När man kämpar och har kommit till ett bokslut

Man vet ju inte hur de blir, de där barnen man när vid sin barm. Man kan bara göra sitt bästa och i stunden är det inte ens långsiktigt man tänker utan kortsiktigt för att klara läxor, uppmuntran, kalas, bekräftelse, stöd, ansvar, regler och gränssättningar. 

Idag är jag låg för att så mycket inte är som jag vill ha det och jag saknar min barn som inte kommer hem på länge än. 

Och så får jag ett sms från dottern i Paris som gör att jag ändå kan konstatera att vad jag än har gjort under de senaste 20 åren så har det inte varit förgäves. 

Samtidigt ... den yngsta dottern sa innan hon åkte på sin jorden-runt-resa: Är det något jag aldrig ska bli så är det egen företagare. Jag frågade varför. Hon sa väldigt snabbt: För att jag har sett på dig hur jobbigt det är. 

Jag vill tro att jag har kunnat ge mina barn det de behöver för att klara sig i livet eftersom vi inte ska bo tillsammans i 100 år till och för att de ska fixa egna möjligheter och en egen tillvaro. Jag vill tro att jag har hunnit packa deras ryggsäckar på ett sådant sätt att de klarar sig. Jag vill tro att jag, genom omedvetna handlingar, kommentarer och agerande, ändå har lyckats förmedla det jag vill stå för. Trots världskrig och dunder. Trots skrik och gap och stängda dörrar med obefintlig kommunikation.

Jag är klar nu. Och dotterns sms idag satte ytterligare en synlig punkt för att min roll som fostrande förälder är över. 

Ett liv tar slut om tre dygn

Det låter ju hemskt. Att ett liv tar slut men jag kan inte se det på något annat sätt. En dotter är redan i Paris för en längre tid och den andra ska resa jorden runt i sex månader. Hon åker om tre dygn. Visst, de kommer tillbaka men då till egna liv och inte främst till mitt.

Jag närmar mig en bro som tar mig från det här livet till ett annat. Bron spänner över ett dike av sorglig ensamhet, rädsla och oro jag ska inte ramla ner. Jag ska över till andra sidan.

Man kan tycka att det finns gott om tid att under de dryga 20 åren som jag har levt det här livet hitta stunder för att förbereda sig. Samtidigt, när jag ser tillbaka, inser jag att det aldrig fanns en chans i jättevågorna av blöjor, vaknätter, välling, födelsedagar, Skansenbesök, simskola, fotbollsturneringar, dansuppvisning, läxor, skrubbade knän, läskiga mardrömmar, tandläkarbesök, skogsäventyr, räknesagor, friluftsdagar med matsäck, skidresor, kompisbråk, världskrig, brännbollsturneringar, tipspromenader, hemliga dagböcker, discon, talangjakter, kaninungar, sommarlov och sportlov, knäppa lärare, snygga killar, hemliga kyssar bakom en vägg, stängda dörrar, nattbussar, betyg, skolbaler, bästa vänner, pojkvänner och krogkvällar.

Så plötsligt var de stora. På riktigt stora. Inte som jag sa när treåringen blev fyra år: "Nu har du blivit en väldigt stor tjej!" Och den nybakade fyraåringen sträckte på sig och livet var enkelt för det bästa bästa som kunde hända var att fylla fyra och det värsta som kunde hända var att Malin inte kom på kalaset.

Nu är det på riktigt och jag står vid kanten av bron och tittar ner. Vad som väntar på andra sidan är lite svårt att se. Kanske för att det ligger så långt bort, kanske för att det bara är lite disigt. 

Jag kommer alltid att vara mamma och jag har alltid vetat att vi har våra barn till låns. Redan där blir det lite orättvist för man slutar inte att vara mamma när lånetiden går ut och så dras jag med i stormar av känslor där jag kanske allra helst vill skrika "jag vill inte jag vill inte jag vill inte!".

