Enklaste sättet att lyckas på jobbet

Visste du att människor som är glada på jobbet och vänliga mot kollegor och kunder är 12-20% mer produktiva?  

Har jag en positiv attityd är jag bättre på att samarbeta, jag har mer energi, mer fokus och jag är mer kreativ. Dessutom, har jag ett positivt förhållningssätt är det svårare för mig att stressa, jag mår helt enkelt lite bättre = färre sjukdagar. 

Det handlar inte om att skratta på jobbet. Det handlar om att träna långsiktigt och det är ju bara mitt ansvar. Att meditera, bygga meningsfulla relationer, att ibland lägga från sig mobilen, att träna fysiskt och att träna på att uttrycka tacksamhet kan vara några sätt att bygga upp ett positivt förhållningssätt. 

Jag tror att vi får tillbaka mycket av det vi ger. 

Ta en stund och titta på en film om en man på en butik någonstans i USA som så många kunder tyckte mycket om för att han alltid var vänlig och omtänksam i sin yrkesroll ... och se vad som händer. Allt bara av den enkla anledningen att han alltid bemötte sina kollegor och kunder med värme och vänlighet. 

Skärmavbild 2018-01-05 kl. 14.22.03.png

Guldläge och gulddagar

Ibland blir det så fantastiskt bra! När jag får en publik som är så fantastisk att man inte kan göra ett dåligt jobb alls.  

I tre veckor i rad har jag fått träffa en stor arbetsplats med många anställda som delats upp för att i tre olika omgångar få en utvecklingsdag där jag var en av ingredienserna. Och vilka människor! 

Jag pratar om arbetsglädje, om ansvaret vi har för att må bra på jobbet och inte bara ha skitkul när helgen kommer (tänk så många som kör play först till helgen, strax efter lunch börjar det rycka i helgtarmen och man börjar putsa klackarna för att slå dem i taket och så kommer söndagen och det är lika bra att få lite ångest eftersom veckan ligger framför och jobbet är ju jobbigt, då kan man inte ha kul ...) utan även ha roligt på jobbet.  

Jag pratar om problem och hur vi faktiskt kan bli av med problem och även skippa oron som ibland kan vara rätt tärande på vem som helst.  

TACK för att jag fick vara en del av er dag, ni vet vilka ni är! Ni var fantastiska.  

Ett liv tar slut om tre dygn

Det låter ju hemskt. Att ett liv tar slut men jag kan inte se det på något annat sätt. En dotter är redan i Paris för en längre tid och den andra ska resa jorden runt i sex månader. Hon åker om tre dygn. Visst, de kommer tillbaka men då till egna liv och inte främst till mitt.

Jag närmar mig en bro som tar mig från det här livet till ett annat. Bron spänner över ett dike av sorglig ensamhet, rädsla och oro jag ska inte ramla ner. Jag ska över till andra sidan.

Man kan tycka att det finns gott om tid att under de dryga 20 åren som jag har levt det här livet hitta stunder för att förbereda sig. Samtidigt, när jag ser tillbaka, inser jag att det aldrig fanns en chans i jättevågorna av blöjor, vaknätter, välling, födelsedagar, Skansenbesök, simskola, fotbollsturneringar, dansuppvisning, läxor, skrubbade knän, läskiga mardrömmar, tandläkarbesök, skogsäventyr, räknesagor, friluftsdagar med matsäck, skidresor, kompisbråk, världskrig, brännbollsturneringar, tipspromenader, hemliga dagböcker, discon, talangjakter, kaninungar, sommarlov och sportlov, knäppa lärare, snygga killar, hemliga kyssar bakom en vägg, stängda dörrar, nattbussar, betyg, skolbaler, bästa vänner, pojkvänner och krogkvällar.

Så plötsligt var de stora. På riktigt stora. Inte som jag sa när treåringen blev fyra år: "Nu har du blivit en väldigt stor tjej!" Och den nybakade fyraåringen sträckte på sig och livet var enkelt för det bästa bästa som kunde hända var att fylla fyra och det värsta som kunde hända var att Malin inte kom på kalaset.

Nu är det på riktigt och jag står vid kanten av bron och tittar ner. Vad som väntar på andra sidan är lite svårt att se. Kanske för att det ligger så långt bort, kanske för att det bara är lite disigt. 

Jag kommer alltid att vara mamma och jag har alltid vetat att vi har våra barn till låns. Redan där blir det lite orättvist för man slutar inte att vara mamma när lånetiden går ut och så dras jag med i stormar av känslor där jag kanske allra helst vill skrika "jag vill inte jag vill inte jag vill inte!".

Men som med allt annat så lär jag mest av livet och följer med när det visar mig vart jag måste gå för ofta har vi inget val. Och jag vet att jag kommer att ägna en stund på bron, titta ner på diket av sorglig ensamhet och bottenlös saknad men bestämma mig för att gå vidare och inte fastna där. Bestämma mig för att jag är en fågelmamma som lyckats lära min ungar att flyga och att det faktiskt är en av meningarna med livet. 

Det kan vara en mening med livet. För mig.

