Enklaste sättet att lyckas på jobbet

Visste du att människor som är glada på jobbet och vänliga mot kollegor och kunder är 12-20% mer produktiva?  

Har jag en positiv attityd är jag bättre på att samarbeta, jag har mer energi, mer fokus och jag är mer kreativ. Dessutom, har jag ett positivt förhållningssätt är det svårare för mig att stressa, jag mår helt enkelt lite bättre = färre sjukdagar. 

Det handlar inte om att skratta på jobbet. Det handlar om att träna långsiktigt och det är ju bara mitt ansvar. Att meditera, bygga meningsfulla relationer, att ibland lägga från sig mobilen, att träna fysiskt och att träna på att uttrycka tacksamhet kan vara några sätt att bygga upp ett positivt förhållningssätt. 

Jag tror att vi får tillbaka mycket av det vi ger. 

Ta en stund och titta på en film om en man på en butik någonstans i USA som så många kunder tyckte mycket om för att han alltid var vänlig och omtänksam i sin yrkesroll ... och se vad som händer. Allt bara av den enkla anledningen att han alltid bemötte sina kollegor och kunder med värme och vänlighet. 

Skärmavbild 2018-01-05 kl. 14.22.03.png

Sol i ansiktet, varm i hjärtat

Det är nästan så att jag tror att jag kan allt när solen värmde som den gjorde igår. Jag går långsammare, axlarna ramlar ner, jag ler mer, tittar upp istället för ner. Och jag köper blommor flr äntligen börjar blomsteraffärerna blomma i färger och inte bara med bleka orkidéer och svärmorstungor. 

Nu hade jag en god anledning att köpa blommor. Kloka, vackra, fina, generösa och varmhjärtade Elizabeth fyller år på lördag och hon ska gifta sig (men inte på lördag) och hon har flyttat in i en lägenhet som badade i sol när jag kom dit. 

Jag pratade med äldsta dottern idag. Vi pratade just om vänner som ger energi och vänner som tar. Vänner man inser att man inte vill vara med, som man inte rusar till om de ringer och frågar om man vill komma över. Och så finns det vänner som man skulle kunna gå en mil för, släppa allt för och springa efter. Det är såna man ska spara på. Resten passar säkert någon annan. 

 

Jag gick hem efter timmar av oavbrutet prat om allt, högt och lågt och jag hade solen i ansiktet och hjärtat är fortfarande alldeles varmt och i sommar ska jag på bröllop!  

Ett liv tar slut om tre dygn

Det låter ju hemskt. Att ett liv tar slut men jag kan inte se det på något annat sätt. En dotter är redan i Paris för en längre tid och den andra ska resa jorden runt i sex månader. Hon åker om tre dygn. Visst, de kommer tillbaka men då till egna liv och inte främst till mitt.

Jag närmar mig en bro som tar mig från det här livet till ett annat. Bron spänner över ett dike av sorglig ensamhet, rädsla och oro jag ska inte ramla ner. Jag ska över till andra sidan.

Man kan tycka att det finns gott om tid att under de dryga 20 åren som jag har levt det här livet hitta stunder för att förbereda sig. Samtidigt, när jag ser tillbaka, inser jag att det aldrig fanns en chans i jättevågorna av blöjor, vaknätter, välling, födelsedagar, Skansenbesök, simskola, fotbollsturneringar, dansuppvisning, läxor, skrubbade knän, läskiga mardrömmar, tandläkarbesök, skogsäventyr, räknesagor, friluftsdagar med matsäck, skidresor, kompisbråk, världskrig, brännbollsturneringar, tipspromenader, hemliga dagböcker, discon, talangjakter, kaninungar, sommarlov och sportlov, knäppa lärare, snygga killar, hemliga kyssar bakom en vägg, stängda dörrar, nattbussar, betyg, skolbaler, bästa vänner, pojkvänner och krogkvällar.

Så plötsligt var de stora. På riktigt stora. Inte som jag sa när treåringen blev fyra år: "Nu har du blivit en väldigt stor tjej!" Och den nybakade fyraåringen sträckte på sig och livet var enkelt för det bästa bästa som kunde hända var att fylla fyra och det värsta som kunde hända var att Malin inte kom på kalaset.

Nu är det på riktigt och jag står vid kanten av bron och tittar ner. Vad som väntar på andra sidan är lite svårt att se. Kanske för att det ligger så långt bort, kanske för att det bara är lite disigt. 

Jag kommer alltid att vara mamma och jag har alltid vetat att vi har våra barn till låns. Redan där blir det lite orättvist för man slutar inte att vara mamma när lånetiden går ut och så dras jag med i stormar av känslor där jag kanske allra helst vill skrika "jag vill inte jag vill inte jag vill inte!".

