Lär barnen briljera i de sociala medierna

När jag möter elever och ska prata om sociala medier har jag alltid ca 15 minuter på mig att bevisa att jag vet vad jag snackar om. Ungarna är rätt ärliga. Hade jag stått där utan att ha koll så hade jag inte blivit så långvarig och mina föreläsningar inte så uppskattade som de faktiskt är. 

Jag börjar med att berätta om det de kallar stenåldern. När jag, runt 1994, arbetade som produktchef på Egmont Entertainment och tillsammans med mina kollegor stod på lagret och studsade i väntan på de första PlayStation som skulle komma in från Japan.  

Det var ett himla hallå. Vi jobbade ibland nätter igenom för att klara av leveranskraven från återförsäljare och den minimala andel konsoller man i Japan tyckte att Sverige kunde få. När jag står framför ungarna kan jag berätta om hur det var att ha ett jobb som gick ut på att sälja spel och PSX till butiker ... och att veta vad man sålde. Mitt jobb gick ju till delar ut på att spela alla spel som skulle säljas. När jag berättar om ett särskilt minne, den dagen lagerchefen kom med Resident Evil och frågade om någon ville ha det så går det ett sus genom publiken. En del skriker lite, tar sig för munnen, kollar på varandra, nickar, vänder sig mot mig igen och ler. Då vet jag att jag har deras förtroende. Sedan kan vi snacka om hur svårt sista nivån på Tarzan var och hur söt Spyro den lilla draken är.  

De lyssnar på mig sedan. De fattar att jag fattar. Jag som, av min dåvarande man, ibland fick höra att jag spelade för mycket, för länge och för ofta. Ungarna nickar igenkännande. 

När jag sedan går igenom de sociala medier där de finns utropar någon alltid något när jag nämner de arenor de inte tror att vuxna vet något om. I alla fall inte någon som är så gammal som jag. Jag fortsätter på den krattade gång som deras förtroende för mig utgör och ifrågasätter vad de gör i de olika sociala medierna. Jag pratar om att allt finns kvar, att du inte kan vara anonym i längden, att du måste ta konsekvensen av ditt agerande. Jag har så mycket förtroende från publiken att jag kan göra så. 

När vi kommer till ask.fm undrar jag om de som hänger där inte borde skaffa sig ett liv istället. Jag frågar hur många av dem som hänger där som blir glada, känner sig smartare och bättre efter att ha hängt på ask.fm och det är ALDRIG fler än 5-7%. De som blir glada av att vara på ask.fm tycker jag ska stanna där. De som inte blir det rekommenderar jag att avinstallera. Och skaffa ett liv. Jag kan utmana så för att vi vet alla vad jag pratar om. Och framför allt - de har redan fattat att jag bryr mig. På riktigt. 

Sedan frågar jag varför de inte använder de sociala medierna för att briljera. De allra flesta blir rätt tysta. 

Våra barn behöver briljera i de sociala medierna. Vi behöver lära våra barn att man kan briljera där. Det finns ljud och bild och text som ligger som ett smörgåsbord för den som vågar visa hur bra han eller hon är på någonting. Vi måste lära våra barn att det är okej att använda de sociala medierna till att visa vad man är bra på.  

Jag stötte på en mamma vars tonåriga dotter nogsamt och kreativt målar sina naglar och instagrammar. Jag har pratat med en kille i tonåren som bestämt sig för att använda Vine för att öva på att bli reklamfilmare. Ett par tjejer i en ort i norra Sverige berättade för mig hur de använde YouTube för att visa nya övningar i gymnastiken de gick på.  

Men de är alldeles för få.  

Varenda unge kan någonting och varenda unge kan vi lära att briljera med sin kunskap och kompetens, sin kreativitet och talang, i de sociala medierna.  

Vi kan inte hindra ungar från att sitta och må dåligt framför en sajt där obehagliga frågor smattrar rakt in i sovrummet men vi kan börja i den andra änden, hitta substitut. Jag är möjligen naiv men jag vet samtidigt att för att få bort någonting dåligt är det smart att ersätta det med något bra.

De är smarta. De kan ofta mer om nätet än deras föräldrar. Men de behöver fortfarande hjälp och vägledning. Vi kan och måste uppmuntra dem att visa hur suveräna de är på allt möjligt. Både AFK och i de sociala medierna. 

 

Jag hittade en klok kille på Visingsö

Jag var på Visingsö igår. Föreläsning för elever i årskurs 3-6 om hur de beter sig i de sociala medierna och vad som händer där och på kvällen fick jag träffa föräldrar och personal och höll en utbildning om vad som händer, hur det ser ut, vad som är på gång och vad som trendar i de sociala medierna. 

2013-09-02 10.24.30.jpg

Med ungarna tar jag alltid upp på vilket sätt man måste lära sig att bemöta taskiga kommentarer och (ibland) trakasserier. Jag hann bara inleda just det passet när en kille räckte upp handen och sa att han redan visste hur man gjorde. 

Han hade fått en del trista och taskiga kommentarer i ett spel han spelade, han lutade sig lite tillbaka i stolen och log och sa: "Fast jag skickar bara hjärtan tillbaka." 

