Ungar kan hantera raka rör

När jag träffar ungdomar som går i högstadiet och i gymnasiet lindar jag inte in mycket när jag pratar om webben och sociala medier. 

Jag vet att en tonårshjärna är allt annat än färdig vilket resulterar i att man är mer riskbenägen, man har svårt för att bedöma konsekvenser, det är lite taskigt med området som ska jobba med empati och man har dessutom inte helt klart med koncentrationen. En tonåring är dessutom (ofta) i ett skriande behov av bekräftelse. Självkänslan som satt likt en mjuk stödkrage runt nacken i mellanstadiet har börjat pysa. Man har många gånger tappat tron på att man duger någonting till eller att man kan något alls. Att knarka bekräftelse är en självklarhet när vi inte kan bekräfta oss själva. 

Lägg detta då i en tonåring som hänger i de sociala medierna och jag blir inte alls förvånad över att ungar döms för förtal, förolämpning eller olaga hot. Men DE blir förvånade!

Och JAG blir förvånad över att så ytterligt få tonåringar lyfter fram sina talanger, egenskaper och BRA sidor i de sociala medierna.  

 Fotograf: Kajsa Wedberg

Fotograf: Kajsa Wedberg

Det är egentligen runt dessa två punkter jag cirkulerar i mina föreläsningar för ungdomar om sociala medier. Och jag lindar inte in särskilt mycket när jag gång efter gång efter gång möter stora grupper som på riktigt inte har tänkt på att det de skriver syns och kan läsas av alla. När de på allvar inte har tänkt på att de måste bete sig på nätet så som de själva vill uppfattas. Eller när de helt ärligt säger till mig att de trodde man kunde göra lite som man ville på nätet. 

Jag berättar om hur nätet är ovärderligt för mig och de allra flesta, hur jag finns överallt och ständigt är uppkopplad. Hur jag använder sociala medier för att visa vem jag är och vad jag står för. Jag säger att det är upp till var och en hur man vill bete sig bara man är medveten om att vi alla, ALLA, måste ta konsekvenserna av vad vi gör, säger eller skriver. Ingen större överraskning utom för ungarna. 

Det som hände med tjejerna och i Instagram-målet för några år sedan visade i mångt och mycket ungarna att vi inte tar mer skit nu, att det finns lagar som även de måste följa. Att det då något år senare uppstår ett liknande fall för att några andra tjejer i en annan kommun "blev inspirerade" av händelsen bekräftar bara det jag skrev inledningsvis. Man greppar inte risker och kan inte bedöma konsekvenser. Och jag tycker att de vuxna på ett sätt har svikit ungarna lite när vi inte på ett bättre sätt talat om vad som gäller. 

När jag var i den åldern behövde hon som satte krokben för mig för att jag hade rutiga byxor på mig inte ta så många konsekvenser. Det var hon och en till som visste. Och jag. Hon behövde inte ta konsekvenserna i en förlängning när hon retade mig för att jag hade en stor mun. Jag sa inget och det som sades försvann i en utandning. Hade det skett idag hade hon skrivit på nätet kanske. Kanske hon hade skrivit som det skrevs på ett anonymt instagramkonto för ett tag sedan: Jag vill bara slå ihjäl dig och din familj, du förtjänar inte ens att leva för du är så ful och fet. 

Jag lyfter fram det fantastiska med sociala medier och nätet men jag vägrar låta bli att med raka rör informera ungarna om att de får ta konsekvenserna av det de gör där. Det syns och kan läsas av alla. Det sprider sig blixtsnabbt och når till slut de som säger stopp, som anmäler och åtalar. Och då står ungen där, den som för många år sedan var en likadan typ som på skolgården hävde ur sig kommentaren och passerade, då står ungen där och inser att det för rätt många år framöver finns på pränt och sparat något som (oftast) inte var menat att bli så stort. I alla fall inte så stort så att jag ville ta det ansvar jag avkrävdes när jag dömdes till skadestånd. 

Tonåringar fattar att vi säger "lägg av", "skärp dig så att du kan ta ansvar fullt ut för vad du skriver!". De VET i grunden vad som är rätt och fel men har inte helt klart med den del av kroppen som kan bedöma risker och konsekvenser. Då måste vi hjälpa till. 

Att ungarna inte fullt ut fattar (!) att det är samma lagar här som där är jag lite förvånad över och jag säger till skolan jag besöker att det finns två saker de kan fokusera arbetet på när de ska prata om det berömda näthatet och den berömda nätmobbningen ... vad säger lagarna och vad innebär de och inte minst ... värdegrunderna. Jobba med värdegrunderna. Hjälp ungarna att ta fram allt det de är bra på och visa dem hur de kan använda sociala medier för att visa upp sina BRA sidor. 

Av de ca 5000 elever jag har mött de senaste månaderna är det (på riktigt) 18 tonåringar som har räckt upp handen och sagt att de använder de sociala medierna för att via vad de är bra på. Det är 0,36%.

 

 

TACK Frölunda Torg

Idag fick jag träffa ett sjukt skönt gäng i en hörsal i närheten av Frölunda Torg. Tänk när man kommer in och genast blir omhändertaget och i samma stund man vänder sig emot publiken känner man energin från de som sitter där. Det blir alltid bra föreläsning då. Idag var publiken så fantastisk så det blev så roligt att föreläsa att jag ett tag funderade över att göra en kupp, prata tills de bar mig ut från salen. 

Avstod. 

TACK alla fina människor jag fick träffa idag och tack ni som kom ut från era butiker och gav mig ett extra leende på vägen hem. 

