Allt för din skull

Omslaget till min nya roman är klart (men jag får inget visa än)! Manus snart snart klart. Lite redigering kvar. 

Här är en liten film med mig som gjordes för fina fina Skrivarakademin på Folkuniversitetet. Kurserna jag gick som faktiskt förändrade mitt liv. 

 

Allt för din skull

NU nu nu är katalogtexten klar. Våndan med att slipa och framför allt kapa i orden för att allt ska få plats på så liten yta som möjligt:

Karoline är noga med att be till Gud innan hon somnar. Hon försöker göra allt rätt, som mamma och Gud vill. Det är lätt när man är liten och söt, men när hennes kropp växer tvingar mamma henne att skyla sig. Karoline förstår att hon är ful och vet att hon inte duger. Församlingens pastor, morbror Aron, är den enda som ser henne, som tar i henne med mjuka händer och säger att hon är vacker. Att hans händer går långt över gränsen tar det tid för Karolina att inse. Och till vem kan hon då gå?

Allt för din skull kommer den 5 september. 

Nästa steg i manusarbetet

Men det här är köket ...Man kan lura sig själv och tro när man sätter sig mittemot sin förläggare, att det är klappat och klart, att det bara är att gå vidare till tryckning. 

Men det är ju bara i drömmen. 

Därmed inte sagt att jag inte tycker om den här perioden, den här fasen då manuset till delar ska arbetas om, redigeras och stramas upp och åt. Stycken ska flyttas och kapitel ska kortas ner. Karaktärer ska slipas till lite mer och slutet ... detta slut ... slutet ska finjusteras så att det blir just precis så där perfekt. 

Jag lär mig fantastiskt mycket med det här arbetet. Jag får en person som ser på min historia med helt andra ögon än de som tittat hittills. Jag får kasta upp en del och ta emot det på ett annat sätt, förläggaren river upp det jag har planterat och taniga rötter följer med. Han drar undan draperier så att jag kan se andra scener, scener som kompletterar min berättelse, som gör den bättre och starkare. 

Det ska bara göras också. 

Men jag har en plan. 

På tisdag åker min äldsta dotter till Paris. Där ska hon vara tills våren kommer, tills sommaren nosar på fötterna. Och följdaktligen kommer hennes stora rum att bli ... ledigt. 

Jag som sover i jungfrukammaren, ett rum som ändå är precis så stort att jag med näppe klarar av att vända mig därinne, är inte bortskämd med ett eget skrivbord men i hennes rum finns det. 

Det blir där jag sitter och redigerar mitt manus. Jobbar ihop det så att det blir alldeles perfekt med utsikt över gatan och med himlen i blickfånget. Det kan vara därför jag till delar inte sörjer att hon ska vara borta ett tag. Ett rum med en skrivplats har jag önskat mig länge. 

Min nästa roman heter:

Allt för Din skull

Karoline gör sitt bästa men det räcker, i hennes mammas ögon, aldrig någonsin till. I sina försöka att leva nära Gud och följa hans ord är hon på väg att gå under av otillräcklighet. Ända till den dag då någon ser henne, då någon säger att hon är det vackraste han sett, ända till den dag då någon gör henne vacker, ja, nästan fulländad och tar henne till platser hon aldrig varit på, lockar fram känslor hon aldrig haft.

I Allt för din skull vävs fyra personers liv i den frireligiösa församlingen ihop. Var och en med sin bestämda uppfattning om vad det är att följa Guds ord. Elisabeth gör allt för att skydda sin dotter från det onda, Magnus gör allt för att hitta tillbaka till sin dotter, deras samtal och relation. Och Aron, Aron som berättar för Karoline att hon är vacker, så fulländad. Så perfekt. Aron som sakta drar en hand över sin systerdotters nakna kropp och vet att de tillsammans måste hylla kärlekens Gud.  

Planerad att komma ut hösten 2012, skulle jag tro! Nu är det bara redigering kvar, omslag, lite mer redigering, lite mer omslagsjobb och så den sista redigeringen ... 

 

Manusvakum

När man då väl har skrivit och redigerat sitt manus känns det som om boken kan tryckas imorgon dag. 

Jag begriper att det inte är så men känslan finns där. 

Igår åkte min förläggare på semester och den fil, med hela manuset klart och färdigredigerat, som jag mailade honom kunde han av någon anledning inte plocka upp. "Filfel". Eller något sådant. 

Varpå han nu sitter på sin semester utan något bra att läsa. Och jag får lov att vänta en vecka på att han ska plocka upp mina 390 sidor. 

