Hur mycket kan man hantera?

Man brukar säga att man inte får mer än vad man klarar av. Jag avskyr det uttrycket men det var onekligen någonting jag reflekterade över under dagarna i Paris. 

Jag kom hem igår. Tre dagar senare än tänkt. Och med sjukt många fler problem än vad jag och dottern någonsin hade kunnat föreställa oss. 

Bakslag efter bakslag. Problem efter problem. Min dotter sa vid något tillfälle: "Nu klarar jag inte mer!"

Det är självklart att man inte klarar allting hela tiden men jag är försiktig med att falla för den kommentaren, att säga den högt, att tänka den för mycket, för högt, för länge. För det är enkelt att ramla omkull av den känslan, att man inte klarar mer och upprepar jag det där hela tiden så rinner min kraft ur mig. Svårare än så är det inte.

Så jag sa till henne, att vi inte får mer än vad vi klarar av. Och så bestämde vi oss för att vi klarade av allt eftersom det inte var mer än vad vi kunde klara av.

Det är ett evigt tjatande om det där, att om man tänker rätt så blir det rätt och det är ett förbannat skitsnack iibland när livet sätter krokben och när man inte orkar stå upp. Då får man bestämma att man inte orkar eller vill eller kan och så reser man sig när alla sår är läkta och det inte gör lika ont längre. Men att vika sig i tid och otid, att inte "orka", att inte klara av det som vi dagligen utsätts för, det som vi är så snara att klaga på. Sånt kan jag inte tillåta mig själv för om jag gör det så är jag inte så glad som jag vill vara och jag mår inte lika bra som jag vill göra.

Det finns ingen rättvisa i världen eller något universum som fördelar motgångar och olyckor och problem annat än godtyckligt. Det bara är som det är. Och vi väljer rätt ofta hur vi ska förhålla oss till det vi som vardagsproblem stöter på. Vill vi stanna kvar vid problemet och klaga och beklaga oss och kanske till och med upprepa att vi inte orkar, då är det okej att välja men man kan välja att inte ge sig, att byta ut ordet orka mot vill.  

I Paris är det mesta är löst nu, dottern har en lägenhet att bo i och hon kan lösa resten av problemen allteftersom. Och hon klarar det för att hon har bestämt sig för att göra det. Det är inte lätt. Men det går.