Föräldrar behöver inte kunna allt för att vägleda barn

Under och efter mina föreläsningar för föräldrar om vad barn och unga gör i de sociala medierna och hur vi kan hjälpa dem hantera det de möter där får jag många frågor. Alla inom samma område.  

maxresdefault.jpg

Jag får sällan eller aldrig frågor om vilka appar som kan vara spännande att visa barnen eller på vilket sätt man som förälder kan försöka använda t.ex. KiK, inte heller så ofta frågas om tips på bra YouTube-klipp att kolla tillsammans med barnen.  

Frågorna jag får är frågor från föräldrar som har abdikerat. Inte undanskuffade av barnen i beslutsförmågan men undanskuffade av sig själva. Så många som tror att bara för att man inte kan allt ALLT om vad barnen gör i de sociala medierna då kan man heller inte bestämma:

"Hur länge tycker du att barnen i klassen ska KiKa varandra på kvällarna? Min dotter får meddelanden långt efter nio på kvällen, det tycker inte jag är okej." En pappa frågade mig för ett tag sedan. Jag började med att undra varför den 11-åriga dottern hade mobilen i sängen. Undrade om han hade ställt in en gammal telefonapparat i hennes säng för 20 år sedan. Undrade vad han hade sagt om kompisarna kommit och ringt på dörren kl. 23.  Då fattade pappan. Då hittade han sin egen styrförmåga i föräldraskapet.

"Vad ska jag göra tycker du när min dotter inte får vara med i en konversationsgrupp på KiK?" Jag frågade hur mamman hade hanterat en sådan situation om det hade utspelat sig på skolgården. Då fattade mamman och frågade om det var så enkelt och jag sa ja.

"Du pratar ju så varmt om nätet men hur länge tycker du då att min son ska spela spel på kvällarna? Han går ju aldrig och lägger sig!" En mamma oroade sig, sonen spelade LoL, ett spel hon inte visste något om. Jag frågade om hon hade låtit sonen vara ute och spela fotboll till sena natten mitt i veckan, om hon hade sagt ok till att han kollade TV till midnatt. Självklart inte, sa hon. Och fattade.  

"Hur tycker du att vi ska agera då det förekommit en massa trakasserier nu på facebook mellan eleverna?" Undrar en orolig pappa och sneglar på en lärare som tittar på mig och jag undrar om de på skolan har en plan för kränkande behandling på internet och en plan för kränkande behandling i skolkorridoren. Det har man ju inte säger läraren och pappan fattar för det är precis just så enkelt till att börja med.  

Föräldrar jag möter som är osäkra på hur de ska hantera alla sociala medier, spel, sajter och grejer som ungarna håller på med är osäkra eftersom de inte alltid vet exakt vad barnen gör. Fotboll fattar vi. TV fattar vi. Men när ungen säger att hon eller han måste ha KiK igång eller måste spela till kl. 02 tar många föräldrar ett steg tillbaka och abdikerar eftersom man ju inte vet så mycket om det där och barnet kanske kanske har rätt och tänk om jag förstör massor om jag inte låter honom eller henne hållas. En liten stund till.  

Det viktigaste för mig när jag föreläser om det här för föräldrar är att presentera allt så att de förstår att de inte behöver fatta allt. Vi kommer aldrig att komma ikapp ungarna i deras tempo och så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Ungarna har alltid gått först, en gång gick vi först. Kanske var det när Motorsågsmassakern kom och videon skulle förstöra en hel generation.  

Vi behöver inte fatta allt men vi ska inte lägga ifrån oss ansvaret i ett föräldraskap. Bara för att det handlar om KiK, LoL, WoW, Instagram, Skype, VideofyMe, iSock och en massa annat vi kanske aldrig kommer att vilja, orka, hinna förstå fullt ut innebär det inte att vi frisäger oss från det elementära,  att vägleda barnen och stärka ungarna till att bli trygga individer och därutöver vara en klok vuxen.
 

När börjar du räkna ner?

Igår hade jag ett skönt möte med två kvinnor inför en föreläsning på deras arbetsplats. De var bekymrade över stämningen på jobbet, klagomål som står i fokus mest hela tiden och attityden hos medarbetare. Jag hoppas att jag kan förmedla det absolut viktigaste när jag får träffa alla senare, att vi är så mycket ansvariga själva för hur bra det är på jobbet eller hur vi mår. Inställningen är rätt avgörande och du kan inte skylla på så mycket annat eller på så många andra än dig själv för hur du mår. Om vi nu inte pratar om kris, sorg eller sjukdom men det är en helt annan sak och kräver sitt förhållningssätt och stöd från omgivningen.  

Det är inte alla arbetsplatser som har medarbetare som räknar ner men det är rätt många. Vi börjar räkna ner någonstans efter fredag lunch. Mitt twitterflöde fylls av #fredagsfeeling #afterwork #helg #lycka och lite till.  

Vi närmar oss knappen PLAY med fingret. Snart är det dags att njuta. Snart är det dags att ha kul, att älska livet, umgås, skratta ... snart är det dags att helt enkelt vara lite lycklig. Det är helg.  

Så är vi sktiglada för att det är helg och vi umgås och skrattar och lägger upp bilder på mysstunder med tända ljus och fint arrangerade middagstallrikar, promenader i höstprakten, #selfie s på helgmänniskan, den som njuter av livet. Så håller det på fram till söndag sen eftermiddag. 

Då närmar vi oss knappen STOP. Det är slut på det roliga, ångesten står för dörren eftersom vi ska till jobbet och det är jobbigt och svårt och tungt och livet måste pausas i de fem (nåja, fyra och en halv) dagar som vi har framför oss men så säger någon att hey, det är ju snart helg igen! Vi räknar ned, härdar ut eftersom jobb är allvarliga grejer och då kan man inte hålla på att skratta och älska livet och ha kul.  