Det är ett vakum man kan vara utan. 

Lyckan med att åka hem med ca 400 sidor

Man bär den där datorn med silkesvantar. Bevakar och skyddar. Ber att folk ska flytta på sig så att ingen stöter till så att man tappar skiten. 

På flyget hem bleknar värmen på kroppen och blommorna och dofterna men manuset finns kvar. Man åker liksom hem med en skatt. 

Jag är inte alldeles nöjd med slutet. Jo, själva slutet är jag väldigt nöjd med men inte de sista 15 raderna. Dessa skall filas på så som alla andra rader, alla ca 400 sidor. På planet strök jag, under sex timmar, förmodligen minst sammanlagt 4 sidor. Och då kom jag bara till sid 80 eller något sådant. 

Längtan efter att börja redigera. Faktiskt. Det är stimulerande på ett annat sätt och roligt. Spännande. Lite tröttsamt för att man måste läsa igenom allt igen men det blir ... så mycket bättre när jag sitter med allt framför mig och får lov att skära, lägga till, ändra formuleringar, fila, spetsa till. 

Så jag vet ju vad jag ska göra under jul- och nyårshelgerna. 

Det är alltid något. 

Som att skära i mjukt smör

Jag skriver och skriver. Börjar runt 9 när jag gått min promenad upp i berget och ner igen och så rundan runt hamnen, utefter havet. Det är som att leva i mjukt smör. Inte kladdig eller så. Bara väldigt smidigt. 

Allra högst upp är jag mitt i High Chaparall. Allt är öde. Bara jag och kaktusarna.

Den fantastiska Bouganvillan som finns överallt.

 

Och så grabbarna grus som springer uppför berget varje morgon ...

Imorse mötte jag solen däruppe. Makalöst vackert. Och brant.

Och så tar jag mig fram till kanten. Och ser ner på min takterass. Noga med vart jag sätter ner fötterna ...  

Och så hamnen. Hamnen och husen och kanalen och Bouganvillan. Och solen.

Det är inte svårt att må bra här. Det är inte svårt att skriva här. Jag lever med mina karaktärer på takterassen. Dag ut och dag in och vill inte lämna. 

Bajs och 17 sidor

Jag kanske ska bli spanjorska i mitt nästa liv. Här vet man inte vad vinterdäck är. Man har heller inte så många dunjackor … jovars, när det går ner till 15 grader plus drar man nog på sig en och annan dunväst men inte mer än så. Jag har suttit i bikini och skrivit på min takterass idag. 17 modiga sidor avverkade i strålande sol och värme runt 26 grader. Man kan ha det sämre. och så har jag matat katterna med skinka och duvorna (det måste vara ringduvor, de har en svart ring runt halsen … det är ringduvor då va?) har fått Pringles cheese and onion.

Det här är deras vinter. Eller i alla fall nästan. Det blir något kallare enligt invånarna här, i januari. Men det kryper då inte ner under 14. Inte ens om natten.

Jag sitter med näsan djupt in i min laptop (som en fågel bajsade på idag men jag torkade smidigt bort skiten mellan n- och m-tangenten) och när jag tittar upp måste jag smälla till mig själv något för att ta in allt runt omkring.

Mest spännande idag var väl fågelskiten på tangentbordet. Och att jag brände näsan något. Så mycket mer händer inte. Helt i stil med vad jag önskar.

I detta nu sitter jag på en restaurang som drivs av en man från Rimini. Jag får prata italienska och äta antipasta och dricka italienska viner. Under tiden sjunger koltrastarna ovanför mitt huvud.

 

5 km upp och sen ner och så 16 sidor på det

Det är inga raksträckor här inte. Jag insåg det när jag gav mig ut imorse för att springa. Det går uppför eller nerför. Aldrig annat än så. Och att springa 5 km uppför ett berg är inte vad jag klarar i en handvändning. Att gå i rask takt var tillräckligt för att behöva kasta sig ner på toppen vid fyren och flämta under en disig himmel med havet nedanför.

Vägen dit upp är kantad med mimosabuskar. Jag fattade det först efter en stund. När jag gick igenom doften och undrade varifrån den kom. Buske efter buske. Med gula blommande bollar och en doft som låg jämn utefter alla 5 kilometrar. Upp och så ner igen. Tid och rymd för att planera dagens kapitel och sidor. Plats för att prata högt för mig själv och resonera med mina karaktärer om hur de ska bete sig och vad jag ska utsätta dem för.