Men som med allt annat så lär jag mest av livet och följer med när det visar mig vart jag måste gå för ofta har vi inget val. Och jag vet att jag kommer att ägna en stund på bron, titta ner på diket av sorglig ensamhet och bottenlös saknad men bestämma mig för att gå vidare och inte fastna där. Bestämma mig för att jag är en fågelmamma som lyckats lära min ungar att flyga och att det faktiskt är en av meningarna med livet. 

Motivationsexperten

Jo men det kan jag köpa. Jag är bra på att motivera andra människor, bra på att se möjligheter i de allra flesta situationer som uppstår. En tidning som intervjuade mig tyckte att jag skulle benämnas som motivationsexpert och så får det bli. Jag tror nämligen stenhårt på att vi måste förstå att det är så mycket vi kan påverka själva. Jag "pratade" med en person på twitter igår som menade att hennes jobb gjorde att hon kände sig irriterad och stressad när hon kom hem.

Det är ju inte jobbet som gör att du känner dig stressad. Det är din förmåga att säga ifrån (du är inte oumbärlig) eller ditt behov av bekräftelse (man tar gärna på sig mer jobb för att få mer beröm) eller din tro på att du kan allt och att dygnet har 29 timmar (positivt tänkande som gått lite överstyr) eller kanske "bara" din oförmåga att planera rätt (att skilja på viktigt och brådskande kan vara jättesvårt).

Vi twittrade lite och jag sa att hon bar på det största ansvaret själv (vilket hon höll med om och sa att hon skulle göra någonting åt på jobbet) och jag sa att hon kanske kunde hitta en fysisk plats på vägen hem från jobbet där hon placerade stressen hon kånkade hem annars. Man kan stanna på en parkeringsplats, vid ett träd, vid en bänk. Välj en plats och återkom till den varje dag innan du kommer hem och lägg stressen där. Det är sånt man bestämmer själv. Men det är inte lätt.

Hon tackade för pepp och motivation. Jag kan vara bra på det, att motivera andra att se möjligheter. Det är ju egentligen det jag gör i varenda föreläsning jag håller.

Tänk att till och med domännamnet "motivationsexpert" var ledigt. 

 

Hur mycket kan man hantera?

Man brukar säga att man inte får mer än vad man klarar av. Jag avskyr det uttrycket men det var onekligen någonting jag reflekterade över under dagarna i Paris. 

Jag kom hem igår. Tre dagar senare än tänkt. Och med sjukt många fler problem än vad jag och dottern någonsin hade kunnat föreställa oss. 

Bakslag efter bakslag. Problem efter problem. Min dotter sa vid något tillfälle: "Nu klarar jag inte mer!"

Det är självklart att man inte klarar allting hela tiden men jag är försiktig med att falla för den kommentaren, att säga den högt, att tänka den för mycket, för högt, för länge. För det är enkelt att ramla omkull av den känslan, att man inte klarar mer och upprepar jag det där hela tiden så rinner min kraft ur mig. Svårare än så är det inte.

Så jag sa till henne, att vi inte får mer än vad vi klarar av. Och så bestämde vi oss för att vi klarade av allt eftersom det inte var mer än vad vi kunde klara av.

Det är ett evigt tjatande om det där, att om man tänker rätt så blir det rätt och det är ett förbannat skitsnack iibland när livet sätter krokben och när man inte orkar stå upp. Då får man bestämma att man inte orkar eller vill eller kan och så reser man sig när alla sår är läkta och det inte gör lika ont längre. Men att vika sig i tid och otid, att inte "orka", att inte klara av det som vi dagligen utsätts för, det som vi är så snara att klaga på. Sånt kan jag inte tillåta mig själv för om jag gör det så är jag inte så glad som jag vill vara och jag mår inte lika bra som jag vill göra.