Jag gick fram och tog honom i handen och sa att han nog var den klokaste jag träffat på fem år. Sedan applåderade vi. Det var en väldigt smart grupp ungar jag träffade och vi hade roligt trots att det var allvarliga saker vi pratade om i 90 minuter. När jag lämnade dem var det ingen som glömde bort det allra viktigaste, att man kan bemöta taskiga kommentarer på nätet så enkelt. Med ett hjärta.  

De är smarta de där ungarna på Visingsö. Och de har fantastiska lärare runt omkring sig. Inte minst.  

Update: Klart jag skrev om det här på twitter där två skickliga reklammakare snappade upp vad jag berättade om och formulerade det så här: 

En klok liten kille på Visingsö, visste hur han skulle få trollen att dö och istället för smärta, skickar han hjärta som sitt lilla tack och ajö.

 

För många filter på Instagram gör det svårt att se verkligheten

I gårdagens DN skriver Catia Hultquist om paradiset. Ett socialt media som hon benämner som en "nostalgisk mysmiljö" där "hatet och hoten är bisarra undantag".  

Catia Hultquist skriver om Instagram.

Jag läser och läser och väntar att det ska komma några rader av vuxen verklighetsförankring och kunskap i slutet på krönikan men det gör det inte. Hon avslutar med samma bomull runt huvudet som hon börjar.  

Vi lever i rätt så olika världar hon och jag. Ett tag undrar jag om hon helt har missat Instagramupploppet och den rättegång som följde där två tonårstjejer fick ta konsekvensen av att ha förmedlat bilder i den "nostalgiska mysmiljön" . Jag har förvisso en liten förståelse för (om hon nu inte har barn som hänger på Instagram, då borde hon och alla andra vuxna med Instagram-barn veta mer) att hon inte känner till hur mobbningen bland ungar fortsätter på hennes rosaskimrande Instagram.

Hon symboliserar det där glappet jag i stort sett alltid möter mellan föräldrar och barn. Okunskapen om vad som händer, intresset för att engagera sig i vad ungarna verkligen gör i de sociala medierna. Det är först när vi engagerar oss i deras verklighet som vi kan hjälpa och det behöver vi göra. Rätt ofta.  

Har vi barn som hänger i de sociala medierna behöver vi sätta oss in i helheten så att de alltid kan komma till oss om (eller snarare när) de stöter på taskiga kommentarer eller själva dras med i ett Instagramkonto som heter "VisomhatarFelicia".

Catias uppfattning om Instagram, som en plattform där "hatet och hoten är bisarra undantag" skiljer sig från ungarnas Instagram där man kan få läsa "bara dö din fitthora" eller "varför finns du ens, alla vill att du ska dö."

Klart vi ska fortsätta lägga upp bilder på solnedgångar och glittrande glas med rosé-vin vid en strandkant men vi kan inte lulla runt i dimmorna och tro att det är ett paradis. Samtidigt som vi postar vår semesterbild sitter en tonåring någonstans och försöker hantera grova trakasserier och har inte föräldrarna koll på att sådant förekommer och därmed kan hjälpa sitt barn att hantera detta ... då har föräldrarna lagt alltför många filter på sin egen verklighetsuppfattning. 

På Talarforum om barn, unga och sociala medier

Läs mer om mig på Talarforums webbsida och läs inte minst min artikel om barn, unga och de sociala medierna. I dagarna pågår rättegången i målet om det s.k. Instagram-upploppet i Göteborg i december. Jag vill tro att det kommer att förändra någonting och jag hoppas till det bättre. De unga (och gamla) som utsätts av kränkningar och faktiskt ett visst mått av förnedring, måste få möjlighet att rättsligt reagera. Kanske det som händer nu blir en ögonöppnare. 

De ungar som var mitt i Instagramupploppet

Instagramupploppet. 

Säger man det så vet alla vad man syftar på. Ett ord som inte fanns för bara ett par månader sedan. Nu vet alla.

Idag läser jag en text skriven av Alice Bratthammar och Amanda Ivanovi´c. De är 17 år och de var där den dagen utanför Plusgymnasiet i Göteborg. 

När jag är ute och föreläser om trakasserier på nätet och respekt och på vilket sätt vi beter oss på nätet återkommer det hela tiden, det som jag tror mig kunna läsa mellan varje rad i tjejernas artikel, de vuxna sviker. De vuxna tar inte strid för barnen, går inte före och visar på vilket sätt de kan och bör agera, har inte tid, orkar inte, är inte intresserade, respekterar inte.

Alla springer runt, runt och väntar på något. På tredje världskriget. På framtiden.

Och vi börjar fel fel fel om vi börjar resonera med våra barn om nätet som en isolerad företeelse. Det är inte nätet som formar våra barn, det är deras inre trygghet, tron på sig själva, drömmarna, tron på framtiden och det är grundstenar som många går utan. Dessa vandrar ut på nätet och skapar sig egna strategier för allt som händer där eftersom de vuxna inte orkat eller hunnit gå före och visa, berätta. Råda. 

En tonåring har en självkänsla som läcker som ett såll. Dessutom är en tonåring mer riskbenägen, har svårare att se konsekvenser än vad vi vuxna har, har inte fullt ut den empati som kommer i vuxen ålder. Heller. 

Med allt detta sammantaget är det inte konstigt att det uppstår nya ord för att beskriva någon som självklart var att vänta. Och ansvaret faller tillbaka på föräldrar och vuxna. Som så många gånger annars.