Efter några dagar med fokus på jobb och efter en sjukt rolig 40-årsfest som jag haltade hem från inatt (pga alldeles för snygga skor) ska jag inte resa mig härifrån idag.
]]>Efter några dagar med fokus på jobb och efter en sjukt rolig 40-årsfest som jag haltade hem från inatt (pga alldeles för snygga skor) ska jag inte resa mig härifrån idag.
]]>
Hemma har syrenen slagit ut. Här i Härnösand, där jag är klar med alla föreläsningar, är den på väg. Nu lämnar jag. Tack alla fantastiska som jag har fått möta och tack Malin för att du ordnade allt!
]]>
Jag har stått på den här scenen i sammanlagt 6 timmar idag. Ont i fötterna och raspig i halsen och genomlycklig för alla jag har fått möta.
Jag har skrattat och jag har pratat och så har jag pratat ännu mer och skrattat lite till. Jag har fått sitta ner med ungdomar och prata allvar och jag har blivit intervjuad av tidningen och så har jag pratat och skrattat lite mer.
Killarna på Härnösands Teater har gjort sitt yttersta för att jag skulle trivas så till den grad att jag inte ville lämna och Malin har jobbat ännu hårdare för att alla skulle tivas och har förmodligen lika ont i fötterna som jag ikväll och jag vet att hon är minst lika glad som jag.
Tack alla för att jag fick komma och tack till varenda fantastisk elev som orkade lyssna på mig idag.
Kör så det ryker!
]]>
Jag har stått på den här scenen i sammanlagt 6 timmar idag. Ont i fötterna och raspig i halsen och fullständigt genomlycklig efter att ha fått träffa elever och föräldrar i olika omgångar. Jag har skrattat, pratat och pratat mer och skrattat lite till. Jag har fått sitta ner med ungdomar och prata ännu mer och blivit intervjuad av tidningen och så har jag skrattat en gång till. Killarna på Härnösands teater har servat med ett sådant handlag att jag inte vill åka härifrån, Malin har jobbat hårdare än de flesta för att få alla att trivas och varenda unge jag har sett i de här stolarna har varit alldeles fantastisk.
Jag kommer att sakna er! TACK för att jag fick komma!
]]>
Här får jag bo. Två svägerskor som tillsammans inrett en gammal prästgård intill havet i Härnösand. Så vackert och stilla. Åk till Sjögården. Alldeles ljuvligt.
]]>
Tystnaden. Det är nog den som slår mig. Ljuvligt.
]]>
På tisdag börjar veckan som kan bli den roligaste hittills i år. Föreläsningar på skolor och för personal och föräldrar i Kramfors och Härnösand. Jag planerar. Och luktar på nyutslagna syrener.
]]>]]>
Isabelle har en väninna som heter Malin. På så sätt fick Malin höra talas om att jag föreläste i skolor och så mailade hon mig och frågade om jag kunde komma till Härnösand trots att de inte hade några pengar. Absolut, sa jag. En föreläsning för Isabelles skull. Självklart.
Nästa vecka åker jag upp. Och Malin visade sig vara stålkvinnan. Hon har nu bokat upp mig för fem föreläsningar, hon har samlat in pengar genom att be om sponsring från företagen i staden, hon har engagerat kommunen så att jag nu ska föreläsa för både personal, elever och föräldrar. Hon har ordnat resa och hon har ordnat boende. Hon är fullständigt makalös. Jag står intill och bara häpnar. Malin har engagerat en hel kommun bara för att hon vill att barn och ungdomar i staden ska få lite råg i ryggen och så ska hjälpa till. Här ska jag få bo i två nätter. Jag funderar på att slänga mobilen i sjön och stanna i en månad.
Och jag blir skogstokig.
Är det någonting jag gör så är det att hjälpa andra, att alltid försöka finnas till för den som behöver och önskar. Och är det någonting jag får så är det minst 1 mail / 1 tweet i veckan från någon som vill att jag ska skriva om något särskilt eller twittra om något speciellt eller varför inte gå in och rösta på någons bidrag i en tävling.
Jag är inte ohjälpsam men jag har ytterst få chanser att skriva om allt som folk vill att jag ska twittra/skriva om. Jag har heller inte lust att gå in och rösta på saker och personer som jag inte känner (till). Skulle jag göra det så skulle jag 1. inte ha tid för att skriva på min blogg och i min twitter om det jag vill skriva om, 2. jag skulle förlora min trovärdighet ganska omgående.
Jag går mil för mina vänner. Jag går igenom vad som helst för de som ger och tar, för de som kan hjälpa mig så som jag kan hjälpa dem, för de som inte kan hjälpa men som behöver en hjälpande hand. Jag vill sätta mig in i sammanhanget och/eller frågan för att förstå vad jag lånar mig själv till och om det inte är någonting jag känner att jag kan stå för så gör jag det inte.
Så dilemmat uppstår när jag ombeds skriva om fruktansvärda sjukdomar som tar liv av människor och kanske till och med barn. Jag kan ligga och grubbla på kvällen innan jag somnar hur jag ska göra för att förstå, hur mycket jag behöver sätta mig in i för att orden ska komma från mig och ingen annan.
Du får gärna be mig om hjälp men tillåt mig avgöra om jag kan, vill, tycker samma lika som du. Och kasta inte ur dig saker om mig när jag inte "ställer upp" som du inte har någon grund för. Annat än att jag just då, just nu, inte kunde hjälpa till. Av olika anledningar.
]]>