Jag tänker att det blir ett väldigt slöseri på liv. Och på att må bra och vara glad och vara tillfreds. Om du trycker på PLAY och bara lever fullt ut från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag är det alltså i runda slängar ca 2x52 dagar per år som du älskar livet och verkligen kan njuta.  

Rätt tragiskt.  

Jag har en skyldighet gentemot mig själv att leva det bästa liv jag kan och det livet pågår 7x52 dagar per år. Jag trycker aldrig någonsin på någon play-knapp när det blir helg och inte heller på någon stop-knapp när det blir måndag och det beror bara på en enda sak: Jag har tränat och jag har lärt mig att leva fullt ut och njuta varenda dag. Oavsett var jag hamnar och hur jobbet ser ut. Det är jag skyldig mig själv. Då har jag roligare hela tiden och jag har kraft att ta av när problemen sätter krokben för mig och när livet är tungt. Men jag blir en trevligare person och jag trivs med att vara trevlig och jag älskar att vara glad. Oavsett om det är lördag, tisdag eller torsdag. 

Det är sånt jag föreläser om också. En enda grej av allt som är det roligaste :)  

Effektivitet kan vara alldeles underbart

 Möte kl. 8. Jag känner mig effektiv.

Möte kl. 8. Jag känner mig effektiv.

bild 2-2.JPG

Frukostmöte med Elizabeth som hette Gummesson förut men som nu heter Kuylenstierna.

Så mycket att avhandla och gå igenom. Så mycket att skratta åt. Vi pratar så mycket om mänskliga beteenden och vad som skulle hända om man avvek. Jag föreslog att jag skulle gå före i busskön på vägen hem och Betten föreslog att hon skulle be servitören om att få äta upp de goda resterna från bordet intill. Så gör vi och så skrattar vi åt människan och vårt behov av att passa in och inte bete oss hur som helst och där står vi inte över någon eller några för vi är precis likadana själva och ingen av oss gjorde något av det vi fantiserade om.

Det var en av de få dagar då jag har kontorsdag, en av de få dagar då jag inte är ute och jagar jobb eller föreläser utanför stan. En alldeles underbar liten stund. Alldeles väldigt nödvändig för själen.

 

Guldläge och gulddagar

Ibland blir det så fantastiskt bra! När jag får en publik som är så fantastisk att man inte kan göra ett dåligt jobb alls.  

I tre veckor i rad har jag fått träffa en stor arbetsplats med många anställda som delats upp för att i tre olika omgångar få en utvecklingsdag där jag var en av ingredienserna. Och vilka människor! 

Jag pratar om arbetsglädje, om ansvaret vi har för att må bra på jobbet och inte bara ha skitkul när helgen kommer (tänk så många som kör play först till helgen, strax efter lunch börjar det rycka i helgtarmen och man börjar putsa klackarna för att slå dem i taket och så kommer söndagen och det är lika bra att få lite ångest eftersom veckan ligger framför och jobbet är ju jobbigt, då kan man inte ha kul ...) utan även ha roligt på jobbet.  

Jag pratar om problem och hur vi faktiskt kan bli av med problem och även skippa oron som ibland kan vara rätt tärande på vem som helst.  

TACK för att jag fick vara en del av er dag, ni vet vilka ni är! Ni var fantastiska.  

Det är inte alltid så självklart med de sociala medierna

Jag har jobbat länge i och med de sociala medierna. Målmedvetet för att skapa min profil utåt, omsorgsfullt för att mitt eget varumärke ska uppfattas så som jag vill att det ska uppfattas. Jag började blogga 2004 och numera finns jag i många fler kanaler och jag använder varje kanal på olika sätt.  

Detta får jag ibland föreläsa om. Jag riktar mig då till företag och människor som kanske har börjat testa eller de som står och överväger men inte vet hur (eller om) de ska göra.

Det är rätt dumt att inte synas i de sociala medierna. I alla fall om du är beroende av t.ex. kunder. Och oavsett om du är en person eller ett företag så landar vi faktiskt i relationer. Det är i de sociala medierna du kan skapa relationer med de som ska köpa dina produkter och tjänster. Relationer som rätt ofta är viktigare än kvaliteten på din produkt ... som kanske är en i mängden på din marknad.  

arm.jpg

Den 17 oktober kl. 17.30 får du möjlighet att lyssna lite till hur jag tänker. Tillsammans med Annika R Malmberg, en av landets främsta säljtränare, bjuder vi in till en presentation av vad vi kan erbjuda. Jag snackar sociala medier. Annika pratar om hur du säljer bäst.  

Ett ypperligt tillfälle för dig som tvekar lite, undrar HUR du ska gå tillväga och om det verkligen behövs och på vilka arenor du ska vara och om Facebook är bättre eller om du ska satsa allt på Twitter, Instagram eller Pinterest. Det är för dig som har kommit igång men som inte får något gensvar på dina Facebookinlägg och som inte riktigt vet hur man ska kasta sig in i diskussioner på Twitter eller vad man nu ska använda YouTube till.
 
En perfekt inspirationskväll där du dessutom får någonting att dricka och någonting att äta. Vi toppar kvällen med lite chokladprovning.  

Var: Unites Spaces, Waterfront Building, Klarabergsviadukten 63, Stockholm
När: 17 oktober 17-30- ca 19.30
Pris: 295:- ex moms, inkluderar lättare mat, ett glas vin samt chokladprovning och föreläsning.
Anmäl dig genom att maila fredrika(at)annikarmalmberg.se . Direktlänk till mail, klicka här. 

Varmt välkommen! 

