Föräldrar behöver inte kunna allt för att vägleda barn

Under och efter mina föreläsningar för föräldrar om vad barn och unga gör i de sociala medierna och hur vi kan hjälpa dem hantera det de möter där får jag många frågor. Alla inom samma område.  

maxresdefault.jpg

Jag får sällan eller aldrig frågor om vilka appar som kan vara spännande att visa barnen eller på vilket sätt man som förälder kan försöka använda t.ex. KiK, inte heller så ofta frågas om tips på bra YouTube-klipp att kolla tillsammans med barnen.  

Frågorna jag får är frågor från föräldrar som har abdikerat. Inte undanskuffade av barnen i beslutsförmågan men undanskuffade av sig själva. Så många som tror att bara för att man inte kan allt ALLT om vad barnen gör i de sociala medierna då kan man heller inte bestämma:

"Hur länge tycker du att barnen i klassen ska KiKa varandra på kvällarna? Min dotter får meddelanden långt efter nio på kvällen, det tycker inte jag är okej." En pappa frågade mig för ett tag sedan. Jag började med att undra varför den 11-åriga dottern hade mobilen i sängen. Undrade om han hade ställt in en gammal telefonapparat i hennes säng för 20 år sedan. Undrade vad han hade sagt om kompisarna kommit och ringt på dörren kl. 23.  Då fattade pappan. Då hittade han sin egen styrförmåga i föräldraskapet.

"Vad ska jag göra tycker du när min dotter inte får vara med i en konversationsgrupp på KiK?" Jag frågade hur mamman hade hanterat en sådan situation om det hade utspelat sig på skolgården. Då fattade mamman och frågade om det var så enkelt och jag sa ja.

"Du pratar ju så varmt om nätet men hur länge tycker du då att min son ska spela spel på kvällarna? Han går ju aldrig och lägger sig!" En mamma oroade sig, sonen spelade LoL, ett spel hon inte visste något om. Jag frågade om hon hade låtit sonen vara ute och spela fotboll till sena natten mitt i veckan, om hon hade sagt ok till att han kollade TV till midnatt. Självklart inte, sa hon. Och fattade.  

"Hur tycker du att vi ska agera då det förekommit en massa trakasserier nu på facebook mellan eleverna?" Undrar en orolig pappa och sneglar på en lärare som tittar på mig och jag undrar om de på skolan har en plan för kränkande behandling på internet och en plan för kränkande behandling i skolkorridoren. Det har man ju inte säger läraren och pappan fattar för det är precis just så enkelt till att börja med.  

Föräldrar jag möter som är osäkra på hur de ska hantera alla sociala medier, spel, sajter och grejer som ungarna håller på med är osäkra eftersom de inte alltid vet exakt vad barnen gör. Fotboll fattar vi. TV fattar vi. Men när ungen säger att hon eller han måste ha KiK igång eller måste spela till kl. 02 tar många föräldrar ett steg tillbaka och abdikerar eftersom man ju inte vet så mycket om det där och barnet kanske kanske har rätt och tänk om jag förstör massor om jag inte låter honom eller henne hållas. En liten stund till.  

Det viktigaste för mig när jag föreläser om det här för föräldrar är att presentera allt så att de förstår att de inte behöver fatta allt. Vi kommer aldrig att komma ikapp ungarna i deras tempo och så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Ungarna har alltid gått först, en gång gick vi först. Kanske var det när Motorsågsmassakern kom och videon skulle förstöra en hel generation.  

Vi behöver inte fatta allt men vi ska inte lägga ifrån oss ansvaret i ett föräldraskap. Bara för att det handlar om KiK, LoL, WoW, Instagram, Skype, VideofyMe, iSock och en massa annat vi kanske aldrig kommer att vilja, orka, hinna förstå fullt ut innebär det inte att vi frisäger oss från det elementära,  att vägleda barnen och stärka ungarna till att bli trygga individer och därutöver vara en klok vuxen.
 

Jag hittade en klok kille på Visingsö

Jag var på Visingsö igår. Föreläsning för elever i årskurs 3-6 om hur de beter sig i de sociala medierna och vad som händer där och på kvällen fick jag träffa föräldrar och personal och höll en utbildning om vad som händer, hur det ser ut, vad som är på gång och vad som trendar i de sociala medierna. 