Igår fick jag ett mail via den här hemsidans kontaktformulär. Jag har för vana att inte öppna alla mail jag får när som helst. Jag har mailöppnartider och igår öppnade jag det här som kom i veckan som gick.

"Hej Christina. Du var och föreläste för vår skola för nästan ett år sen och jag lyssnade, du pratade om att man inte kan sitta och vänta på att nåt ska hända utan att man måste göra det man vill och att man inte ska glömma sina drömmar typ. Jag hade bestämt mig för att hoppa av skolan då för jag orkade inte nåt mer så sjukt mycket man ska göra och jag var så trött på allt i skolan och kompisar och allt. men så sa du att man var tvugne att kämpa för det man vill och att man skulle kämpa för att nå sina drömmar , att det är typ enda chansen och jag tänkte att jag inte hade nån dröm men efter ett tagkom jag på att jag hade det. Alla fall så har jag gjort de nu för jag går ut gymnaset i sommar och sen ska jag göra min dröm TACK VARE DEJ för jag har fått jobb som au pair i U.S.A och jag ska bo hos en svensk familj i Seattle och det var min drm och tack vare dej har jag kämpat för att komma dit och nu är det snart inte en dröm längre utan vekrlighet. Jag ville bara att du skulle veta."

Jag kan allt när jag fåt ett sånt här mail. Jag klarar allt när jag får ett sånt här mail. Jag kan göra allt hur mycket som helst hur som helst och det är sånt här som gör att jag längtar halvt ihjäl mig för att komma till Forshaga och Ånge och Sumpan och Eskilstuna och Uddevalla och Trosa och Västerås och Göteborg nu i januari och februari. Bokad av skolor och kommuner för att få träffa ungar i högstadiet och gymnasiet.

Det är mening med livet. Att få möjlighet att påverka och förändra. Att få ungar att förstå att de kan så himla mycket mer än de trodde. 

Lyxflykt

Bomull i kroppen och huvudet. Allt känns enklare när man har fått babbla ur sig, luftat och skrattat. Tack bästa Mona och Magdalena.

Magdalena hade ett innehåll i sin handväska som jag inte vill kännas vid eller vara i närheten av. Jag hävdade att mitt innehåll var mer ... ähum ... ordnat. Bevis finns hos Magdalena. Mona har än så länge inte outat sin handväska. Jag kan bara fantisera om varför. 

En av de som driver mig

En av de två som varenda dag visar att de tror att jag kan allt. Som varje dag finns omkring mig för att ingjuta mod och utmana mig. Det blir förvirrande när jag går vidare i tanken och undrar vem jag hade varit utan dem. 

För 20 år sedan låg jag med dropp på Danderyd och 20.33 kom hon så ut. Rosig och rosa med en vikt som fick barnläkaren att nicka förnöjt och högt säga till sköterskorna att det var just så här ett barn skulle se ut. Och så kastade han min dotter från en hand till en annan för att testa reflexerna och då svimmade jag precis intill.

Så blev du lite gul och fick ligga och sola. Syster Zara tog hand om dig och jag fick sova. Det var på den tiden man fick stanna i fem dagar på BB och med all-inclusive hasa runt i tofflor och morgonrock i en själslig bubbla där bara mammor och små bebisar fick plats.

Sedan sov du och åt och sköterskan fick smuggla in mjölkersättning eftersom du var så hungrig och chefssköterskan tvärvägrade i tron att naturen skulle fylla min byst snabbare än naturen hade lust med. Och så sov du och åt och sken som en sol och jag tapetserade ditt rum i gul tapet från Laura Ashley med en bård högst upp där gula penséer slingrade sig runt gröna kvistar.

Du har alltid varit den som tagit mitt ansikte i dina händer och sagt "Lilla mamma". Du har alltid varit den som kan begripa hur jag tänker och känner och du läser av minsta lilla hårstrå som ligger fel och så är du där och undrar om jag behöver prata eller om du ska göra någonting, lite kaffe, mamma?

Och så är du den som kan få mig att gå i taket, den som vet exakt var min tändhatt sitter och hur man gör för att stubinen ska snedtända på en millisekund.

Om jag fick välja någonting i livet, önska någonting i livet, så hade jag önskat två saker: Jag hade önskat en enda dag med dig och din syster när ni var runt 6 och 4 år. En dag på Skansen när den första vårsolen knappt värmer och vi ägnar en halvtimme åt att mata änderna innan vi köper sockervadd.

Och så hade jag önskat att jag hade fått träffa mig själv då, för 20 år sedan, och jag önskar att jag inte hade släppt mig själv innan jag hade förstått att 20 år går så mycket fortare än man kan fatta, föreställa sig, fantisera om. Och att när den tiden väl har gått så får jag den aldrig någonsin tillbaka.

Hurra för dig idag min älskling. Hurra för att du är den du är och för den du ska bli och vara och hurra för att du är min ett litet tag till! Hurra för att du driver mig. Både framåt och till vansinne ibland. Hurra för att du är min inspiration och alltid tar mitt ansikte i dina händer och lägger huvudet på sned och säger "lilla mamma ... "

Födelsedagsbrickan imorseTvå hemliga paketOch en var särskilt intresserad av frukostbrickan och inget annat

Fantastiska kvinnor

Jag är liksom omgiven av dem! Förvånas och fascineras över de fantastiska människor jag möter, där samtalet aldrig vill ta slut och kramarna när man ska gå blir långa. 

