De ungar som var mitt i Instagramupploppet

Instagramupploppet. 

Säger man det så vet alla vad man syftar på. Ett ord som inte fanns för bara ett par månader sedan. Nu vet alla.

Idag läser jag en text skriven av Alice Bratthammar och Amanda Ivanovi´c. De är 17 år och de var där den dagen utanför Plusgymnasiet i Göteborg. 

När jag är ute och föreläser om trakasserier på nätet och respekt och på vilket sätt vi beter oss på nätet återkommer det hela tiden, det som jag tror mig kunna läsa mellan varje rad i tjejernas artikel, de vuxna sviker. De vuxna tar inte strid för barnen, går inte före och visar på vilket sätt de kan och bör agera, har inte tid, orkar inte, är inte intresserade, respekterar inte.

Alla springer runt, runt och väntar på något. På tredje världskriget. På framtiden.

Och vi börjar fel fel fel om vi börjar resonera med våra barn om nätet som en isolerad företeelse. Det är inte nätet som formar våra barn, det är deras inre trygghet, tron på sig själva, drömmarna, tron på framtiden och det är grundstenar som många går utan. Dessa vandrar ut på nätet och skapar sig egna strategier för allt som händer där eftersom de vuxna inte orkat eller hunnit gå före och visa, berätta. Råda. 

En tonåring har en självkänsla som läcker som ett såll. Dessutom är en tonåring mer riskbenägen, har svårare att se konsekvenser än vad vi vuxna har, har inte fullt ut den empati som kommer i vuxen ålder. Heller. 

Med allt detta sammantaget är det inte konstigt att det uppstår nya ord för att beskriva någon som självklart var att vänta. Och ansvaret faller tillbaka på föräldrar och vuxna. Som så många gånger annars.