon skulle ha fantiserat om det och berättat för mig), att varenda en (nästan) skulle ha en bärbar dator (som det hette då) hade jag nog skrattat lite åt och smekt min stora PC som krävde ungefär 80 cm djupt skrivbord. 

Jag rasade rakt in i väggen ändå. Jag älskade mitt jobb och jag gjorde mitt jobb ruskigt bra, så bra att cheferna ville ge mig mer ansvar och jobb och jag älskade det ännu mer och jobbade ännu hårdare för att visa att jag kunde allt ännu bättre. Jag fick internationella projekt på bordet och flög kors och tvärs över världen för att redovisa resultat och våra svenska framgångar och jag älskade det också. Jag hämtade våra barn på förskolan och handlade innan dess och var en god mor och lagade middag och bäddade ner dem och sjöng en sång och läste en saga och så kom deras pappa hem och jag åkte tillbaka till jobbet för det var så viktigt och jag tyckte ju att det var så himla roligt och ju mer jag jobbade desto roligare var det och desto mer beröm fick jag av cheferna och så ringde man från London och sa att hon Christina, en riktig stjärna va?

Japp.

Så kom hjärtklappningen och jag skakade av mig allt och så kom en kollega och sa att jag skulle sluta stressa och jag blev skogstokig och förbannad. Sedan blev jag ännu mer effektiv för jag behövde inte äta längre, jag var aldrig hungrig och så fick jag magsår men det var lite ballt att ha Losec på skrivbordet. Då var man en arbetsmyra, en företagets ovärderliga arbetskraft och jobbet var lika roligt men man kunde ju inte vara skitrolig jämt och inte glad jämt heller och det fick väl alla fatta att jag, med mitt ansvar, hade rätt att vara sur och arg och fräsa ifrån (nej, ordet bitch användes inte på den tiden men hade nog passat ganska bra på mig då). Så jag bet ihop tills jag svimmade och tills den dag jag inte längre kunde ta mig ur sängen.

Benen bar inte. Världen runt omkring mig kunde sprängas i tusen bitar och jag skulle inte lyfta på ett ögonbryn. Hjärtat kämpade inuti min kropp och för att hinna med mig klappade det tredubbelt så fort och jag fick svårt att andas. Så seglade jag ner i ett mörkt svart hål där jag höll till i drygt ett år för då var man hemma tills man blev bra och frisk. Jag fick ligga i sjukvårdens skyddsnät, omgiven av en omsorgsfull läkare och en klok terapeut och en psykiatriker som sa att jag var tvungen att äta medicin för att de ens skulle sätta mig i samtal.

”Så du menar att jag måste äta medicin för att jag inte klarar av mitt liv själv längre?” sa jag och grät hjälplöst i en stol på hans rum. Han nickade.

Några månader senare åkte familjen till Thailand. En dag i poolen utbrast min äldsta dotter som var 6 år då: ”Titta! Mamma skrattar!”

Jag tror inte att det är den ständiga uppkopplingen som är roten till det onda lika lite som det var mobiltelefonens fel på min tid som var roten till det onda (å ja, så sa man). För min del var det längtan efter att vara bra, visa för mig själv och andra att jag kunde, att jag var så fantastisk som jag verkade vara, det var min jakt på bekräftelse, min törst efter beröm, min lycka över ett jobb eller en uppgift, min tro på att jag var oumbärlig.

Det är vårt förhållningssätt till det vi utsätts för i livet som är avgörande, och det är svårt, inte lätt någonstans, men det är inte sprunget ur vår yttre verklighet utan från vårt inre centrum.

Jag hade kunnat valt att inte ta mig an alla projekt som likt köttstycken placerades på mitt skrivbord. Idag har varenda en av oss också ett val att koppla ner och koppla ur, det är inte kunskapen om hur vi drar ur sladden som brister. Det är kunskapen om vikten av att behålla vår egen balans som brister, kunskapen om hur livsviktigt det är att sakta ner, lära sig vad som är viktigt vs brådskande, andas, ta pauser trots att det brinner runt omkring. Det är inte enkelt, jag tror många "behöver" gå in i väggen för att förstå. Det är så mycket svårare än att bara logga ut.