Hej mamma och pappa, du är viktigast!

När jag får möjligheten att föreläsa för föräldrar om vad deras barn gör på nätet och hur det kan se ut där återkommer frågorna till: ”Hur kan vi begränsa användandet, vilka regler ska vi ha, hur ska vi kunna veta vad de gör, det måste väl finnas övervakningsprogram, hur ska vi kunna veta vad de lägger ut för bilder och hur de beter sig?”

I ljuset av det som nyligen hänt kommer dessa frågor att öka. Och jag kommer att stå där och säga att det inte finns några nyckelfärdiga lösningar, inga rekommendationer på övervakningssystem och inga larmklockor man kan installera som ringer när ungarna googlar på ”porr”. Jag kommer ihärdigt att stå där och fortsättningsvis säga att det handlar om att vara närvarande, delaktig och intresserad av det liv som barnen lever.

Idag möttes jag på mataffären av en braskande rubrik på SVD: Fritidsledare kan patrullera på internet. Och på Brännpunkt: Skolan måste ta upp grooming.

Huruvida fritidsledare kan få i uppgift att ”patrullera” på internet låter jag vara osagt. Möjligen ett plåster på ett benbrott. Jag suckar över att debatten är så missriktad. Att de flesta skjuter på nätet som den stora faran och det stora problemet och när man identifierar ett problem felaktigt jagar man också insatser som riskerar att missriktas eller inte räcka till. 

Jag träffar varje vecka lärare som knäar. Inte för det uppdrag de har, eller alla de arbetsuppgifter som ständigt läggs på rollen. Att man ska se varje elev. Reflektera över sitt arbete när man på fyra timmar har hunnit möta 100 elever i tre olika ämnen. De knäar inte under uppgiften att leda utvecklingssamtal, svara på föräldrars samtal och mail, utvärdera sitt eget arbete och elevernas insats, forbilda sig och rätta skrivningar. De jag möter knäar för att de ofta måste ägna en timme varje morgon åt att reda ut de diskussioner eleverna har haft i de sociala medierna sedan de lämnade skolan dagen innan. De ska reda ut taskiga kommentarer, bilder som någon inte ville skulle visas, i värsta fall trakasserier eller en elevs sorg över att inte ha blivit inbjuden i en sluten chatt på KiK.

Och nu menar man att grooming ska tas upp på det redan rätt späckade schemat. Jo, kan kanske vara en god idé men det blir som att lära ut hur man spacklar igen en spricka men hoppa över hela byggnadstekniken. Och man lägger fokus på fel plats.

En förälder frågade på en av mina föreläsningar hur man skulle göra med KiK eftersom chatten pågick under hela natten och hans dotter, 10 år, behövde ju sin sömn. Jag frågade om han inte skulle fundera på att stänga av hennes mobil på natten? Han sa att hon blev så arg då.

Här är min tunna men livsviktiga tråd:

Varför läggs inte mer ansvar på föräldrarna? Vad är det som gör att barnens liv i sin helhet plötsligt inte ska vägledas av föräldrarna? Varför särskiljs deras tillvaro på nätet (fortfarande) av vuxna och sekluderas till att bli någon annans ansvar? Varför i hela världen problematiserar vi en del av våra ungars liv till något som just nu verkar vara ett enda trassel? Som förälder är det inte alltid enkelt. Du måste göra ditt barn förbannad eftersom du sätter gränser och har regler och du måste engagera dig. 

Barn är barn och de lever sitt liv på olika arenor. Oavsett arena är barnet föräldrarnas ansvar. Barnets tillstånd och välmående ligger i föräldrarnas ansvarsområde. Barnens agerande likaså.

Jag möter väldigt många föräldrar som menar att barnens liv på nätet är någon annans ansvar och jag möter skolpersonal som redan har tagit på sig ansvaret. Och som knäar i en klass på ca 25 elever. 

Fortfarande delar vi upp barnens liv. Det som sker på nätet och det som inte sker på nätet. Föräldrar reser mil för att delta på fotbollscuper och tar ledigt för att vara med på danstävlingar men att bli medlem på goSuperModel eller skapa ett konto på KiK för att dela barnens intresse verkar rätt omöjligt. En förälder jag mötte en gång sa: ”Nej, men jag är inte så intresserad av datorer och sånt.” Och jag sa att det liksom ingår i föräldraskapet och jag sa att vi, trots att vi kanske inte älskar fotboll, ändå står vid en plan och hejar eftersom barnen gillar aktiviteten. Varför kan vi då inte spela World of Warcraft med dem? Eller åtminstone sitta intill och titta på?

Det är det ena. Det andra är att det inte finns några larmklockor på nätet, att vi inte kan ”lära” dem allt för att inte bli utsatta för grooming utan att vi måste se våra barn i ögonen, föra samtal, kolla hur de mår, fråga vad de gjort under dagen, samtala, intressera oss, vara delaktiga i det liv de lever. Inte begränsa deras liv på nätet för att det blir så jobbigt annars. Eller farligt.

Den som bäst uttryckte det jag försöker arbeta med och för är Tobias Brandel i dagens SVD. Det är inte internet som är problemet och så länge vi tror det så kommer allt vi gör att vara missriktat och inte leda till att våra barn beter sig bättre där eller ”räddas” från idioter som finns där, precis som de finns på torget utanför matbutiken i stan.

Jag är förvånad över att lärare inte sätter ner foten och säger ifrån. Jag är förvånad över att man inte ännu mer poängterar att föräldrar har ansvar för sina barn och hur de mår och att det är föräldrarna som måste veta allt om sin unge och att det är föräldrarna som måste ta hjälp om barnen inte mår psykiskt bra, om de är deprimerade, fulla av ångest eller mer vilsna än man som mamma eller pappa kan klara av. Och tro mig, jag vet vad det är att ha barn som inte mår bra men den larmklocka som då ringer är den i mitt huvud för jag vet att den unge som inte mår bra beter sig utefter det tillståndet på alla arenor och vore hon då på nätet, eller var som helst, så skulle mina larmklockor inte sluta ringa.

Tonåringar har det tufft. Det är därför jag vill arbeta med och hos dem. De går igenom en livskris som är svår att greppa för oss som levt några år. De ska vara rätt, ha rätt saker, gilla rätt musik, spel och ämnen, de ska åka på rätt semester, har rätt kläder, rätt kompisar och de ska vara bra i rätt ämnen. Pressen är ofantlig samtidigt som deras självkänsla läcker som ett såll och de ifrågasätter sitt eget värde och meningen med livet. Det krävs rätt mycket av tonårsföräldrar men vi kan aldrig aldrig lägga över ansvaret för hur de beter sig och agerar på någon annan. Oavsett på vilken arena detta sker.