Härskarteknik och maktspråk - en lektion

Igår fann jag en bild i mitt flöde på facebook. Svår att inte upptäcka med sina starka färger och en ritad dockliknande flicka i någon slags baddräkt med stora ögon, plutmun, jättehuvud, två runda bröst, en getingmidja och vingar med glitter. En rätt bekant bild från leksakskataloger och Barbies släktträd. Bilden var avsänd från ett nätverk av professionella kvinnor för att uppmuntra och berömma andra kvinnor.

Jag rynkade nog lite på pannan och gick in på Qoola Qvinnors facebooksida och ställde frågan hur de resonerade när de använde sig av den bilden. Jag frågade varför man valt en sådan förlöjligande bild av en kvinna som dessutom förmedlar rätt många av de fördomar som många av oss vill eliminera. Inte minst, skrev jag, när jag sitter och pratar med 13-åriga tjejer och de letar kvinnliga starka förebilder. Jag skrev att jag var förvånad och rätt besviken på val av publik bild i ett kvinnligt nätverk och undrade om det professionella nätverket verkligen ville förknippas med en sådan karikatyr.

 Det hade ju kunnat bli en intressant dialog om administratören hade svarat och förklarat bakgrunden och vi hade kunnat utbyta åsikter och erfarenheter och tankar. Det hade kunnat bli så.

Min kommentar togs bort rätt snabbt. Men samtalet om mig pågick någon annanstans och det blev inledningen till någonting som fick bilden att blekna. Här börjar också nätverkets medlemmar visa sidor jag inte vill ha hos någon av de jag nätverkar med. Man raderade alltså min kommentar och skrev detta på en annan sida:

Jag minns skolgården. Då en indirekt kommentar i gänget fälldes om en person som passerade. Lagom högt men utan att vara så specifik i sin formulering så att man skulle kunna bli anklagad för annat än att uttrycka en allmän åsikt.

Kommentarerna rasade in. Jag var förrädaren, den som bara ville förstöra det roliga, den som inte fattade och den som inte hade tillräckligt med viktiga saker att göra för att slippa reagera på en så oskyldig söt och gullig bild.

Ett rätt klassiskt "avfärdande" där den omedvetna (?) meningen är att förminska den som uttryckt en åsikt. Person och sak blandas ihop kraftigt.

Igår blev jag, efter att ha uttryckt en åsikt och ställt en fråga, bemött på ett sätt som hade direkta likheter med hur Astrid blev bemött när hon inte tyckte bilden vid toaletterna var passande. Jag blev bemött på ett sätt som tog mig tillbaka till en skolgård någonstans där den som uttrycker sin åsikt blir bemött med maktspråk och härskarfasoner eftersom man inte har andra argument att ta till. Jag försökte hålla diskussionen till saken. Att jag undrade över bildens koppling till professionella kvinnor. 

Jag tror nog att jag fortfarande är förvånad. Inte så ledsen längre men väldigt förvånad. Och besviken på att kvinnor är så snara att slå omkull en annan kvinna. Att det ligger något i de fördomar som finns, att kvinnor inte gärna stöttar varandra i olikheter, att kvinnor har svårt för att argumentera sakligt, att kvinnor gärna tar till argumentation på personnivå istället för att hålla sig till sakfrågan. Av alla i den tråden jag snurrade runt i igår var det endast två personer som var intresserade av hur jag tänkte. 

Banalisera åsikten och personen som uttryckt åsikten.

Här får jag veta att jag inte har kontakt med mitt "inre barn".

Jag får veta att jag inte vågar se mitt inre barn. Jag får läsa att om jag hade ett riktigt liv så skulle jag inte ha tid med dessa fjantigheter. Jag sitter plötsligt på höga hästar och tillhör en twitter-elit. Hakan tappade jag märkbart när den här kommentaren dök upp. Någon vet vad jag behöver och det ringer i mitt huvud för jag har sett en liknande kommentar flera gånger, en kommentar allra oftast riktad till kvinnor med ett annat ord: "... du behöver nog lite k*k."

Och så kommer nästa del i lektionen när jag får höra att jag har förstört för alla och ytterligare kommentarer avsedda för att avfärda och förlöjliga mig och min åsikt.

"Förstår inte varför någon ställer krav på någon annan än just sig själva."