2013-09-02 10.24.30.jpg

Med ungarna tar jag alltid upp på vilket sätt man måste lära sig att bemöta taskiga kommentarer och (ibland) trakasserier. Jag hann bara inleda just det passet när en kille räckte upp handen och sa att han redan visste hur man gjorde. 

Han hade fått en del trista och taskiga kommentarer i ett spel han spelade, han lutade sig lite tillbaka i stolen och log och sa: "Fast jag skickar bara hjärtan tillbaka." 

Jag gick fram och tog honom i handen och sa att han nog var den klokaste jag träffat på fem år. Sedan applåderade vi. Det var en väldigt smart grupp ungar jag träffade och vi hade roligt trots att det var allvarliga saker vi pratade om i 90 minuter. När jag lämnade dem var det ingen som glömde bort det allra viktigaste, att man kan bemöta taskiga kommentarer på nätet så enkelt. Med ett hjärta.  

De är smarta de där ungarna på Visingsö. Och de har fantastiska lärare runt omkring sig. Inte minst.  

Update: Klart jag skrev om det här på twitter där två skickliga reklammakare snappade upp vad jag berättade om och formulerade det så här: 

En klok liten kille på Visingsö, visste hur han skulle få trollen att dö och istället för smärta, skickar han hjärta som sitt lilla tack och ajö.

 

När man kämpar och har kommit till ett bokslut

Man vet ju inte hur de blir, de där barnen man när vid sin barm. Man kan bara göra sitt bästa och i stunden är det inte ens långsiktigt man tänker utan kortsiktigt för att klara läxor, uppmuntran, kalas, bekräftelse, stöd, ansvar, regler och gränssättningar. 

Idag är jag låg för att så mycket inte är som jag vill ha det och jag saknar min barn som inte kommer hem på länge än. 

Och så får jag ett sms från dottern i Paris som gör att jag ändå kan konstatera att vad jag än har gjort under de senaste 20 åren så har det inte varit förgäves. 

Samtidigt ... den yngsta dottern sa innan hon åkte på sin jorden-runt-resa: Är det något jag aldrig ska bli så är det egen företagare. Jag frågade varför. Hon sa väldigt snabbt: För att jag har sett på dig hur jobbigt det är. 

Jag vill tro att jag har kunnat ge mina barn det de behöver för att klara sig i livet eftersom vi inte ska bo tillsammans i 100 år till och för att de ska fixa egna möjligheter och en egen tillvaro. Jag vill tro att jag har hunnit packa deras ryggsäckar på ett sådant sätt att de klarar sig. Jag vill tro att jag, genom omedvetna handlingar, kommentarer och agerande, ändå har lyckats förmedla det jag vill stå för. Trots världskrig och dunder. Trots skrik och gap och stängda dörrar med obefintlig kommunikation.

Jag är klar nu. Och dotterns sms idag satte ytterligare en synlig punkt för att min roll som fostrande förälder är över. 

Det är ungdomarna som har bäst koll på näthatet

 Jag sitter och tittar på Uppdrag Granskning. Om näthatet. I programmet är det inte ”bara” näthat. Det är hot och hat mot kvinnor som säger ifrån, säger till, syns, hörs.

Tankarna går i spinn. Jag som möter barn och ungdomar i skolor och pratar just om respekt på nätet sliter mitt hår för att förstå hur jag ska ta upp det här, hur jag ska berätta om hur vuxna beter sig på nätet. På vilket sätt jag ska kunna berätta om hur de, som är i tonåren, ska behandla varandra med respekt på nätet när inte de vuxna gör det. Hur ska jag kunna förklara? Jag som är van vid att kunna prata om vuxna förebilder vet att jag på nästa föreläsning kommer att få det i ansiktet:

”Men vaddå? De vuxna gör ju så, då kan vi också göra så!”

