Men det finns det nu. Tjejliv är en vettig tidning. Inte bara för att de skriver om Jourvuxen.  

Ett gäng ungar i 6an och 7an på en skola utanför Stockholm och jag pratar om vikten av att träna sin självkänsla, tro att man kan mer än att tro att man inte kan och vikten av att ha ett hum om var man är på väg. 

Efter föreläsningen var det bland annat en förälder som kom fram. Hon sa att jag kunde koderna. Koderna för att få ungarna att lyssna i 90 minuter. Få dem att inte prata när jag pratar. Få dem intresserade. 

Jag funderade när jag gick därifrån och kom fram till att koden, om den ens finns, är högst enkel. 

Jag har förmånen att få vara på många skolor och prata och jag iakttar mycket, innan, under och efter mina föreläsningar. 

Det är mycket som "sägs" när ungarna kommer in i föreläsningslokalen, när de leds till rätt plats av sina lärare och de vuxna de har omkring sig under dagarna. Jag står intill och ser på och får en god uppfattning om mycket. 

En del vuxna himlar med ögonen och suckar lätt, ser på mig och ler lite snett som för att urskulda ett beteende jag inte hunnit uppfatta hos barnen. De där lärarna som pekar med en hel arm samtidigt som de beordrar ett gäng ungar att sitta ner och vara tysta "om ni nu kan klara av det några minuter i alla fall."

Koden? Koden för att få dem att lyssna?

För mig handlar det om respekt. Och förmågan att se den där individen och inte förutsätta att han eller hon inte klarar uppgiften. Att ge varenda en en chans varje gång. Kanske det till och med handlar om någon form av kärlek. 

Varenda en vill bli bekräftad för vad vi är. Inte bedömd och värderad för allt vi inte är. 

Det är inte lätt att vara tonåring. Det är, tror jag, något som få vuxna skulle klara av. När kroppen är full av hormoner i gränslandet mellan att vara vuxen och barn. När man känner att man måste ta avstånd från de man älskar mest, när man ska tycka rätt, ha rätt saker, gilla rätt låtar, rätt filmer, vara med rätt kompisar. 

Koden är respekt och en näve kärlek. Varje gång, outröttligt. 

Mona och jag. Bild av Skugge & Co som arrangerade kvällen. Och på kvällen fick jag gapskratta med Mona. Visserligen var REAs nya show lite ojämn i mitt tycke men guldklimparna glänste. Texter och koreografi och artisteri när Anders Lundin gjorde Erik Saade och Ola Forssmed gjorde Erik Amarillo. Eller när Anna Carlsson (det är inte sista gången jag ser henne, övertygad ...) gjorde Maggio och Sussie Eriksson briljant tog sig igenom Leilas ... bak. Fullständigt underbart. 

Tack Skugge & Co 

Först radio med Charlotte och sedan årets mest spännande (det är så lätt att säga "årets" om saker nu när man har koll på att man verkligen kan stå för det när året inte hunnit så långt ...) intervju om min nya roman på Eskilstuna-Kuriren och så fotografering på det. 

Spännande att höra mig själv berätta om min nya bok. Verkligen. 

På riktigt alltså. Det lät som en väldigt bra bok och kulturjournalisten slog ihop sitt block efter intervjun och sa att detta, detta var nog någonting hon inte hade läst tidigare. 

Tänk om det är så och jag inte provar. 

Idag sa jag det inför ett gäng ungdomar i 8an och 9an på en skola i Stockholm. 

Tänk om det är så och du inte provar. Tänk vad du går miste om? En hel dröm som du skulle kunna göra möjlig. 

När jag möter ungarna i skolan frågar jag vad de drömmer om. Många skrattar och vrider på sig. Ända tills tystnaden sänker sig och de faktiskt börjar fundera. Utan att kolla med kompisen intill vad som är okej att drömma om och vad som är gångbart bland de andra.

Det är då det händer saker. Det är då flera lutar sig framåt och jag ser i ögon att det jobbas på insidan och varför skulle de minnas sina drömmar när det är så många vuxna som har glömt sina?

Jag säger det då, jag sa det idag och jag vill säga det en miljon gånger till ... glöm inte drömmarna. De får plats i vardag och stress om vi bara påminner oss om vad det var vi drömde om, vad det var vi ville, vart vi är på väg. Och ungarna, de som kommit bara en liten bit på väg, de som har precis allting framför sig ... det är just de som särskilt ska komma ihåg drömmen (och jo, några säger att de inte har någon dröm men det är ren lögn, varenda en har en dröm eller fler), ta sikte på den och satsa. 

Efter min föreläsning brukar det komma fram trevande ungdomar som vill prata. Det är kanske det bästa betyget jag kan få. 

Idag kom det fram några killar. En berättade att han skulle satsa på att bli tandläkare som han ville, oavsett om det blev knöligt på vägen. Den andre sa att han ville bli psykolog men att han kanske var för lat för att plugga hela vägen. Jag sa att ibland ... får man bita ihop och kämpa häcken av sig för att komma dit man vill för det är faktiskt ingenting som händer plötsligt. Det finns bara en möjlighet och det är om du jobbar för dina drömmar. 

