Kick-ass-föreläsning

Det blir succé tack vare publik i många fall. Jag kan stå och tjata för ett gäng som inte bryr sig (händer rätt sällan i och för sig) och jag kan stå och prata inför ett gäng som öppnar upp, lyssnar, engagerar sig, lutar sig framåt. Det är som att det ger mig mer energi och föreläsningen lyfter i någon slags gemensam önskan att förstå varandra. Jag älskar sådana dagar. Jag älskar mitt jobb.

Idag var jag på en gymnasieskola i Södertälje och pratade om mål, drömmar och vad man vill med sitt liv och hur man kan komma fram till vad man vill med sitt liv. Två olika gäng vid två olika tillfällen som hade myror i benen eftersom de slutar på torsdag och på fredag. Några springer ut efter tre år.

Jag drog ihop föreläsningen så att jag fick med allt jag behövde ta upp på 60 minuter, ett högt tempo, lite svettig på ryggen av engagemang och lust och inspiration och lycka, viktiga punkter, ungar som lutade sig framåt, många många samtal efteråt om framtider och möjligheter. Några möten där jag fick en chans att slå hål på någons uppfattning om att arbetslöshet var ett godtagbart tillstånd, några möten där jag fick möjlighet att säga till ett par elever att det kommer att gå om du inte slutar försöka. 

Lycka. Fantastiska lärare som älskade sina jobb.

Lycka på vägen hem när jag kliver på ett pendeltåg tillsammans med två grupper av barn från en lågstadieskola. De som är i den där åldern då allting är möjlligt, när man kan allt och vågar allt och tror att allt går. Det vi ibland måste påminna våra tonåringar om eftersom de rätt ofta har glömt bort det.