Mitt stora vägskäl

Döttrarna sa igår att jag var den enda mamma i hela världen som var så himla glad över att de snart skulle ge sig av. En dotter ska ju tillbaka till Paris och den andra ska resa runt och kors och tvärs över jorden i nästan sex månader.

Jag tänkte på det där hela kvällen igår och vaknade inatt och fortsatte tänka. Det är klart att jag inte är glad för att bli ensam för det känner jag ju redan nu. Jag känner ju hur gråten stockar sig i halsen och hjärtat sväller och jag tappar matlusten. Efter 21 år som mamma är det här en navelsträng som inte är så jäkla lätt att kapa trots allt.

Men jag vill inte gå runt och vara ledsen. Eftersom jag är glad. Ändå.

Glad för att de vågar, vill och kan börja leva sina liv och utforska främmande saker och länder och prova de vingar som jag har putsat i alla år. Oändligt glad för att de lyckats spara ihop sina pengar till en dröm som de bestämt sig för att utforska. Glad för att de inte nöjer sig med det enkla, det näst bästa, det som inte kräver så mycket jobb, minsta motståndets lag. Glad för att de förstår att livet är fullt av så mycket och att de kan ta sig nästan vart de vill. Glad för att de är så modiga. Glad för att de tror på sin egen förmåga som kommer att hålla genom allt.  

Så då sväljer jag min gråt för jag vill inte att de ska tänka att det blir synd om vår stackars ensamma mamma som ska gå runt och prata med väggarna i en lägenhet, som ska titta på TV med hunden och diskutera saker med hunden och därför sedan blir tokig. 

Så jag är ju glad. Men inte. Redan nu kan jag nämligen känna saknaden. Den står och väntar lite vid sidan om, nosar mig i nacken för att jag inte ska bli så rädd när den flyttar in sedan. Men saknad är kärlek på avstånd och livet går vidare fastän jag inte fått av hela navelsträngen riktigt ännu och jag följer med och tänker att livet fixar det här också. Precis som det alltid gjort när jag stått inför vägskäl med mina älskade barn. Det märkliga timmarna och dagarna som blir ett helt liv ser till så att jag dansar i samma takt som mina barn. 

Men lätt är det inte. 

Skräck i efterhand

Jag kliver upp på morgonen, slår mig ner med mitt kaffe i soffan framför nyhetssändningen kl. 8. Kastar ett öga på granen som står så grön och grann i stugan och som snart ska hivas ut. Kikar lite på himlen utanför, undrar om Dagmar fortfarande pustar. 

Då ser jag. 

I fönstret brinner två ljus i min stora lykta. I fönstret står två ljus och fladdrar i min lykta. 

De har stått så sedan igår kväll. De har fladdrat i lyktan, i vårt vardagsrum, strax intill tunna, vita gardiner, en lagom torr gran, en soffa i dun och linneklädsel. De har stått så i ungefär 7 timmar. 

Det är väldigt blandade känslor. 

Jag är fruktansvärt arg på den som glömde ljusen. Och jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Jag som far efter döttrarna och bannar i förväg om det oförlåtliga i att glömma kvällens tända ljus när vi går och lägger oss. Och jag skäms väldigt. Skäms så mycket så att jag nästan inte kan berätta det för en enda människa. 

Sedan blir jag jätterädd. Och ledsen för allt som skulle kunnat hända, nej, inte ledsen. Skiträdd. Skräckslagen med bilder av hur jag sliter upp mina döttrar ur sängarna, hur jag försöker rädda hund och katter, hinna med att ta med mig det jag lyckligtvis inte har en aning om är viktigt i en sådan situation. Ser hur vi sliter upp ytterdörren, undrar om vi i ett sådant läge kommer ihåg att det är just så man inte ska göra. 

Jag går ut i köket, kastar en blick på vår brandvarnare som jag vet fungerar, häller ut mitt kalla kaffe och gör nytt, andas lite långsammare och försöker få bort det som kunde ha hänt från näthinnan.