Kanske han ser till att bita ihop och dra sig igenom skolan. Eller så finner han en annan dröm. 

Det är så många ungar som behöver höra att de inte ska glömma bort sina drömmar. Vuxna också för den delen.

Imorgon ska vi in i dotterns lägenhet och så en sväng till banken. 

Shoppa lite också. 

Och äte lite mer gott. 

Nu är det bara någon dag kvar till hon åker och när jag tänker på det, när hon ringer och frågar om jag kan ta ner två resväskor från vinden ... när jag kommer på att middagen här hemma imorgon kväll blir den sista på flera månader tillsammans med båda mina flickor ... då mår jag plötsligt illa. 

Jag mår illa på riktigt. Inte så där lite tjock i halsen eller "hoppsan" nu ska hon åka. Jag mår fysiskt jätteilla. 

Plötsligt hör jag telefonsamtal mitt i natten när hon ringer och vill komma hem och jag somnar om oroligt och söndergråten på en genomblöt kudde, alldeles handlingsbegränsad, utan möjlighet att springa in till hennes rum och rädda henne från mardrömmar och tårar. 

Plötsligt ser jag henne på matbutiken där någon otrevlig fransman inte vill förstå när hon ska försöka förklara att hon vill köpa kycklingfilé utan ben eller när hon går ut från cafét med tårar i ögonen för att hon känner sig ensam bland främmande ansikten i en stad som inte är hennes och så ser jag henne springa hem på kvällen på en svagt upplyst gata där människor inte bryr sig, passerar upptagna med egna samtal.

Så går jag förbi hennes rum och tomheten blir total. Saknaden vilar utanför ytterdörren och jag vet att den kommer att svepa in över mig på torsdag kväll, när jag kommer hem efter att ha lämnat henne där i Paris. 

Och borta är allt det fantastiska, vetskapen om att hon kommer att få uppleva så mycket mycket. Alla nya vänner hon kommer att få bara efter ett par dagar, skratten tillsammans med kompisar som kommer från en massa olika länder i den skola hon ska gå. Nyfikenheten hos henne när hon kliver in på den lokala butiken och de möter henne med värme och omtanke och så blir hon stammis efter några dagar och lyckan hos henne när hon kan beställa en hel lunch på cafét på alldeles egenhändigt inlärd franska och hennes pirr i magen när hon går på Champs Élysées i en svag vårsol och skickar sms och frågar hur vi har det i kylan.

Kvarstår min egen saknad. Min egen känsla av att lägenheten blir tom, att det saknas en person som är ett av de tre ben som den här familjen står på.

Det är ju klart att det här är början på slutet. Att det här är fortsättningen på det liv jag började leva 1991 då hon kom och utsikten framför mig är ömsom ändlös med en vacker horisont för mig att upptäcka själv ... och ömsom en gyttjepöl av saknad.

Jag väljer båda delarna. Det får bli en milsvid utsikt med diverse gyttjepölar på vägen. Det här är lika omvälvande som känslan när hon tog sina första steg och man insåg att livet går vidare bara för att det ska vara så ... och man insåg att ingenting mer skulle bli som förut.

Visst kommer hon hem igen. Eller inte.

Fyra månader i Paris kan nog göra vad som helst med en 20-åring. Vad månaderna gör med mamman återstår att se.

Så kommer nya året och min nya kalender känns inte rätt, vi klickar inte. Det var aldrig någon förälskelse, den ligger inte rätt i handen och inte heller i handväskan. 

Ut och mycket genomtänkt leta efter den rätta kalendern som plötsligt ligger där. Vi ser på varandra och jag undrar om vi kan komma överens ett helt år. Är du tillräckligt mjuk, lagom hård, lätt att vika upp och vika ihop, är raderna rätt balanserade över de vita arken? 

Gissa vinnaren.

Det brukar inte bli mer än två. Jag brukar hitta rätt andra gången men inte i år. I år köpte jag först en som tedde sig så perfekt, rätt på alla kanter och fronter. Ända tills det blev massor att göra som skulle få plats i alltför smala kolumner och jag som har bildminne måste ha torsdagen på höger sida om spiralen (ja, spiral är ett måste för att få den rätt utvikningen). I min nya fina kalender låg torsdagen på vänster sida vilket gjorde att jag, när jag fick frågan om jag kunde boka in ett möte den veckan på tisdagen, såg uppslaget framför mig och så blev det jättefel för torsdag var egentligen fredag och jag blev veckovill. 

Den andra kalendern jag köpte, vis av erfarenhet, hade kolumner som låg rätt men ack vad den vek sig fel. Och dryga centimetern bredare över magen än vad jag vill ha i handen. 

Idag har jag köpt den jag ska leva med i knappa året. Det får bli du och jag nu. Du har tillräckligt breda kolumner, viker upp dig rätt, spiralen är inte för bred, torsdagen ligger till höger och färgen är vacker och passar mig. 

Skärp dig nu. Jag har inte råd med fler äventyr. 

(Och nej, jag kan inte ha kalender i dator och på min iPhone. Jag måste måste få skriva, rita, kladda, stryka över, sudda, rama in, bläddra.)