 

Lär barnen briljera i de sociala medierna

När jag möter elever och ska prata om sociala medier har jag alltid ca 15 minuter på mig att bevisa att jag vet vad jag snackar om. Ungarna är rätt ärliga. Hade jag stått där utan att ha koll så hade jag inte blivit så långvarig och mina föreläsningar inte så uppskattade som de faktiskt är. 

Jag börjar med att berätta om det de kallar stenåldern. När jag, runt 1994, arbetade som produktchef på Egmont Entertainment och tillsammans med mina kollegor stod på lagret och studsade i väntan på de första PlayStation som skulle komma in från Japan.  

Det var ett himla hallå. Vi jobbade ibland nätter igenom för att klara av leveranskraven från återförsäljare och den minimala andel konsoller man i Japan tyckte att Sverige kunde få. När jag står framför ungarna kan jag berätta om hur det var att ha ett jobb som gick ut på att sälja spel och PSX till butiker ... och att veta vad man sålde. Mitt jobb gick ju till delar ut på att spela alla spel som skulle säljas. När jag berättar om ett särskilt minne, den dagen lagerchefen kom med Resident Evil och frågade om någon ville ha det så går det ett sus genom publiken. En del skriker lite, tar sig för munnen, kollar på varandra, nickar, vänder sig mot mig igen och ler. Då vet jag att jag har deras förtroende. Sedan kan vi snacka om hur svårt sista nivån på Tarzan var och hur söt Spyro den lilla draken är.  

De lyssnar på mig sedan. De fattar att jag fattar. Jag som, av min dåvarande man, ibland fick höra att jag spelade för mycket, för länge och för ofta. Ungarna nickar igenkännande. 

När jag sedan går igenom de sociala medier där de finns utropar någon alltid något när jag nämner de arenor de inte tror att vuxna vet något om. I alla fall inte någon som är så gammal som jag. Jag fortsätter på den krattade gång som deras förtroende för mig utgör och ifrågasätter vad de gör i de olika sociala medierna. Jag pratar om att allt finns kvar, att du inte kan vara anonym i längden, att du måste ta konsekvensen av ditt agerande. Jag har så mycket förtroende från publiken att jag kan göra så. 

När vi kommer till ask.fm undrar jag om de som hänger där inte borde skaffa sig ett liv istället. Jag frågar hur många av dem som hänger där som blir glada, känner sig smartare och bättre efter att ha hängt på ask.fm och det är ALDRIG fler än 5-7%. De som blir glada av att vara på ask.fm tycker jag ska stanna där. De som inte blir det rekommenderar jag att avinstallera. Och skaffa ett liv. Jag kan utmana så för att vi vet alla vad jag pratar om. Och framför allt - de har redan fattat att jag bryr mig. På riktigt. 

Sedan frågar jag varför de inte använder de sociala medierna för att briljera. De allra flesta blir rätt tysta. 

Våra barn behöver briljera i de sociala medierna. Vi behöver lära våra barn att man kan briljera där. Det finns ljud och bild och text som ligger som ett smörgåsbord för den som vågar visa hur bra han eller hon är på någonting. Vi måste lära våra barn att det är okej att använda de sociala medierna till att visa vad man är bra på.  

Jag stötte på en mamma vars tonåriga dotter nogsamt och kreativt målar sina naglar och instagrammar. Jag har pratat med en kille i tonåren som bestämt sig för att använda Vine för att öva på att bli reklamfilmare. Ett par tjejer i en ort i norra Sverige berättade för mig hur de använde YouTube för att visa nya övningar i gymnastiken de gick på.  

Men de är alldeles för få.  

Varenda unge kan någonting och varenda unge kan vi lära att briljera med sin kunskap och kompetens, sin kreativitet och talang, i de sociala medierna.  

Vi kan inte hindra ungar från att sitta och må dåligt framför en sajt där obehagliga frågor smattrar rakt in i sovrummet men vi kan börja i den andra änden, hitta substitut. Jag är möjligen naiv men jag vet samtidigt att för att få bort någonting dåligt är det smart att ersätta det med något bra.

De är smarta. De kan ofta mer om nätet än deras föräldrar. Men de behöver fortfarande hjälp och vägledning. Vi kan och måste uppmuntra dem att visa hur suveräna de är på allt möjligt. Både AFK och i de sociala medierna. 

 

Jag hittade en klok kille på Visingsö

Jag var på Visingsö igår. Föreläsning för elever i årskurs 3-6 om hur de beter sig i de sociala medierna och vad som händer där och på kvällen fick jag träffa föräldrar och personal och höll en utbildning om vad som händer, hur det ser ut, vad som är på gång och vad som trendar i de sociala medierna. 

2013-09-02 10.24.30.jpg

Med ungarna tar jag alltid upp på vilket sätt man måste lära sig att bemöta taskiga kommentarer och (ibland) trakasserier. Jag hann bara inleda just det passet när en kille räckte upp handen och sa att han redan visste hur man gjorde. 

Han hade fått en del trista och taskiga kommentarer i ett spel han spelade, han lutade sig lite tillbaka i stolen och log och sa: "Fast jag skickar bara hjärtan tillbaka." 

Jag gick fram och tog honom i handen och sa att han nog var den klokaste jag träffat på fem år. Sedan applåderade vi. Det var en väldigt smart grupp ungar jag träffade och vi hade roligt trots att det var allvarliga saker vi pratade om i 90 minuter. När jag lämnade dem var det ingen som glömde bort det allra viktigaste, att man kan bemöta taskiga kommentarer på nätet så enkelt. Med ett hjärta.  

De är smarta de där ungarna på Visingsö. Och de har fantastiska lärare runt omkring sig. Inte minst.  