Men som med allt annat så lär jag mest av livet och följer med när det visar mig vart jag måste gå för ofta har vi inget val. Och jag vet att jag kommer att ägna en stund på bron, titta ner på diket av sorglig ensamhet och bottenlös saknad men bestämma mig för att gå vidare och inte fastna där. Bestämma mig för att jag är en fågelmamma som lyckats lära min ungar att flyga och att det faktiskt är en av meningarna med livet. 

Hur mycket kan man hantera?

Man brukar säga att man inte får mer än vad man klarar av. Jag avskyr det uttrycket men det var onekligen någonting jag reflekterade över under dagarna i Paris. 

Jag kom hem igår. Tre dagar senare än tänkt. Och med sjukt många fler problem än vad jag och dottern någonsin hade kunnat föreställa oss. 

Bakslag efter bakslag. Problem efter problem. Min dotter sa vid något tillfälle: "Nu klarar jag inte mer!"

Det är självklart att man inte klarar allting hela tiden men jag är försiktig med att falla för den kommentaren, att säga den högt, att tänka den för mycket, för högt, för länge. För det är enkelt att ramla omkull av den känslan, att man inte klarar mer och upprepar jag det där hela tiden så rinner min kraft ur mig. Svårare än så är det inte.

Så jag sa till henne, att vi inte får mer än vad vi klarar av. Och så bestämde vi oss för att vi klarade av allt eftersom det inte var mer än vad vi kunde klara av.

Det är ett evigt tjatande om det där, att om man tänker rätt så blir det rätt och det är ett förbannat skitsnack iibland när livet sätter krokben och när man inte orkar stå upp. Då får man bestämma att man inte orkar eller vill eller kan och så reser man sig när alla sår är läkta och det inte gör lika ont längre. Men att vika sig i tid och otid, att inte "orka", att inte klara av det som vi dagligen utsätts för, det som vi är så snara att klaga på. Sånt kan jag inte tillåta mig själv för om jag gör det så är jag inte så glad som jag vill vara och jag mår inte lika bra som jag vill göra.

Det finns ingen rättvisa i världen eller något universum som fördelar motgångar och olyckor och problem annat än godtyckligt. Det bara är som det är. Och vi väljer rätt ofta hur vi ska förhålla oss till det vi som vardagsproblem stöter på. Vill vi stanna kvar vid problemet och klaga och beklaga oss och kanske till och med upprepa att vi inte orkar, då är det okej att välja men man kan välja att inte ge sig, att byta ut ordet orka mot vill.  

I Paris är det mesta är löst nu, dottern har en lägenhet att bo i och hon kan lösa resten av problemen allteftersom. Och hon klarar det för att hon har bestämt sig för att göra det. Det är inte lätt. Men det går. 

Vem vet bäst när du är för stressad?

Ibland tror jag att sådana personer, som den (mig själv) jag beskrev i tidigare inlägg, måste gå in i väggen eller krascha för det är svårt att få sådana (som jag då) att begripa.

Den enda som försöker säga någonting och som i god tid försöker få oss att fatta är kroppen.

När kroppen inte längre behöver mat är det inte bra, det är kroppens sätt att säga hej, du, kan vi lugna oss? Vi hinner inte med här. När du inte kan somna på kvällen fastän du är trött är det kroppen som säger hej, hallå, vi behöver sakta ner lite annars fixar inte vi det här. När hjärtat slår snabbare är det inte av någon annan anledning än att kroppen försöker prata högre med dig och säga HALLÅ, lägg av nu. När du får ont i magen, ständig huvudvärk, när du gråter utan anledning eller blir otrevlig och sur och stubinen blir kortare än en mattfrans är det kroppen som därinne försöker sätta krokben för dig och lyssnar du inte då så måste den skrika högre.

En del kroppar stänger av hjärtat helt för att människan inte lyssnat i tid. En del kroppar kastar minnet överbord för att ta hand om det essentiella som krävs för att människan ska stå upp.

En del kroppar bara slutar fungera. Då är vägen tillbaka längre än om du lyssnar tidigare.

 

Kraschen är inte omgivningens fel

Nina Åkestam skrev ett inlägg på Resumé i veckan om hur hon kraschade för några år sedan. Häromdagen skrev Brit om tekniken och vår ständiga uppkoppling och om den kan vara en bidragande orsak, om vi måste betala transparensens pris.

Jag läser och klickar på länkar till människor som skriver om känslan av att vara alltför pressad, hetsen som flåsar bakom nacken när man ständigt är nåbar och uppkopplad. Och så minns jag en av mina egna vattendelare i livet. När jag 1997 brakade tjusigt in i en jättevägg.