Det finns ingen rättvisa i världen eller något universum som fördelar motgångar och olyckor och problem annat än godtyckligt. Det bara är som det är. Och vi väljer rätt ofta hur vi ska förhålla oss till det vi som vardagsproblem stöter på. Vill vi stanna kvar vid problemet och klaga och beklaga oss och kanske till och med upprepa att vi inte orkar, då är det okej att välja men man kan välja att inte ge sig, att byta ut ordet orka mot vill.  

I Paris är det mesta är löst nu, dottern har en lägenhet att bo i och hon kan lösa resten av problemen allteftersom. Och hon klarar det för att hon har bestämt sig för att göra det. Det är inte lätt. Men det går. 

Mitt stora vägskäl

Döttrarna sa igår att jag var den enda mamma i hela världen som var så himla glad över att de snart skulle ge sig av. En dotter ska ju tillbaka till Paris och den andra ska resa runt och kors och tvärs över jorden i nästan sex månader.

Jag tänkte på det där hela kvällen igår och vaknade inatt och fortsatte tänka. Det är klart att jag inte är glad för att bli ensam för det känner jag ju redan nu. Jag känner ju hur gråten stockar sig i halsen och hjärtat sväller och jag tappar matlusten. Efter 21 år som mamma är det här en navelsträng som inte är så jäkla lätt att kapa trots allt.

Men jag vill inte gå runt och vara ledsen. Eftersom jag är glad. Ändå.

Glad för att de vågar, vill och kan börja leva sina liv och utforska främmande saker och länder och prova de vingar som jag har putsat i alla år. Oändligt glad för att de lyckats spara ihop sina pengar till en dröm som de bestämt sig för att utforska. Glad för att de inte nöjer sig med det enkla, det näst bästa, det som inte kräver så mycket jobb, minsta motståndets lag. Glad för att de förstår att livet är fullt av så mycket och att de kan ta sig nästan vart de vill. Glad för att de är så modiga. Glad för att de tror på sin egen förmåga som kommer att hålla genom allt.  

Så då sväljer jag min gråt för jag vill inte att de ska tänka att det blir synd om vår stackars ensamma mamma som ska gå runt och prata med väggarna i en lägenhet, som ska titta på TV med hunden och diskutera saker med hunden och därför sedan blir tokig. 

Så jag är ju glad. Men inte. Redan nu kan jag nämligen känna saknaden. Den står och väntar lite vid sidan om, nosar mig i nacken för att jag inte ska bli så rädd när den flyttar in sedan. Men saknad är kärlek på avstånd och livet går vidare fastän jag inte fått av hela navelsträngen riktigt ännu och jag följer med och tänker att livet fixar det här också. Precis som det alltid gjort när jag stått inför vägskäl med mina älskade barn. Det märkliga timmarna och dagarna som blir ett helt liv ser till så att jag dansar i samma takt som mina barn. 

Men lätt är det inte. 

Turbulensen kring Tillväxtverket och uppmärksammat avhopp

I tisdags följde jag det (imponerande) gräv som DN gjort/gör beträffande bl.a. Tillväxtverkets spenderade medel. På promenaden över St Eriksbron, på väg till kontoret, bestämde jag mig för att jag inte längre kunde vara kopplad till Tillväxtverket.

Det gjorde mig ledsen. Jag var nämligen väldigt stolt när jag blev ambassadör för kvinnligt företagande men det var förra veckan. Inte sedan Christina Lugnets verk avslöjats med brallorna nere så jag skrev ett mail till Tillväxtverket och ett blogginlägg på sajten för ambassadörsnätverket och så blev detta uppmärksammat i DN, Resumé och en liten blänkare i Expressen. Paul Ronge, en av landets främsta krishanterare, reflekterade över hur illa man skötte sitt eget haveri.

På facebooksidan för ambassadörerna pågår fortfarande en diskussion om huruvida man ska kliva av eller inte. Många har redan gjort det, många är kvar och menar att man inte alls representerat Tillväxtverket utan sig själv. Vi har olika värderingar och integritet och syn på saker. Jag kan bara prata för mig själv och för min del handlar det bara om att jag icke vill anlitas, oavsett ersättning eller ej (detta är inte intressant) av ett verk, ett företag, en myndighet, en organisation (också ointressant) som inte agerar etiskt och som tydligt visar att de inte strävar mot samma mål med samma medel.