Update: Klart jag skrev om det här på twitter där två skickliga reklammakare snappade upp vad jag berättade om och formulerade det så här: 

En klok liten kille på Visingsö, visste hur han skulle få trollen att dö och istället för smärta, skickar han hjärta som sitt lilla tack och ajö.

 

Oroar du dig? Hjälper det?

Oftast tror vi att vi genom att oroa oss tar ansvar för det som ligger framför oss men vanligtvis rinner vår energi ut genom fingrarna eftersom vi i 9 fall av 10 oroar oss för någonting som vi redan har bestämt eller vet att vi inte kan påverka. 

Oro var viktigt för mig, är till delar fortfarande men sedan flera år tillbaka har jag bestämt mig för att styra över oron och inte låta den styra mig. Den höll ju på att äta upp mig! 

Idag oroar jag mig 10 minuter / dag. Jag gör det på morgonen innan jag kliver upp och jag måste oroa mig i 10 minuter, inte slarva och bara oroa mig i 8 minuter. Om jag när det är 2 minuter kvar inte har något att oroa mig för så får jag hitta någonting att oroa mig för. Sånt finns alltid och har man ingenting själv att komma med så kan man oroa sig för att det ska börja brinna, läcka, att världen ska gå under eller att det är dagen då jag ska bli dödssjuk.  

Skärmavbild 2013-08-21 kl. 09.51.50.png
  • 90% av allt vi oroar oss för inträffar aldrig.
  • Vi oroar oss eftersom vi på förhand har bestämt att vi inte kan påverka det som ligger framför.
  • Vi tappar fokus, förlorar energi, blir nedstämda och missar möjligheten att påverka.
  • Det hjälper inte ett dugg att oroa sig. Det löser inte problemet och det blir inte enklare någonstans.  

Avsätt en stund för oro varje dag. Samla all oro på en plats och oroa dig så det ryker. Jag lovar att 10 minuter är lagom för jag vet att ingen av oss kommer att på vår dödsbädd ligga och säga att det var en faslig tur att vi oroade oss så mycket i livet.  

Kick-ass-föreläsning

Det blir succé tack vare publik i många fall. Jag kan stå och tjata för ett gäng som inte bryr sig (händer rätt sällan i och för sig) och jag kan stå och prata inför ett gäng som öppnar upp, lyssnar, engagerar sig, lutar sig framåt. Det är som att det ger mig mer energi och föreläsningen lyfter i någon slags gemensam önskan att förstå varandra. Jag älskar sådana dagar. Jag älskar mitt jobb.

Idag var jag på en gymnasieskola i Södertälje och pratade om mål, drömmar och vad man vill med sitt liv och hur man kan komma fram till vad man vill med sitt liv. Två olika gäng vid två olika tillfällen som hade myror i benen eftersom de slutar på torsdag och på fredag. Några springer ut efter tre år.

Jag drog ihop föreläsningen så att jag fick med allt jag behövde ta upp på 60 minuter, ett högt tempo, lite svettig på ryggen av engagemang och lust och inspiration och lycka, viktiga punkter, ungar som lutade sig framåt, många många samtal efteråt om framtider och möjligheter. Några möten där jag fick en chans att slå hål på någons uppfattning om att arbetslöshet var ett godtagbart tillstånd, några möten där jag fick möjlighet att säga till ett par elever att det kommer att gå om du inte slutar försöka. 

Lycka. Fantastiska lärare som älskade sina jobb.

Lycka på vägen hem när jag kliver på ett pendeltåg tillsammans med två grupper av barn från en lågstadieskola. De som är i den där åldern då allting är möjlligt, när man kan allt och vågar allt och tror att allt går. Det vi ibland måste påminna våra tonåringar om eftersom de rätt ofta har glömt bort det. 

På Talarforum om barn, unga och sociala medier

Läs mer om mig på Talarforums webbsida och läs inte minst min artikel om barn, unga och de sociala medierna. I dagarna pågår rättegången i målet om det s.k. Instagram-upploppet i Göteborg i december. Jag vill tro att det kommer att förändra någonting och jag hoppas till det bättre. De unga (och gamla) som utsätts av kränkningar och faktiskt ett visst mått av förnedring, måste få möjlighet att rättsligt reagera. Kanske det som händer nu blir en ögonöppnare. 

Mia Törnblom förstår

Hon är fullständigt unik den där Mia. En person som gör allt för den som har hjärta och ärliga avsikter. Idag sågs vi som hastigast (men när vi ses som hastigast är det lätt fascinerande ändå hur mycket vi hinner prata om på den korta tiden) och när hon kommer in i rummet lyser hon upp det, det blir varmt, vänligt, allt blir lätt, tryggt. 

Hon är skicklig. Mycket kompetent, klok, snabb, rapp, vass, omtänksam, säker, trygg, nyfiken. Och idag förstår jag att hon förstår mig. 

Jag berättade om min fina dag i Visby igår med alla ungdomar och föräldrar jag fick möta på skolan. Berättade att jag var lite trött idag. Lite mosig i huvudet liksom. Och fattade precis och nickade ivrigt när jag sa att man är så där mosig så att man måste tänka lite extra på om det är när det är röd eller grön gubbe som man ska gå över gatan. 

"Precis!" sa hon. 

Hon har kört i skolor, mött ungar, elever, barn och ungdomar som kommer fram efter föreläsningen och säger precis rakt ut utan omsvep allt det som de vill prata om, berätta och fråga om. 

Igår mötte jag sådana. Både barn och vuxna. Jag mötte en kille som hade gett upp och han sa det och jag sa att han inte skulle göra det, att han skulle kämpa för att det går. Jag mötte en kille som inte hade så höga förväntningar på sig själv eller sin framtid och jag sa att han var värd mycket mer. Jag fick en lapp av en ung tjej och jag pratade länge med en pappa som hade ett bonusbarn och jag sa att han nog var världens bästa bonuspappa. 