Det gick alldeles utmärkt att gå in i väggen och krascha för 15 år sedan också. Då jag precis hade fått en PC till jobbet och mobiltelefonerna nästan var stora som bakmaskiner och ibland satt fast i en sladd. Det var på den tiden då uppkoppling snarare associerades med lampor och armaturer och jag hade ett oändligt tålamod eftersom det var väl känt att modemet behövde en stund på sig för att ringa upp internet. Om ingen annan satt i telefon då. Det var då jag möjligen använde nätet för att ta reda på någonting eller bara hänfört läsa internettidningar men varför skulle jag det egentligen? Det fanns ju riktiga tidningar, som gick att bläddra i. Vi hade inte fler än tre kanaler på vår TV som var jättetjock och musik spelades med CD-skivor i en tjusig spelare som tog upp en hel hylla i köket. Spotify var inte uppfunnet. Smarta telefoner var rymdhistorier (om någon skulle ha fantiserat om det och berättat för mig), att varenda en (nästan) skulle ha en bärbar dator (som det hette då) hade jag nog skrattat lite åt och smekt min stora PC som krävde ungefär 80 cm djupt skrivbord. 

Jag rasade rakt in i väggen ändå. Jag älskade mitt jobb och jag gjorde mitt jobb ruskigt bra, så bra att cheferna ville ge mig mer ansvar och jobb och jag älskade det ännu mer och jobbade ännu hårdare för att visa att jag kunde allt ännu bättre. Jag fick internationella projekt på bordet och flög kors och tvärs över världen för att redovisa resultat och våra svenska framgångar och jag älskade det också. Jag hämtade våra barn på förskolan och handlade innan dess och var en god mor och lagade middag och bäddade ner dem och sjöng en sång och läste en saga och så kom deras pappa hem och jag åkte tillbaka till jobbet för det var så viktigt och jag tyckte ju att det var så himla roligt och ju mer jag jobbade desto roligare var det och desto mer beröm fick jag av cheferna och så ringde man från London och sa att hon Christina, en riktig stjärna va?

Japp.

Så kom hjärtklappningen och jag skakade av mig allt och så kom en kollega och sa att jag skulle sluta stressa och jag blev skogstokig och förbannad. Sedan blev jag ännu mer effektiv för jag behövde inte äta längre, jag var aldrig hungrig och så fick jag magsår men det var lite ballt att ha Losec på skrivbordet. Då var man en arbetsmyra, en företagets ovärderliga arbetskraft och jobbet var lika roligt men man kunde ju inte vara skitrolig jämt och inte glad jämt heller och det fick väl alla fatta att jag, med mitt ansvar, hade rätt att vara sur och arg och fräsa ifrån (nej, ordet bitch användes inte på den tiden men hade nog passat ganska bra på mig då). Så jag bet ihop tills jag svimmade och tills den dag jag inte längre kunde ta mig ur sängen.

Benen bar inte. Världen runt omkring mig kunde sprängas i tusen bitar och jag skulle inte lyfta på ett ögonbryn. Hjärtat kämpade inuti min kropp och för att hinna med mig klappade det tredubbelt så fort och jag fick svårt att andas. Så seglade jag ner i ett mörkt svart hål där jag höll till i drygt ett år för då var man hemma tills man blev bra och frisk. Jag fick ligga i sjukvårdens skyddsnät, omgiven av en omsorgsfull läkare och en klok terapeut och en psykiatriker som sa att jag var tvungen att äta medicin för att de ens skulle sätta mig i samtal.

”Så du menar att jag måste äta medicin för att jag inte klarar av mitt liv själv längre?” sa jag och grät hjälplöst i en stol på hans rum. Han nickade.

Några månader senare åkte familjen till Thailand. En dag i poolen utbrast min äldsta dotter som var 6 år då: ”Titta! Mamma skrattar!”

Jag tror inte att det är den ständiga uppkopplingen som är roten till det onda lika lite som det var mobiltelefonens fel på min tid som var roten till det onda (å ja, så sa man). För min del var det längtan efter att vara bra, visa för mig själv och andra att jag kunde, att jag var så fantastisk som jag verkade vara, det var min jakt på bekräftelse, min törst efter beröm, min lycka över ett jobb eller en uppgift, min tro på att jag var oumbärlig.

Det är vårt förhållningssätt till det vi utsätts för i livet som är avgörande, och det är svårt, inte lätt någonstans, men det är inte sprunget ur vår yttre verklighet utan från vårt inre centrum.

Jag hade kunnat valt att inte ta mig an alla projekt som likt köttstycken placerades på mitt skrivbord. Idag har varenda en av oss också ett val att koppla ner och koppla ur, det är inte kunskapen om hur vi drar ur sladden som brister. Det är kunskapen om vikten av att behålla vår egen balans som brister, kunskapen om hur livsviktigt det är att sakta ner, lära sig vad som är viktigt vs brådskande, andas, ta pauser trots att det brinner runt omkring. Det är inte enkelt, jag tror många "behöver" gå in i väggen för att förstå. Det är så mycket svårare än att bara logga ut.