Det är ungdomarna som har bäst koll på näthatet

 Jag sitter och tittar på Uppdrag Granskning. Om näthatet. I programmet är det inte ”bara” näthat. Det är hot och hat mot kvinnor som säger ifrån, säger till, syns, hörs.

Tankarna går i spinn. Jag som möter barn och ungdomar i skolor och pratar just om respekt på nätet sliter mitt hår för att förstå hur jag ska ta upp det här, hur jag ska berätta om hur vuxna beter sig på nätet. På vilket sätt jag ska kunna berätta om hur de, som är i tonåren, ska behandla varandra med respekt på nätet när inte de vuxna gör det. Hur ska jag kunna förklara? Jag som är van vid att kunna prata om vuxna förebilder vet att jag på nästa föreläsning kommer att få det i ansiktet:

”Men vaddå? De vuxna gör ju så, då kan vi också göra så!”

Jag tänker inte vrida runt det vi alla säger: ”Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.” Jag träffar för många ungdomar för att kunna dra den valsen. Jag träffar för många intelligenta ungdomar för att kunna dra den harangen. Vuxenvärlden står inte längre som någon förebild i det här fallet och jag tror att vår räddning står till de jag möter i skolorna. De som sedan länge och ibland varenda dag lever i det klimat som Uppdrag Granskning visar ikväll. De som är vana vid sådana kommentarer, de som har levt med det där i några år.

De som inte längre tycker att någonting av det där är okej.

De håller på att genomskåda de små och fega människor som skriver kränkande kommentarer i bloggar, på twitter, på facebook. De håller på, de är inte där än, men måttet håller på att bli rågat.

De vet också att det som skrivs inte håller om och när man konfronterar individen. De har vant sig vid en ton på nätet och de vet att den inte håller öga mot öga. Oftast.

Barn och ungdomar har gått före ut på nätet. De har, ibland, fått skapa sig egna strategier för det de möter där. Ofta för att föräldrar inte orkar, har tid eller är intresserade av den världen. Så där sitter de, utsattes för flera år sedan för kränkande kommentarer och tog hand om dessa på sitt eget sätt och tonen skruvades upp, har skruvats upp, skruvas upp. Hela tiden. Men de som gått före oss vuxna, ut på nätet, de börjar också komma till en gräns som jag får sniffa på varje gång jag besöker en skola:

Det räcker nu.

Kanske det är ungdomarna som snart blir vuxna som får visa oss hur det måste hanteras, vilka gränser som måste sättas och vilken ton som ska användas? Kanske det är så att det är ungarna som vet att genomskåda fega och små människor som gömmer sig bakom ett alias och därmed tror sig kunna spy ut vad som helst?

Kanske det är därför jag vill stå och prata i skolorna, för att det är där jag ser att det kan ske en förändring, att det är där man är långt före oss vuxna i den s.k. digitala världen och att det är där man, sedan en tid tillbaka, har kommit till den gräns som vi vuxna bara anar horisonten av nu.