Barnuppfostran #fail

På vägen hem från kontoret, när mörkret låg rätt kompakt över den trafikerade St Eriksgatan, stannar hunden till vid en port och jag lyfter blicken och tänker att han väl ändå inte kan pinka just där och precis när jag ska dra till i kopplet ser jag en liten kille i overall och hjälm. Han står på trappsteget som skiljer St Eriksgatan och en port in till ett hus. Porten är stängd. Killen, som jag tror är runt 4 år, mäter avstånd på väggen med en pinne och stor koncentration. Jag stannar till och frågar var mamma och pappa är.

Han fräser åt mig. Eller mullrar. Så gott han nu kan mullra.

Jag frågar lite igen, säger att min hund fryser och det kanske du också gör och var är mamma och pappa?

Fräs.

Man kan gå då men det är svårt att lämna en liten kille mitt på+ en av stadens mest trafikerade gator. Uppenbarligen utan föräldrar eller en annan vuxen. Så jag sätter mig intill. Berättar om hur kallt jag tycker att det är och hur min hund fryser (igen) och jag frågar om han är snickare eftersom han mäter med en linjal hela tiden.

Fräset avtar och vi kollar in varandra lite.

En kvinna kommer ut genom porten och jag utbrister nästan att JA där är din mamma men hinner hejda mig när kvinnan drar förbi oss. Jag frågar om hon vet vem killen är och hon säger att det är nog han som bor på femman och jag frågar om hon kan gå upp och kolla vilket hon gör.

Jag och fräs-ungen pratar vidare. Eller ja, en monolog mer. Jag berättar om vad jag ska laga för mat ikväll och vad hunden heter och så fort jag sticker in frågan om var mamma eller pappa är så får jag det där fräset tillbaka.

Skrutten.

Då. Då kommer en man fram.

"Jaha, har du fattat att du ska göra som jag säger nu eller?" Säger han till den lilla killen. Som svarar:

Fräs.

Jag berättar att jag blev orolig och han berättar att det är så han uppfostrar sitt barn.

"Vi har vissa diskussioner ibland men jag vinner när jag lämnar honom för då fattar han att det är jag som bestämmer."

I ett sådant läge är det asbra att man är gammal och (ibland) eftertänksam.

"Men du kan ju inte lämna honom för att visa vad du tycker är rätt?!"

"Jo, för när jag gör det blir han förbannad och sedan ledsen och sedan rädd så då vinner jag."

Vaddå vinner? Sa jag och tillade att det, för hans information, aldrig är en tävling med barnet.

Innan jag gick hann jag säga att han bara gör saken värre när han lämnar killen ensam i mörkret vid en hysteriskt trafikerad gata. Sedan sa jag (här kommer det kloka) att jag inte skulle tala om för honom hur han skulle fostra sitt barn och så gick jag och så svor jag lite för mig själv hela vägen hem.

Det är väl för f*n inte en tävling. Då har du, som vuxen, gått ner på samma stadie som din 4-åring befinner sig på. Och det kan bli ett alldeles nytt blogginlägg. 

En 4-åring som vägrar följa med till affären (vilket var fallet nu), gör så för att kolla så att föräldern (pappan nu då) står kvar och tycker om honom fastän han försöker förstå hur man ska vara när man blir bara lite lite större. Att då lämna en sådan är fundamentalt skitfel. Du ska stå intill. Säga att du står där till dess att pojken fattat att det inte finns något att förhandla om men lämna aldrig.

Att bli lämnad är något av det värsta vi kan tvingas uppleva och en 4-åring ska få lov att känna att han kan få lov att bete sig precis hur som helst men mamma eller pappa lämnar ALDRIG.

Jag svär lite fortfarande. Men pojken är i trygghet. Så länge han nu inte protesterar och försöker förstå hur man ska hantera saker i livet. Att skrämma en unge till lydnad fungerar rätt sällan. Det är aldrig du som förälder som ska dra. Aldrig i hela livet. Men du ska kunna tillåta ungen att testa att dra. Det är nämligen deras förutbestämda öde. Att de ska dra så småningom. Att DE ska dra. Inte du.