Jag tänker inte vrida runt det vi alla säger: ”Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.” Jag träffar för många ungdomar för att kunna dra den valsen. Jag träffar för många intelligenta ungdomar för att kunna dra den harangen. Vuxenvärlden står inte längre som någon förebild i det här fallet och jag tror att vår räddning står till de jag möter i skolorna. De som sedan länge och ibland varenda dag lever i det klimat som Uppdrag Granskning visar ikväll. De som är vana vid sådana kommentarer, de som har levt med det där i några år.

De som inte längre tycker att någonting av det där är okej.

De håller på att genomskåda de små och fega människor som skriver kränkande kommentarer i bloggar, på twitter, på facebook. De håller på, de är inte där än, men måttet håller på att bli rågat.

De vet också att det som skrivs inte håller om och när man konfronterar individen. De har vant sig vid en ton på nätet och de vet att den inte håller öga mot öga. Oftast.

Barn och ungdomar har gått före ut på nätet. De har, ibland, fått skapa sig egna strategier för det de möter där. Ofta för att föräldrar inte orkar, har tid eller är intresserade av den världen. Så där sitter de, utsattes för flera år sedan för kränkande kommentarer och tog hand om dessa på sitt eget sätt och tonen skruvades upp, har skruvats upp, skruvas upp. Hela tiden. Men de som gått före oss vuxna, ut på nätet, de börjar också komma till en gräns som jag får sniffa på varje gång jag besöker en skola:

Det räcker nu.

Kanske det är ungdomarna som snart blir vuxna som får visa oss hur det måste hanteras, vilka gränser som måste sättas och vilken ton som ska användas? Kanske det är så att det är ungarna som vet att genomskåda fega och små människor som gömmer sig bakom ett alias och därmed tror sig kunna spy ut vad som helst?

Kanske det är därför jag vill stå och prata i skolorna, för att det är där jag ser att det kan ske en förändring, att det är där man är långt före oss vuxna i den s.k. digitala världen och att det är där man, sedan en tid tillbaka, har kommit till den gräns som vi vuxna bara anar horisonten av nu.

Ett liv tar slut om tre dygn

Det låter ju hemskt. Att ett liv tar slut men jag kan inte se det på något annat sätt. En dotter är redan i Paris för en längre tid och den andra ska resa jorden runt i sex månader. Hon åker om tre dygn. Visst, de kommer tillbaka men då till egna liv och inte främst till mitt.

Jag närmar mig en bro som tar mig från det här livet till ett annat. Bron spänner över ett dike av sorglig ensamhet, rädsla och oro jag ska inte ramla ner. Jag ska över till andra sidan.

Man kan tycka att det finns gott om tid att under de dryga 20 åren som jag har levt det här livet hitta stunder för att förbereda sig. Samtidigt, när jag ser tillbaka, inser jag att det aldrig fanns en chans i jättevågorna av blöjor, vaknätter, välling, födelsedagar, Skansenbesök, simskola, fotbollsturneringar, dansuppvisning, läxor, skrubbade knän, läskiga mardrömmar, tandläkarbesök, skogsäventyr, räknesagor, friluftsdagar med matsäck, skidresor, kompisbråk, världskrig, brännbollsturneringar, tipspromenader, hemliga dagböcker, discon, talangjakter, kaninungar, sommarlov och sportlov, knäppa lärare, snygga killar, hemliga kyssar bakom en vägg, stängda dörrar, nattbussar, betyg, skolbaler, bästa vänner, pojkvänner och krogkvällar.

Så plötsligt var de stora. På riktigt stora. Inte som jag sa när treåringen blev fyra år: "Nu har du blivit en väldigt stor tjej!" Och den nybakade fyraåringen sträckte på sig och livet var enkelt för det bästa bästa som kunde hända var att fylla fyra och det värsta som kunde hända var att Malin inte kom på kalaset.

Nu är det på riktigt och jag står vid kanten av bron och tittar ner. Vad som väntar på andra sidan är lite svårt att se. Kanske för att det ligger så långt bort, kanske för att det bara är lite disigt. 

Jag kommer alltid att vara mamma och jag har alltid vetat att vi har våra barn till låns. Redan där blir det lite orättvist för man slutar inte att vara mamma när lånetiden går ut och så dras jag med i stormar av känslor där jag kanske allra helst vill skrika "jag vill inte jag vill inte jag vill inte!".

