Ett liv tar slut om tre dygn

Det låter ju hemskt. Att ett liv tar slut men jag kan inte se det på något annat sätt. En dotter är redan i Paris för en längre tid och den andra ska resa jorden runt i sex månader. Hon åker om tre dygn. Visst, de kommer tillbaka men då till egna liv och inte främst till mitt.

Jag närmar mig en bro som tar mig från det här livet till ett annat. Bron spänner över ett dike av sorglig ensamhet, rädsla och oro jag ska inte ramla ner. Jag ska över till andra sidan.

Man kan tycka att det finns gott om tid att under de dryga 20 åren som jag har levt det här livet hitta stunder för att förbereda sig. Samtidigt, när jag ser tillbaka, inser jag att det aldrig fanns en chans i jättevågorna av blöjor, vaknätter, välling, födelsedagar, Skansenbesök, simskola, fotbollsturneringar, dansuppvisning, läxor, skrubbade knän, läskiga mardrömmar, tandläkarbesök, skogsäventyr, räknesagor, friluftsdagar med matsäck, skidresor, kompisbråk, världskrig, brännbollsturneringar, tipspromenader, hemliga dagböcker, discon, talangjakter, kaninungar, sommarlov och sportlov, knäppa lärare, snygga killar, hemliga kyssar bakom en vägg, stängda dörrar, nattbussar, betyg, skolbaler, bästa vänner, pojkvänner och krogkvällar.

Så plötsligt var de stora. På riktigt stora. Inte som jag sa när treåringen blev fyra år: "Nu har du blivit en väldigt stor tjej!" Och den nybakade fyraåringen sträckte på sig och livet var enkelt för det bästa bästa som kunde hända var att fylla fyra och det värsta som kunde hända var att Malin inte kom på kalaset.

Nu är det på riktigt och jag står vid kanten av bron och tittar ner. Vad som väntar på andra sidan är lite svårt att se. Kanske för att det ligger så långt bort, kanske för att det bara är lite disigt. 

Jag kommer alltid att vara mamma och jag har alltid vetat att vi har våra barn till låns. Redan där blir det lite orättvist för man slutar inte att vara mamma när lånetiden går ut och så dras jag med i stormar av känslor där jag kanske allra helst vill skrika "jag vill inte jag vill inte jag vill inte!".

Men som med allt annat så lär jag mest av livet och följer med när det visar mig vart jag måste gå för ofta har vi inget val. Och jag vet att jag kommer att ägna en stund på bron, titta ner på diket av sorglig ensamhet och bottenlös saknad men bestämma mig för att gå vidare och inte fastna där. Bestämma mig för att jag är en fågelmamma som lyckats lära min ungar att flyga och att det faktiskt är en av meningarna med livet.