Jag tycker lite synd om alla barnfamiljer som åkt hit för att, i orten intill Puerto de Mogan, tillbringa en vecka på värsta familjehotellet med äventyrsbad av Guds nåde. De små liven har förmodligen hackat tänder idag, även om temperaturen ligger runt 22 grader så värmer ingen direkt sol. Det passar å andra sidan mig alldeles utmärkt.

16 sidor skrivna idag. På min balkong med utsikt över restauranggatan och faktiskt med en siesta mitt på dagen efter en gudagod omelett till lunch på egen hand.

Jag letar efter stadens invånare men ser och hör bara norrmän och tyskar och svenskar. Staden lever av turister och menyer vid restauranger är på tyska, engelska, norska och svenska. Lagom pittoreskt men ändå … staden bevarar på något sätt sin charm trots oss turister. Låga byggnader, spridda caféer och restauranger. Små gränder och en liten piazza mitt i. Om man inte lyssnar kan det vara en oupptäckt liten plats, en vik vid ett oändligt hav.

Rumpan värker efter klättringen imorse och utfall på stranden därefter. Imorgon har jag en massa saker att gå igenom med Magnus, Elisabeth och Karoline. Några av mina karaktärer i det som nu är ett manus på dryga 310 sidor.

 

 

 

Där koltrastarna sjunger

Man kan tro att jag har hamnat i Tyskland. Och så kan man tänka sig att tyskarna är ett intelligent folk som, i sådana mängder, tillbringar tid här.

När jag sitter bara 4 meter från havet, i jeans, ett linne och flipflops, känns det som om det aldrig ska vara något annat, som att jag är en pusselbit som passar in, som om december i Stockholm inte finns. Som om alla i hela världen kan gå runt i linnen och flipflops just nu. Det är som om det vore alldeles helt skilda världar och planeter.

Luften är ljummen, havet är klart, himlen är ljus och oändlig. Jag äter färsk fisk, stekt med gigantiska mängder vitlök. Därtill ett glas iskallt vitt vin. Lyssnar till borden intill mig, spanjorer, norrmän, tyskar. Jag matar katterna i smyg med fiskrens och fiskhuvud. Låtsas som ingenting när kyparen stirrar på mig. Ler bara. För vad ska jag annars göra? När det är ljust klockan halv fem och luften är varm och människor sitter på uteserveringar och dricker vin, kaffe. En konjak. När bouganvillan faktiskt ändå blommar och står intill planterade Julrosor och Nerium och fåglar tjattrar outröttligt och fiskebåtarna går ut och kommer in som om det inte var vinter någonstans. Och det är här de är. Koltrastarna. Herr och fru koltrast pickar middagen nedanför min balkong och jag undrar om de är flyttfåglar som kanske bor på min innergård hemma i stan på sommaren, som sjunger så det ekar mellan husväggar och asfalt.

Jag kommer inte ifrån det. I det här klimatet är jag hel. Hemma är jag ansträngd i december. Jag föredrar rödklädda tomtar intill ett öppet hav och julgranar intill palmer och grönt gräs.

Sedan jag kom hit runt lunch har jag läst igenom stora delar av mitt manus för att komma in till mina karaktärer. Inser att jag vet hur jag ska fortsätta, ser scenerna framför mig och så preppar jag min lilla balkong för morgondagens arbete. En kopp kaffe, ett par shorts och ett linne och himlen där ovanför. Och så min roman. 

Ett annat manus

Igår kväll fick jag ett samtal från min förläggare på Wahlström & Widstrand. Han har fått det första av mitt nya manus och han hade läst. 

Jag minns inte riktigt exakt vad han sa men det var bra, jättebra, spännande, väldigt bra. Verkligen.

I en blogg jag hittade igår stod om Jag älskar dig inte. Och vilket kräk som ingår i den berättelsen. 

Det blir fler kräk att ondgöra sig över. Möjligen. I nästa roman. 

Kräk finns det gott om och roligast är att få lov att beskriva dem i en egen berättelse. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack förlaget, huset och Andrea

När jag kommer hit blir jag lätt handlingsförlamad de första timmarna. När jag inser att ingen ropar och undrar när det blir mat och jag inte ens behöver tömma kattlådan. Visby har visat upp nästan alla fyra årstider. Kanske man glömde sommaren men absolut inte vintern. En elak vädergud kastade 20 cm snö över Andreas trädgård och en blyg vintergäck. Trots. Fåglarna har inte gett upp vårkvittret och kanske solen värmde några minuter.

60 sidor ligger printade på köksbordet nu när jag lämnar huset och tar utöver det med mig te från Kränku, bilden av Andrea i balklänning och maskeradmask och lugnet inuti. Tack förlaget, huset och tack Andrea. Dina tulpaner står på köksbordet. 