Jag vill tro, idag på internationella kvinnodagen, att vi har kommit längre. Att det jag fick fascineras av igår, för att jag ifrågasatte en bild och uttryckte en åsikt, hör till ovanligheterna. Jag vill inte tro att det är ett kvinnligt beteende, kanske för att jag skäms så mycket då. Jag vill tro att det finns ett överflöd av människor, oavsett kön, som hjälper varandra och agerar ödmjukt och sakligt utan affekt med öppet sinne för att lära av andra och hämta erfarenheter. Jag vill tro att kvinnliga nätverk kan rymma olika åsikter och ödmjuka medlemmar men återigen har jag blivit bevisad motsatsen.

Tråden finns i sin helhet här. (Update 9 mars: Tråden har raderats av nätverket.)

 

PS I: Det fanns flera som i tråden anmärkte på ton och formulering och som drog lans till mitt försvar och min rätt att bli bemött på ett respektfullt och sakligt sätt. Tack. Era ord värmde när jag sjönk ihop igår. 

PS II: Idag har man lagt upp en annan bild för att hylla varandras personligheter och kunskaper. Det är en vacker bild på flera av nätverkets medlemmar men ingen fasad i världen kan släta över en rutten värdegrund.  

 

Långt ner i halsen

(Det går inte att komma undan den rubriken.)

Jag svalde, snabbt för att jag var jättetrött, mitt penicillin igår kväll och så gick jag och la mig. Kände när ögonen blev så där tunga och kudden veckade sig så perfekt mot kinden att tablettskrället inte sjunkit ända ner och så tänkte jag att ja ja … det löser sig. Bokstavligt talat. Tabletten löser upp sig och så rinner alla verksamma ämnen ner i magen och tas upp av kroppen.

Kl 00.00 vaknade jag av en brännande smärta i halsen och bröstet. JUST där tabletten fastnade. Jag hoppade upp och ner.

Strax efter 01 försökte jag få upp tabletten, handgripligen.

Runt 03.53 hinkade jag i mig 1 liter mjölk och åt en smörgås samtidigt som jag hoppade igen.

Imorse ringde jag sjukvårdsupplysningen som försäkrar mig om att tabletten måste vara upplöst vid det här laget men jag känner tydligt klumpen som nu möjligen består av rester av tablett och därtill frätskador på matstrupen (som man visst kan få av att göra på det här sättet …) och det gör bara lite mindre ont.

Jag är över 40 år. Jag borde veta bättre.

Nu tror grannen att jag är full

Grannen mittemot min lägenhet flyttade in för drygt ett halvår sedan. Vi har pratats vid många gånger, jag har lånat vitt vin av henne och hon har lånat rött vin av mig. Vi har till och med gemensamma bekanta. Världen är som bekant skitliten.

Idag var det molnigt ute och caféägaren smålog åt mig när jag gick till jobbet med solglasögon och jag förklarar att jag har dem för att de är slipade och för att jag inte orkar fixa till mig och därför gömmer mig bakom mina solisar som en fullfjädrad primadonna. Tar jag av mig dem ser jag knappt ett jota, jag är en fara för trafik och medmänniskor. 

Idag när jag kom hem tog jag av mig dem i samma stund som jag slet upp porten. I mitt trapphus blir det, med solisar, becksvart annars. En kvinna kommer ut ur hissen och säger hej så trevligt till mig och jag säger hej tillbaka och frågar om hon är nyinflyttad. Kanske är det du som bor på sexan? sa jag. 

Kvinnan skrattar åt mig och det tar flera år innan jag känner igen hennes röst och inser att det är min granne mittemot och jag förklarar, viftar med mina solisar som jag har trots heltäckande molnighet utanför och jag svamlar om att jag inget ser utan dem och inget med heller eftersom det är så mörkt härinne och jag demonstrerar genom att hålla upp pekfinger och tumme med bara två centimeters mellanrum för att ytterligare understryka hur enormt lite jag ser utan solisar. Och med. Hon skrattar och jag hör att det är lätt nervöst och så går hon. 

Nu vet jag inte hur jag ska göra. Gå in och bevisa genom att be henne prova mina glasögon eller låta saken bero och därmed låta henne fortsätta tro att jag var väldigt full.