Men som med allt annat så lär jag mest av livet och följer med när det visar mig vart jag måste gå för ofta har vi inget val. Och jag vet att jag kommer att ägna en stund på bron, titta ner på diket av sorglig ensamhet och bottenlös saknad men bestämma mig för att gå vidare och inte fastna där. Bestämma mig för att jag är en fågelmamma som lyckats lära min ungar att flyga och att det faktiskt är en av meningarna med livet. 

Mitt stora vägskäl

Döttrarna sa igår att jag var den enda mamma i hela världen som var så himla glad över att de snart skulle ge sig av. En dotter ska ju tillbaka till Paris och den andra ska resa runt och kors och tvärs över jorden i nästan sex månader.

Jag tänkte på det där hela kvällen igår och vaknade inatt och fortsatte tänka. Det är klart att jag inte är glad för att bli ensam för det känner jag ju redan nu. Jag känner ju hur gråten stockar sig i halsen och hjärtat sväller och jag tappar matlusten. Efter 21 år som mamma är det här en navelsträng som inte är så jäkla lätt att kapa trots allt.

Men jag vill inte gå runt och vara ledsen. Eftersom jag är glad. Ändå.

Glad för att de vågar, vill och kan börja leva sina liv och utforska främmande saker och länder och prova de vingar som jag har putsat i alla år. Oändligt glad för att de lyckats spara ihop sina pengar till en dröm som de bestämt sig för att utforska. Glad för att de inte nöjer sig med det enkla, det näst bästa, det som inte kräver så mycket jobb, minsta motståndets lag. Glad för att de förstår att livet är fullt av så mycket och att de kan ta sig nästan vart de vill. Glad för att de är så modiga. Glad för att de tror på sin egen förmåga som kommer att hålla genom allt.  

Så då sväljer jag min gråt för jag vill inte att de ska tänka att det blir synd om vår stackars ensamma mamma som ska gå runt och prata med väggarna i en lägenhet, som ska titta på TV med hunden och diskutera saker med hunden och därför sedan blir tokig. 

Så jag är ju glad. Men inte. Redan nu kan jag nämligen känna saknaden. Den står och väntar lite vid sidan om, nosar mig i nacken för att jag inte ska bli så rädd när den flyttar in sedan. Men saknad är kärlek på avstånd och livet går vidare fastän jag inte fått av hela navelsträngen riktigt ännu och jag följer med och tänker att livet fixar det här också. Precis som det alltid gjort när jag stått inför vägskäl med mina älskade barn. Det märkliga timmarna och dagarna som blir ett helt liv ser till så att jag dansar i samma takt som mina barn. 

Men lätt är det inte. 

När illamåendet plötsligt tar över

Det är ju tack vare dottern som jag inte oroat mig. Som jag inte tänkt tankar om saknad och hundratals mil härifrån. Jag har till och med tittat in i hennes rum och tänkt att det kommer inte att bli så jobbigt att hon inte är här. Hon är nämligen en person man inte oroar sig över. Hon kan allt, är klokare än jag någonsin kommer att bli, lugn och sansad och väldigt noga med planerna. 

Nu är det bara någon dag kvar till hon åker och när jag tänker på det, när hon ringer och frågar om jag kan ta ner två resväskor från vinden ... när jag kommer på att middagen här hemma imorgon kväll blir den sista på flera månader tillsammans med båda mina flickor ... då mår jag plötsligt illa. 

Jag mår illa på riktigt. Inte så där lite tjock i halsen eller "hoppsan" nu ska hon åka. Jag mår fysiskt jätteilla. 

Plötsligt hör jag telefonsamtal mitt i natten när hon ringer och vill komma hem och jag somnar om oroligt och söndergråten på en genomblöt kudde, alldeles handlingsbegränsad, utan möjlighet att springa in till hennes rum och rädda henne från mardrömmar och tårar. 