Jag är inte bara mamma

Jag ska skriva en ny bok också och så driver jag ett eget företag. Och lite till. 

Den här dagen blev uppfuckad men bara om man ser utifrån perspektivet att jag satt med en historia som ska berättas i bokstäver. Telefonen ringde och när jag inte pratade i den så ringde den och när den inte ringde ... ja, du fattar. 

Men det var bra samtal. Affärer och offertsvar och inte minst en intervju som SVB ville göra med anledning av den här kvällen. Och så en annan intervju med en annan tidning som blev bokad till nästa vecka. 

Och från att termometern uppmätte 12 grader inomhus imorse så är det just nu ganska skönt här. Men det kan bero på raggsockorna, de långa mjukbrallorna och den tjocka tröjan som jag har på mig nu, som jag inhandlade lätt stelfrusen och i all hast på Åhléns här idag. 

Tillbaka i skrivarhuset

Det ser ut som för ett år sedan. När jag satt här och korrade det som sedan blev roman i september. Målet då var att korra 100 sid per dag. Gick utmärkt. Själv gick jag utefter havet varje morgon. Det ska jag göra i år också. 

På sekretären i vardagsrummet ligger gästboken som bytts ut sedan jag var här. Kanske jag mötte hon som skrev det här, på vägen ner. Kanske våra flygplan flög förbi varandra eller så stod hon på flygplatsen när jag landade. En av de mest lästa och kända författarna. Jag byter av. 

Och en annan framgångsrik och fantastisk författare som var här när det var lite varmare. Nu är det kallt. Jag tänkte vår. Men det är vinter. Iskallt i huset. Elementen gurglar nu när jag vridit på värmen. Jag skulle ha tagit med mig mina tofflor.

Sängen står åt ett annat håll men det känns nog bättre. Utanför är himlen iskallt blå med en måne som ser ut som en tunn lökskiva. 

Ingen har flyttat på skrivbordet som står vid fönstret som vetter mot havet. Det är jag tacksam för. Att skriva med hav framför sig är ren lyx och så gott för tankar som måste tänkas utan att stöta på så mycket. 

Här ska jag vara i en vecka och skriva. Huset disponeras av Bonniers. Det är inte lätt att få tag på en vecka men den här gången hängde jag på låset.

Jag har inte målet att skriva 100 sidor per dag men väl 15-20. Det är mycket som ska ut ur huvudet. 

Säg inte älskling för många gånger

Sista (?) redigeringsrundan. Levererad i ett tungt paket och på fil i mail. 

Jag har upprepat mig en del. Skrivit gumman 52 gånger. Hjärtat 34 gånger. Och mamma har jag fått till hela 292 gånger. Orden symboliserar inte ens min roman. Ord som svek, hämnd, förtvivlan och återvändsgränd har jag tydligen varit mer sparsam med. 

Katarina har skrivit massor på ca 400 sidor. Jag visade som hastigast och beklagade mig lite lite lätt för Cruella: "Äsch, det där var väl inget alls."

Jag ställer väl in mig på det då. 

 

Inte ett ljud

Förlaget har inte sagt flaska sedan jag skickade det färdigkorrade manuset till dem.

Inatt drömde jag dessutom att mitt manus, på grund av mitt hejdlösa datorproblem, försvunnit. Jag vaknade av att jag kallsvettig insåg att det väl ändå måste ligga på någon server någonstans i rymden eftersom jag mailade det till förlaget.

Men som sagt. Inte ett ljud. Och fantasin galopperar i överljudshastigheter:

- De har ångrat sig och funderar på hur de smidigast ska bryta kontraktet.
- De är pissed off på mig för att jag inte ändrat allt de ville att jag skulle ändra och sitter nu och pratar om vilken jubelåsna jag är som inte fattar.
- Manuset har inte kommit fram trots att jag mailat (och jag vågar inte fråga - inte än).
- se punkt 1
- se punkt 2
... och så vidare

Jag kanske ringer och kollar imorgon. Idag ska jag beställa hem Maja-Maria Henrikssons bok "Jag finns". Och läsa den. Om jag vågar.

 

Lite jobb kvar

Åt lunch hos förlaget och med min redaktör Katarina idag. Och fick min påskpresent liksom. Bunten med manuset. Med korrigeringar.

Det blir en del att slita med nästa vecka då jag får låna förlagets lilla stuga i Visby på Gotland. Fokus i fem dagar. 100% fokus.

*puh*