När man kämpar och har kommit till ett bokslut

Man vet ju inte hur de blir, de där barnen man när vid sin barm. Man kan bara göra sitt bästa och i stunden är det inte ens långsiktigt man tänker utan kortsiktigt för att klara läxor, uppmuntran, kalas, bekräftelse, stöd, ansvar, regler och gränssättningar. 

Idag är jag låg för att så mycket inte är som jag vill ha det och jag saknar min barn som inte kommer hem på länge än. 

Och så får jag ett sms från dottern i Paris som gör att jag ändå kan konstatera att vad jag än har gjort under de senaste 20 åren så har det inte varit förgäves. 

Samtidigt ... den yngsta dottern sa innan hon åkte på sin jorden-runt-resa: Är det något jag aldrig ska bli så är det egen företagare. Jag frågade varför. Hon sa väldigt snabbt: För att jag har sett på dig hur jobbigt det är. 

Jag vill tro att jag har kunnat ge mina barn det de behöver för att klara sig i livet eftersom vi inte ska bo tillsammans i 100 år till och för att de ska fixa egna möjligheter och en egen tillvaro. Jag vill tro att jag har hunnit packa deras ryggsäckar på ett sådant sätt att de klarar sig. Jag vill tro att jag, genom omedvetna handlingar, kommentarer och agerande, ändå har lyckats förmedla det jag vill stå för. Trots världskrig och dunder. Trots skrik och gap och stängda dörrar med obefintlig kommunikation.

Jag är klar nu. Och dotterns sms idag satte ytterligare en synlig punkt för att min roll som fostrande förälder är över.