Sådana möten är det som gör att man flyger därifrån och är genomlycklig och inte vill göra någonting annat i hela livet. Sånt där som gör att man är lite mosig i huvudet dagen efter. Sånt fattar Mia. För hon är kanske den klokaste jag känner. 

Två veckor på sju dagar

Lite hektisk vecka. Himla roligt. En hel del sorg för att saker och ting i livet kan vara skit ibland. Men jag har haft roligt också. Först i Örebro där jag fick träffa ett gäng ungdomar som går i 8an. 

Två föreläsning på en dag och så hem från Örebro och nästa dag fick jag träffa alla fantastiska människor på mitt förlag som ska sälja min bok (och lite fler böcker)) för att presentera min bok. Allt för din skull kommer den 5 september och jag berättade nästan allt men inte helt. 

 
Kvällsföreläsning på skola på Östermalm om vad barnen gör i de sociala medierna.

 

I onsdags fick jag träffa mina favoriter som är de där som jobbar på förskolan med våra små barn. De där människorna som sätter spår hos våra barn, spår de bär med sig nästan hela livet. Mina döttrar minns sina förskollärare. Jag glömmer dem aldrig. 

Alltid läskigt på en mässa med seminarier för tänk om ingen bokat sig till min föreläsning men det var bokat till min föreläsning. Faktiskt var det flest bokade till min föreläsning och stolarna i salen fylldes och där satt den där fina publiken i 90 minuter och lyssnade på mig på Förskoledagarna!

Firade lite på vägen hem och fann the love of my life för den här Magnumbiten var så god att jag skulle kunna leva på den. Hade jag fått skapa en helt egen glass och fått lov att skapa den allra godaste, bästa glassen ever så hade jag gjort den här. 

Och sedan off till Sundsvall och föreläsning tillsammans med Olof Röhlander på hans turné med Inspiration för alla. Ett Folkets Hus (jag älskar alla Folkets Hus) fylldes snabbt. 

Foto: Jan Röhlander

Lätt att bli nervös och det måste jag vara för att vara på tå. I like nervös. I alla fall sådan typ av nervös. 

Foto: Jan RöhlanderMen det gick bra. Det gick jättebra. Och publiken betyder nästan allt och den här publiken var varm, generös och hjärtlig. Jag hade kunnat stå där länge till. 

Foto: Jan RöhlanderTack för en fantastisk vecka. Inte många timmar i viloläge och nästa vecka ser ut att bli samma lika. Sova får jag göra en annan gång. 

Foto: Jan RöhlanderJan Röhlander, som fotade och modererade i Sundsvall, hittar du här!

Trosas änder och Skaras byxor

Heldag i Trosa med fantastiska elever och långhelg för vila och sol i ansikte. Hemma igen fikar jag med bästa Elizabeth så länge att jag glömmer bort tiden. I brevlådan ligger det vackra inbjudningskortet till hennes och hennes fästmans bröllop i juni. Lyllo mig!

I Skara och träffar högstadieungdomar och pratar om sociala medier och självkänsla och respekt. Solen skiner!

Min pappa lärde mig att domkyrkan i Skara hade torn som man kallade Skaras byxor och intill låg skolan där jag var och aulan var fantastisk. Jag fick inte riktigt nog av alla snickerier och fantastiskt tak och fönster och rymd och rektorn berättade att en gång gick det bara pojkar på skolan och jag såg framför mig små uniformer och bara fingrar på bänkar som får ett rapp av en linjal för att man kanske pratade för mycket. 

Så gör man misstaget att gå förbi en butik som annonserar att allt de har i butiken säljs med 50% rabatt och butiken är proppfull med antikviteter och loppisprylar och jag bad den fantastiska ägarinnan att sparka ut mig när jag plockat på mig det jag blev förälskad i. Det här, tillsammans med en bunt broderade lakan, örngott och kökshanddukar gick loss på 1500:- och urnan är från Hackefors och ljusstakarna i mässing så jag känner mig nog rätt nöjd. Så nöjd som man kan känna sig när man får leva i tron att man har fyndat. Nästa gång jag åker till Skara ska jag tillbaka dit men inte till Stadshotellet som var ett av de mest sunkiga hotell jag har bott på. I alla fall till det priset. 

Och den ena dottern reser runt i Australien och skickar bilder på sol och hav och varmt väder som jag tror att jag har glömt bort och den andra dottern är i Paris och är lyckligare än jag har hört henne på länge för alla fina vänner hon har träffat i staden och allt det hon gör tillsammans med dem och jag blir glad för att hon är glad, som det bekant är med barn. 

Föreläsningar om självkänsla, förändring, attityder och sociala medier

Fullt ös ända in i kyrkan!

Jag har i stort sett inga dagar kvar för att boka upp andra föreläsningar än de jag har bokade nu och det är så roligt att jag måste gå in flera gånger i min kalender och kolla. Om och om igen. Och så har jag satt resebyrån på det hala med allt som måste bokas och idag blev det nog en till heldag med elever intryckt precis innan jag ska stå i kyrkan tillsammans med 400 andra människor och få vara med på ett bröllop. Sedan kommer mina döttrar hem. Tiden går fort när man har roligt!