Plötsligt ser jag henne på matbutiken där någon otrevlig fransman inte vill förstå när hon ska försöka förklara att hon vill köpa kycklingfilé utan ben eller när hon går ut från cafét med tårar i ögonen för att hon känner sig ensam bland främmande ansikten i en stad som inte är hennes och så ser jag henne springa hem på kvällen på en svagt upplyst gata där människor inte bryr sig, passerar upptagna med egna samtal.

Så går jag förbi hennes rum och tomheten blir total. Saknaden vilar utanför ytterdörren och jag vet att den kommer att svepa in över mig på torsdag kväll, när jag kommer hem efter att ha lämnat henne där i Paris. 

Och borta är allt det fantastiska, vetskapen om att hon kommer att få uppleva så mycket mycket. Alla nya vänner hon kommer att få bara efter ett par dagar, skratten tillsammans med kompisar som kommer från en massa olika länder i den skola hon ska gå. Nyfikenheten hos henne när hon kliver in på den lokala butiken och de möter henne med värme och omtanke och så blir hon stammis efter några dagar och lyckan hos henne när hon kan beställa en hel lunch på cafét på alldeles egenhändigt inlärd franska och hennes pirr i magen när hon går på Champs Élysées i en svag vårsol och skickar sms och frågar hur vi har det i kylan.

Kvarstår min egen saknad. Min egen känsla av att lägenheten blir tom, att det saknas en person som är ett av de tre ben som den här familjen står på.

Det är ju klart att det här är början på slutet. Att det här är fortsättningen på det liv jag började leva 1991 då hon kom och utsikten framför mig är ömsom ändlös med en vacker horisont för mig att upptäcka själv ... och ömsom en gyttjepöl av saknad.

Jag väljer båda delarna. Det får bli en milsvid utsikt med diverse gyttjepölar på vägen. Det här är lika omvälvande som känslan när hon tog sina första steg och man insåg att livet går vidare bara för att det ska vara så ... och man insåg att ingenting mer skulle bli som förut.

Visst kommer hon hem igen. Eller inte.

Fyra månader i Paris kan nog göra vad som helst med en 20-åring. Vad månaderna gör med mamman återstår att se.

Jourvuxen

Allt började med mailet från en tjej som ville prata. Allt fortsatte med twitter och den respons jag fick när jag twittrade om det. Jag kände mig villrådig men kanske allra mest ledsen över att jag ens fick ett sådant mail. Det var fler än jag som ville åka dit och hämta henne, fler än jag som ville ge henne en annan nyårsafton än den hon hade att se fram emot. 

Jag och, låt oss kalla henne Lisa, chattade på nyårsafton, vi gick över till sms och hon skickade bild på sitt rum, ljus hon hade tänt och var hon satt när hon tittade på film. Det blev en okej kväll. Vi sa godnatt strax efter 12 då jag önskade henne ett gott nytt år och hon skrev detsamma och tack. Morgonen därpå skickade hon sms och sa att hon åt frukost med mamma och att det kändes okej.

Nåväl. Denna tjej var någonstans anledningen till att Jourvuxen nu finns. På facebook förstås. Det är ju där som många ungar hänger. Då ska vi vuxna vara där också. 

Karin har hjälpt mig att bygga sidan. Hon har byggt något med facebook som jag inte trodde att man kunde göra. En sida för de som vill bli jourvuxna, en manual, en sida med länkar till andra viktiga sidor med mera. Utan henne hade det inte blivit så bra som det är nu. 

Vi fortsätter att förfina sidan, allteftersom vi får förslag och vi ser behov. Mail från vuxna som vill bli jourvuxna ramlar in i en strid ström, vi hinner knappt sammanställa alla (jag sa ju att det fanns massor med bra vuxna som vill finnas till för ungarna!). Nu har vi fått lov att göra en väntelista och letar framförallt efter vuxna som behärskar andra språk än svenska. 

Steg 2? Det blir självklart att marknadsföra sidan så att barn och unga vet att den finns. Allra helst vill jag inte att vi får ett enda mail från en enda unge ... men vi har redan märkt att så blir det absolut inte. 

Jourvuxen ska vara som nattvandrarna, morsor och farsor på stan. Vi finns på en arena där ungarna finns, året runt, varje dag och dygnet runt. Vem som helst ska kunna maila oss och få en vuxen som lyssnar en stund. Och kan vi inte (eller om vi inte bör) hjälpa så slussar vi vidare till den kompetens och kunskap som finns.

