När Göteborgsupploppet nästan kom till min skola

När jag var liten fanns inget internet. Inga mobiler heller. Jag gick i skolan och vi var alla befriade från ryktesspridning och förtal. Vi var alla vänner utan intrigerande och skvaller. Alla älskade alla och alla fick vara med alla, ingen var utanför eller kände sig åsidosatt eller baktalad. 

Eller hur. 

Jag hörde hur det viskades bakom min rygg, jag visste att de skrattade och pratade och spekulerade och fingrar pekades när jag gick förbi. Jag hade varit med i en broschyr för musikskolan och poserade i den, snällt och vackert, med alla instrument man kunde tänkas vilja börja spela. Inte castad alls utan ombedd av min pappa som var rektor för hela skiten. Jag var 13 år.

Alla familjer i kommunen fick hem broschyren i brevlådan och alla (kändes det som) kom med broschyren till skolan nästa dag och viftade med den framför näsan på mig och vek sig dubbla av skratt. Den skickades runt i klassrum, sattes upp på väggar. Den försvann nog aldrig, skickligt bevarad av alla som hittat något att enas runt, någon att samlas omkring, någon att skratta åt. 

Det finns få saker som förenar människan som grupp som ett gemensamt skvallerobjekt. 

Fenomenet har alltid funnits. Hade internet funnits då, på min tid som debuterande instrumentmodell så hade bilderna spridit sig som en löpeld. Nu spred de sig bara som en liten åkarbrasa i jämförelse. Och där och ingen annanstans finns skillnaden. 

Det är inte nätmobbning eller näthat vi måste åt. Det handlar om att aldrig aldrig sluta prata om respekt, värderingar och konsekvenser med våra barn. Om medmänskligt ansvar, om omtanke och hänsyn. Det handlar om att, som vuxen, oförtröttligt fortsätta med generation efter generation, att aldrig sluta visa och påminna de tonåringar som måste testa gränser och som inte kan se konsekvenser som vi. Vi vuxna måste ta ansvaret och vara medvetna om att ungarna numera inte bara skickar lappar och viskar bakom ryggar utan att de lägger upp webbsidor och skapar facebookgrupper och publicerar bilder hejvilt på nätet och så måste vi prata om samma saker på den arenan också: omtanke, hänsyn, konsekvenser, repsekt och värderingar. 

Är det något man borde diskutera i samband med det s.k. Instagramupploppet i Göteborg så är det alla vuxnas tillkortakommande, de som inte lyckades se i tid, de som (trots att ryktesspridning tydligen förekommit sedan länge på skolan) inte tog ansvar för att förmedla det som ungarna behöver för resten av sitt liv: omtanke, hänsyn, respekt och värderingar och jag säger inte att det plötsligt skulle förändra allt. Men vi kan aldrig aldrig aldrig sluta.