3 april i Skara: Heldag med alla elever i årskurs 7-9 samt föräldrar om respekt på nätet.
8 april i Örebro: Heldag med alla elever i årskurs 8 om självkänsla och respekt på nätet.
9 april i Stockholm: Föreläsning för föräldrar och pedagoger om vad barnen gör på nätet. 
10 april i Stockholm: Varför är inte alla andra normala, som jag? (Förskoledagarna 2013)
12 april i Sundsvall: Inspiration för alla med Olof Röhlander! Läs och anmäl dig här
16 april i Västerås: Föreläsning för föräldrar och pedagoger om vad barnen gör på nätet.
18 april i Stockholm: Föreläsning för arbetsgrupp om förändringar och förhållningssätt.
18 april i Norrköping: Föreläsning för arbetsgrupp om förändringar och förhållningssätt.
22 april i Stockholm: Föreläsning för föräldrar och pedagoger om vad barnen gör på nätet.
24 april i Stuvsta/Huddinge: Konsten att överleva som tonårsförälder. Öppen föreläsning! Anmälan här.  
25 april i Visby: Föreläsning för elever om självkänsla, framtid och drömmar. På kvällen träffar jag föräldrarna.
29 april i Göteborg: Respekt på nätet! (elever i årskurs 6-7)
29 april i Göteborg: Ett liv, två världar. Om barn och ungas liv på nätet. (föräldrar och skolpersonal)
5 maj i Lund: Konsten att överleva som tonårsförälder. 
6 maj i Västerås: Orka! En föreläsning om självkänsla och drömmar (elever i årskurs 7-9).
7 maj i Örebro: Ett liv, två världar. Om barn och ungas liv på nätet. (föräldrar och skolpersonal)
13 maj i Stockholm: Ett liv, två världar. Om barn och ungas liv på nätet. (föräldrar och skolpersonal)
14 maj i Sollentuna: Konsten att överleva som tonårsförälder. Öppen föreläsning! Anmälan här. 
4 juni i Gnesta: Orka! En föreläsning om självkänsla och drömmar.
10 juni i Ystad: Heldag med elever i årskurs 7-9 om respekt på nätet!

Hej mamma och pappa, du är viktigast!

När jag får möjligheten att föreläsa för föräldrar om vad deras barn gör på nätet och hur det kan se ut där återkommer frågorna till: ”Hur kan vi begränsa användandet, vilka regler ska vi ha, hur ska vi kunna veta vad de gör, det måste väl finnas övervakningsprogram, hur ska vi kunna veta vad de lägger ut för bilder och hur de beter sig?”

I ljuset av det som nyligen hänt kommer dessa frågor att öka. Och jag kommer att stå där och säga att det inte finns några nyckelfärdiga lösningar, inga rekommendationer på övervakningssystem och inga larmklockor man kan installera som ringer när ungarna googlar på ”porr”. Jag kommer ihärdigt att stå där och fortsättningsvis säga att det handlar om att vara närvarande, delaktig och intresserad av det liv som barnen lever.

Idag möttes jag på mataffären av en braskande rubrik på SVD: Fritidsledare kan patrullera på internet. Och på Brännpunkt: Skolan måste ta upp grooming.

Huruvida fritidsledare kan få i uppgift att ”patrullera” på internet låter jag vara osagt. Möjligen ett plåster på ett benbrott. Jag suckar över att debatten är så missriktad. Att de flesta skjuter på nätet som den stora faran och det stora problemet och när man identifierar ett problem felaktigt jagar man också insatser som riskerar att missriktas eller inte räcka till. 

Jag träffar varje vecka lärare som knäar. Inte för det uppdrag de har, eller alla de arbetsuppgifter som ständigt läggs på rollen. Att man ska se varje elev. Reflektera över sitt arbete när man på fyra timmar har hunnit möta 100 elever i tre olika ämnen. De knäar inte under uppgiften att leda utvecklingssamtal, svara på föräldrars samtal och mail, utvärdera sitt eget arbete och elevernas insats, forbilda sig och rätta skrivningar. De jag möter knäar för att de ofta måste ägna en timme varje morgon åt att reda ut de diskussioner eleverna har haft i de sociala medierna sedan de lämnade skolan dagen innan. De ska reda ut taskiga kommentarer, bilder som någon inte ville skulle visas, i värsta fall trakasserier eller en elevs sorg över att inte ha blivit inbjuden i en sluten chatt på KiK.

Och nu menar man att grooming ska tas upp på det redan rätt späckade schemat. Jo, kan kanske vara en god idé men det blir som att lära ut hur man spacklar igen en spricka men hoppa över hela byggnadstekniken. Och man lägger fokus på fel plats.

En förälder frågade på en av mina föreläsningar hur man skulle göra med KiK eftersom chatten pågick under hela natten och hans dotter, 10 år, behövde ju sin sömn. Jag frågade om han inte skulle fundera på att stänga av hennes mobil på natten? Han sa att hon blev så arg då.

Här är min tunna men livsviktiga tråd:

Varför läggs inte mer ansvar på föräldrarna? Vad är det som gör att barnens liv i sin helhet plötsligt inte ska vägledas av föräldrarna? Varför särskiljs deras tillvaro på nätet (fortfarande) av vuxna och sekluderas till att bli någon annans ansvar? Varför i hela världen problematiserar vi en del av våra ungars liv till något som just nu verkar vara ett enda trassel? Som förälder är det inte alltid enkelt. Du måste göra ditt barn förbannad eftersom du sätter gränser och har regler och du måste engagera dig. 

Barn är barn och de lever sitt liv på olika arenor. Oavsett arena är barnet föräldrarnas ansvar. Barnets tillstånd och välmående ligger i föräldrarnas ansvarsområde. Barnens agerande likaså.

Jag möter väldigt många föräldrar som menar att barnens liv på nätet är någon annans ansvar och jag möter skolpersonal som redan har tagit på sig ansvaret. Och som knäar i en klass på ca 25 elever. 