TACK Elizabeth för att jag fick komma hem till ert vackra hem, för att jag fick se ett kök man bara kan vara glad i, för att Nixon fick jaga stackars Britta, tack för underbart god mat och för din generositet och för att jag fick träffa dina väldigt fina, söta, kloka, vackra döttrar.

Snart snart igen. 

(Och snart kommer Elizabeths nya bok: Tala är guld!)

Finmingel

Första gången jag var på mingel hos Wahlström & Widstrand satt jag i ett hörn och tittade på alla som var där. Ikväll var det annorlunda, jag satt förvisso och tittade på alla som var där men det gjorde jag tillsammans med Camilla Grebe och några till. Och så minglade jag runt med Sofia och Calle och Katarina och Viveca Lärn ... och några till. Så himla trevligt! Tack!

Söta praktikanten, Katarina - min redaktör, Viveca Lärn - eminent författare

 

Lycka är en författarkväll

Vilken rolig kväll! Bryggarsalen i Stockholm och ca 80 personer och Mari Jungstedt, Mats Strandberg, Moa Herngren, Lina Forss (läs hennes nya snygga blogg!) och jag på scenen tillsammans med proffsiga Ehwa Lindström som intervjuade och pratade. En timme försvann så snabbt! Vi pratade om hur man börjar, hur man skriver, varför Mari skriver lugnt och fint i 4 månader och hysteriskt i 2 månader, varför Mats valde att skriva om häxor i sin nästa bok och varför vänner och bekanta kan bli sura om det inte får vara med i en berättelse.

Under halvtimmen därefter dracks det vin och smaskades på små snittar och folk vandrade runt bland borden där man kunde köpa våra böcker och jag fick hjälp av min klippa till dotter som roddade med det mesta tillsammans med fantastiska människor som kommit in för att hjälpa till. Så blev det svårt att få ner alla gäster och minglare från entresolen i Bryggarsalen när vi skulle fortsätta. Det var ju så trevligt!

Mari, Mats och Moa. Bilden har jag lånat från Mats!

I soffan slog sig Calle Marthin och Katarina Ehnmark Lundqvist från Wahlström & Widstrand ner och grillades om hur de egentligen gör med alla manus som kommer in och hur man ska få förlaget att läsa just ens eget manus innan alla andras ... och avslutningsvis fina, roliga, kloka Anna Schultze från Skrivarakademin som faktiskt avslöjade, på blott 20 minuter, hur man skriver en roman.

Jamen wow.

Jag har fått mail idag från deltagare som ber om att jag ska göra om det. Folk kom fram efteråt igår och sa att de fått mod att ta tag i det där manuset, att de fått inspiration och någon sa att hon struntade i bussen och istället promenerade hem och resonerade med sig själv om hur hennes manus skulle utvecklas.

Mer än skitkul kan man säga. Jag kunde inte sova för att jag var så flipprig och glad. En skrivarkväll och en författarkväll där man fick prata om just det som alla intresserade sig för: skrivandet, litteraturen och skapandet.

Det finns ju inget val. Det måste ju bli mer i den här serien. På torsdag tar jag nästa steg. Det viktigaste är att få ihop ett gäng författare som fungerar så bra ihop, som kompletterar varandra så bra som de gjorde igår.

Tänka tänka tänka.

Tack tack tack alla!  

 

Fina Titti har lagt upp en bild till i sin blogg. Bilder, fotografering ... det var det jag glömde. Kom jag på när jag skulle sova igår kväll. Även Joanna har lagt upp en bild.

Något av det finaste

Charlotte skickade sms till mig lördagen innan alla hjärtans dag och skrev att jag bara måste köpa Expressen för att hennes nya kök var med i bilagan. 

Just då satt jag på Gotland och skrev i huset i Visby och vädret var uselt och jag hade inte någon större lust att promenera i småspik. Tänkte ... nätet. Eller bilagan finns nog kvar i någon butik nästa dag.

På alla hjärtans dag skrev hon sms med stora bokstäver att nu var det verkligen viktigt att jag köpte den för det fanns en alla hjärtans dag-present i den. Till mig från henne. 

Bild lånad från Expressen

Och nu kan man se den presenten på nätet * och jag vet inte hur man tar emot en sån present eller vad man säger mer än tack (för det låter så futtigt) och hur man ska kunna förklara hur långt in i hjärtat det känns att få en sån sak eller hur man ska beskriva känslan av att någon ens tar sig tid och tanke för att omtänka. 

Men det är sån hon är den där Charlotte. Hon tänker på andra så mycket och det är så självklart för henne att köpa en liten present bara för att ... eller att skicka ett sms med hjärta eller att alltid alltid fråga hur det är. Och jag är priviligierad som får ha henne som en av mina bästa bästa vänner. 

* Hennes present till mig är en av de favoriter hon listar längre ned på sidan (följ länk till Expressen) till höger.