Varenda en kan gå in och gilla sidan. Det innebär inte att man blir jourvuxen. Vi vill ha många som gillar och vi behöver många som sprider information om Jourvuxen. Inte minst till de som den är till för. 

Kidsen. 

Det måste gå om vi hjälps åt

Idag fick jag ett mail från en tjej som jag tydligen har mött på en av mina föreläsningar. Hon kom ihåg mig, jag har ingen aning om vem det är men det spelar mindre roll. Hon vill dessutom ha det så. 

Hon skriver att hon är orolig för nyårsafton, att hon inte visste vem hon skulle prata med om oron inför mammans fest. "De brukar vara fulla redan klockan nio."

Jag skrev om det på twitter. Om skitföräldrar som säkert har någonting tungt i sitt bagage, om att man blir hjälplös. Jag skrev att jag och tjejen till slut kom överens om att vi skulle ha chattkontakt på nyårsafton. 

På twitter har jag fantastiska människor omkring mig. Jag fick direktmeddelande från flera som erbjöd sig hämta tjejen till eget nyårsfirande så att hon skulle slippa fyllefesten. 

Sedan kunde jag inte jobba vidare. Istället la jag upp en facebooksida

Vi får se om det går. Om den kan få hållas fri från idioter och människor som vill allt annat än gott. Jag hoppas det. Jag vill att sidan ska få vara tillgänglig för ungar som behöver en klok vuxen att prata med, be om råd. Det måste väl ändå vara så att världen blir lite bättre om vi hjälps åt. 

 

Varför ska vi ta skit?

Jag hörde några kommentarer om Isabella Löwengrip och hennes medverkan i "Efter Tio". Läste illande röda rubriker och jag läste på hennes blogg

Summa summarum, hon får för mycket elaka kommentarer via de sociala medierna när hon sitter uppkopplad i programmet. Och det, menar hon, stör hennes fokus och hindrar henne från att göra ett bra jobb vilket i sin tur lett till att hon vill göra förändringar. Jag har fortfarande inte förstått helt hur. 

Vad jag reagerade på, när jag igår satt i en hyrbil på en europaväg på väg till Visingsö där jag ska föreläsa för 30 chefer, var en kommentar om att Isabella låter mobben vinna om hon "går undan" eller ber om filtrering innan twitterflödet når henne (hur nu det ska gå till). Någon menade också att "sånt får man tåla" som offentlig person.

Vad är det för skitsnack? 

Jag är ute på skolor och föreläser om självkänsla bland annat och möter ofta elever som mobbar eller blir mobbade. Vad ända in i hela Hälsingland skulle få mig att säga att "sånt får du tåla"? Jag lär barnen att hellre gå undan än att gå rakt in. Det är inte värt det. Jobba med dig själv, finns din plats på jorden, den finns. Låt de människor som inte har någon respekt för sig själva och således ej heller för andra vara. De har fullt sjå med att hantera sin egen tillvaro och när det inte går ger man sig på andra i tron att man själv växer. 

Jo, nu kommer någon och säger att offentliga personer ska tåla sådant. Och jag undrar fortfarande: varför då? Varför ska vi "tåla" okvädningsord och kränkningar? Offentliga personer har förmodligen rätt att bli ledsna och besvikna på omvärlden precis som vi andra och får ta mått och steg därefter. Precis som vi andra. 

Vad jag beundrar hos Isabella nu är att hon berättar att hon helt enkelt inte vill. Hon säger helt enkelt att den energi hon har gör mer nytta på konstruktiva saker än att läsa kommentarer från människor som inte har ett eget liv, som inte fått sin häck ur den soffa som Blondinbella förmodligen lämnade för över 10 år sedan. 

Livet är jobbigt nog ändå ibland. Att samla människor omkring sig som ger energi ger också dig möjligheter och förutsättningar för att leva ett bra liv, ha goda dagar, uträtta bra saker, finnas till för andra som behöver dig. 

"Ta ingen skit!" sa Grynet för ett bra tag sedan. Det håller än. 