Jag menar att det finns så oändligt mycket som inte, i den här soppan som DN vevar upp, är korrekt och så mycket som jag inte kan eller vill förknippas med. Och många säger att man minsann inte representerar Tillväxtverket utan sig själv och kvinnligt företagande och det är gott så MEN jag håller inte med. Utifrån sett, hos kunder och uppdragsgivare, uppfattades åtminstone jag som kopplad till Tillväxtverket vilket jag också tidigare var stolt över att få göra.

De kullerbyttor man har gjort med bokföringen hade min revisor inte godkänt. Upphandling skedde inte vilket var helt felaktigt. Att Tillväxtverket inte vände sig till någon/några av alla de kvinnor i nätverket som driver företag inför sina evenemang är så anmärkningsvärt att jag häpnar. Fick t.ex. Jeanette, som driver Skivarps krog och är en av de flitigaste ambassadörerna, en offertförfrågan? Främja kvinnligt företagande - varför kunde inte Tillväxtverket agera efter sin egen "värdegrund"?

Alla de 290 medarbetare som deltog på den viktiga medarbetardagen visste på ngt sätt om att man förväntades få sparkrav. Ändå ... Varför reagerade ingen?Varför ifrågasatte ingen? Det ger mig signaler på att verkets ruttna attityd går längre in än bara till Lugnet.

Christina Lugnet har förverkat varje skärva av förtroende men hon kommer att avgå med en fin fallskärm och ingen större skada skedd.

Tillräckligt sagt. Jag är glad att jag klev av. Kan bemöta bekantas försök till skämt om en uppdragsgivare jag inte längre gör uppdrag för och jag verkar fortfarande för företagande, kanske inte i första hand kvinnligt eller manligt. Jag tror på företagande och entreprenörsskap och det är inte kopplat till kön. I skolor kommer jag att fortsätta prata om rushen det innebär att skapa egna företag, lyckan, våndan, äventyret, spänningen, nöjet. Det behöver jag inget fuskande verk för att klara av. 

Luncha ihop?

Jag är lätt imponerad av en man jag mött tidigare och som jag har har en relation med i de sociala medierna. Nåja, detta skrevs i fel ordning. Jag hade aldrig träffat Jonas om jag inte hade börjat twittra. Och det hade varit en förlust.

Jonas slutar sin projektanställning på SVT och istället för att sända CV till kreti och pleti tar han rodret i egen hand och annonserar, på ett högst innovativt och imponerande sätt, ut sig själv genom sajten där du lunchar ihop de du tycker ska träffa varandra (engelska sajten).

Att få möjlighet att knyta ihop människor som jag ser kan ha en nytta och glädje av varandra är sprängstoffligt häftigt. Jag har själv gjort det men inte på yrkesnivå. Jag har tussat ihop människor runt ett middagsbord, människor som jag idag ser har glädje av varandra, vill minnas att ett par till och med jobbade ihop i ett projekt under en tid. 

Det som också är så tilltalande i allt det här är Jonas initiativ. Jag vill mena att allt går. Ibland begriper jag inte det själv men allt går. På något sätt. Luncha ihop hade kanske inte funnits om inte Jonas hade bestämt sig för att testa, kalla ihop ett imponerande gäng människor han kände via de sociala medierna. En del hade inte ens träffats tidigare. 

Jag blir alltid lite lätt tagen av att det allra mesta går att göra. Om man då bara tar steget och bestämmer sig. Risken är ju annars att någon annan snor idén eller att man själv dömer ut sin idé som ogenomförbar. Innan den ens har testats och så står man där och gör samma saker som man alltid har gjort och får samma resultat som man alltid har fått.