Fortfarande delar vi upp barnens liv. Det som sker på nätet och det som inte sker på nätet. Föräldrar reser mil för att delta på fotbollscuper och tar ledigt för att vara med på danstävlingar men att bli medlem på goSuperModel eller skapa ett konto på KiK för att dela barnens intresse verkar rätt omöjligt. En förälder jag mötte en gång sa: ”Nej, men jag är inte så intresserad av datorer och sånt.” Och jag sa att det liksom ingår i föräldraskapet och jag sa att vi, trots att vi kanske inte älskar fotboll, ändå står vid en plan och hejar eftersom barnen gillar aktiviteten. Varför kan vi då inte spela World of Warcraft med dem? Eller åtminstone sitta intill och titta på?

Det är det ena. Det andra är att det inte finns några larmklockor på nätet, att vi inte kan ”lära” dem allt för att inte bli utsatta för grooming utan att vi måste se våra barn i ögonen, föra samtal, kolla hur de mår, fråga vad de gjort under dagen, samtala, intressera oss, vara delaktiga i det liv de lever. Inte begränsa deras liv på nätet för att det blir så jobbigt annars. Eller farligt.

Den som bäst uttryckte det jag försöker arbeta med och för är Tobias Brandel i dagens SVD. Det är inte internet som är problemet och så länge vi tror det så kommer allt vi gör att vara missriktat och inte leda till att våra barn beter sig bättre där eller ”räddas” från idioter som finns där, precis som de finns på torget utanför matbutiken i stan.

Jag är förvånad över att lärare inte sätter ner foten och säger ifrån. Jag är förvånad över att man inte ännu mer poängterar att föräldrar har ansvar för sina barn och hur de mår och att det är föräldrarna som måste veta allt om sin unge och att det är föräldrarna som måste ta hjälp om barnen inte mår psykiskt bra, om de är deprimerade, fulla av ångest eller mer vilsna än man som mamma eller pappa kan klara av. Och tro mig, jag vet vad det är att ha barn som inte mår bra men den larmklocka som då ringer är den i mitt huvud för jag vet att den unge som inte mår bra beter sig utefter det tillståndet på alla arenor och vore hon då på nätet, eller var som helst, så skulle mina larmklockor inte sluta ringa.

Tonåringar har det tufft. Det är därför jag vill arbeta med och hos dem. De går igenom en livskris som är svår att greppa för oss som levt några år. De ska vara rätt, ha rätt saker, gilla rätt musik, spel och ämnen, de ska åka på rätt semester, har rätt kläder, rätt kompisar och de ska vara bra i rätt ämnen. Pressen är ofantlig samtidigt som deras självkänsla läcker som ett såll och de ifrågasätter sitt eget värde och meningen med livet. Det krävs rätt mycket av tonårsföräldrar men vi kan aldrig aldrig lägga över ansvaret för hur de beter sig och agerar på någon annan. Oavsett på vilken arena detta sker.

En vecka med sociala medier, självkänsla och nätmobbning

Nej, det finns ingen nätmobbning. Det finns mobbning som sker på olika arenor där människor rör sig. Det finns skolmobbning, jobbmobbning, nätmobbning, matsalsmobbning. Men allt är samma lika, människor blir utsatta för små individers egna tillkortakommanden. Och det ska jag prata om i veckan. Också. 

Radio i Eskilstuna, föreläsning i Stockholm och i Göteborg på ett par skolor och en föreläsning på mässan OnLine Marketing om hur man kan jobba med relationer som bygger varumärken i de sociala medierna.

Först ska jag bli helt frisk. 

Nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna

Det är väldigt viktigt att vi, när vi pratar om det här och barn och ungdomar, inte fokuserar uteslutande på nätet. Detta internet som vi måste lära barnen att förhålla sig till och inte förbjuda. 

Jag får frågan om jag kan komma och föreläsa om nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna och jag håller en föreläsning på ca 90 minuter varav jag ägnar ungefär 15 min åt att prata om nätet. Jag pratar om hur man ser på sig själv och på andra, jag pratar om självbekräftelse som kan vaccinera mot den bekräftelsefälla varenda unge annars lätt hamnar i (vi vuxna också för all del). Och inte nog kan jag poängtera att det inte är nätet vi ska koncentera oss på i första hand när vi pratar om trakasserier där, det är ungen som sitter vid tangenbordet eller den som publicerar bilder med sin iPhone. 

Samma sak när jag föreläser för föräldrar, samma lika. Många föräldrar som kommer som väntar på att jag ska säga att man borde begränsa och förbjuda, dra ur sladdar och förhindra att de hamnar på läskiga och farliga sidor. Istället berättar jag vad som händer och hur det ser ut och i tisdags kom en kvinna fram till mig efter min föreläsning om just detta och sa: Nu ska jag gå hem och bli medlem på Stardoll! 

Det allra bästa vi kan göra för våra barns säkerhet och trygghet och beteende på nätet är att vara där. Spela de spel de spelar, häng på de sajter de besöker. Börjar du i tid är det inte märkligt när de sedan kommer upp i tonåren och inte skulle gilla det läget. Alls. Är du på samma sajter och spelar samma spel (eller i alla fall har lite hum om allt detta) skapar det ett större förtroende och gör det lättare för barnet att komma till dig om och när det händer någonting. 

Nu är jag hemma. Föreläsningarna i Uddevalla var fantastiska för att det var så fina människor i publiken. Jag fick se utvärderingen nu och kan inte bli mer nöjd med det jag gjorde. 

Imorgon, lördag och söndag är det jobb jobb jobb med nästa veckas föreläsningar! Tur att det ska bli skitkallt ute så slipper jag längta ut i någon sol eller vårvärme. 

Nixon gillar inte heller kyla. Var är våren?