Det definierar inte din relation till barnen

Positioneringstjänster har utvecklats och blivit till någonting vi inte hade kunnat drömma om för 20 år sedan. I alla fall inte jag.

Tekniken och möjligheterna dukas upp och så går vi runt smärgåsbordet och finner lösningar på behov vi inte visste att vi hade. Vi kan hitta vad som helst när som helst med hjälp av s.k. positioneringstjänster. Själv har jag skämt bort mig genom att förlita mig på att jag kan hitta det jag behöver om jag behöver det. Tillvaron är bra mycket mer smidig och bekväm när jag kan lita på min smarta telefon och de tjänster som finns. 

I dagens SVD får Lociloci bra utrymme för sin tjänst. De erbjuder föräldrar som så önskar att med hjälp av tekniken ta reda på var deras barn finns. Eller åtminstone var deras barns mobiler finns.

I artikeln utbrister en barnspykolog att de föräldrar som har behov av att nyttja tjänsten inte har så bra relation till sina barn.

Det är beklagligt att en psykolog packar ihop en hel bunt föräldrar på det sättet och konstaterar att de har en dålig relation till sina barn. Det har ingenting med saken att göra och jag förvånas över att en psykolog kan slå föräldrar rakt över fingrarna med en sådan korkad generalisering.

Jag hade själv inte tvekat en sekund. Och det beror inte på att jag hade eller har en dålig relation till mina barn, snarare är det hos mig som ett eventuellt problem ligger: jag är trygg om jag har kontroll. Förmodligen hade jag anammat tjänsten och insett att den inte gav mig den "kontrollen" som man aldrig kan ha på en unge men det hade inte definierat mig som förälder.

Varenda förälder (som är vid sina sinnens fulla bruk) känner någon gång en oro över sina barn. När de blir runt 14 år och plötsligt tar bussen till en annan förort som man själv konstaterar ligger på en annan planet. Eller när de runt 12-årsåldern kanske får åka in till stan själva och man själv sitter hemma och håller tummarna för att allt ska gå bra och för att de inte ska ta pendeln åt fel håll och hamna i en skog i Skåne eller nåt.

Det är väl självklart att en elektronisk övervakning inte kan ta över ansvaret ELLER arbetet för en god relation till sina barn. Låt de föräldrar som så önskar följa sin unge utan att bli konstaterade som sämre förälder. Det har ingenting med saken att göra. Positioneringstjänsten är ett verktyg som man kanske vill ta till för att stilla sin egen oro vid särskilda tillfällen. Ett verktyg som ska användas med samma sunda förnuft som säger att man aldrig kan lita på att ingenting hemskt händer bara för att man vet vart deras mobil är någonstans. Fel fel, Jenny Klefbom, barnpsykolog, användandet av en sådan tjänst definierar inte mig som förälder. Inte heller den relation jag har till mina barn.

 

Det är allas vår skyldighet

Jag fick en länk på twitter och hamnade hos Majblomman. Stiftelsen som är Sveriges största barnhjälpsorganisation och som arbetar för barnen, för förbättrade levnadsvillkor för barn och för att bekämpa barnfattigdom.

De publicerar en liten bok som rymmer så mycket och titeln, En Vanlig Dag, har så många lager.

En helt vanlig dag för mig, när jag inte behöver be om pengar för att bekosta mina barns glasögon eller fotbollsshorts. En vanlig dag för en ensamstående förälder som är arbetslös med tre barn i tonåren behöver vinterjackor.

Det är min skyldighet att som vuxen, med de möjligheter jag har, göra vad jag kan för att hjälpa barn som inte har det de behöver. Det kan jag göra genom att köpa en majblomma eller fem och jag kan göra det genom att gå med mina kläder till Myrorna, alltid gå med det som kan behövas till de hjälporganisationer som finns. Man kan bära iväg en skrivare till förskolan intill, en dator som inte behövs till skolan eller böckerna som är utlästa till skolan som enligt skollagen ska ge eleverna tillgång till bibliotek. 

Missa inte alla möjligheter. Det är allas vår skyldighet en helt vanlig dag.