Konsten att välja sina strider

Man behöver inte hetsa upp sig i onödan och man kan spara energi och minska på bråk när man har tonåringar hemma. Man behöver inte ta allt personligt och det är så viktigt att välja sina strider för annars går man under som förälder. 

 

S%C3%A5%20f%C3%A5r%20du%20din%20ton%C3%A5ring%20att%20vilja%20umg%C3%A5s%20under%20jul

 

Idag fick jag prata om det i TV4 Nyhetsmorgon och tiden räcker ju aldrig till och jo, jag kan prata hur länge som helst men jag hade velat hinna med min lista, den som är så bra när man ska välja sina strider.

Så då tar vi det här istället.

1. Fundera själv först, det är A och O. Du ska vara förberedd när du sätter dig vid förhandlingsbordet tillsammans med tonåringen. Rita upp tre generösa rutor/rader på ett papper. Numrera 1, 2 och 3.

2. På punkt 3 (längst ned) skriver du, innan mötet (som du självklart har sagt till tonåringen att du vill ha med honom eller henne), de FYRA saker som du kommer att ta strid för. De fyra punkter/regler som du aldrig kommer att vika dig på, det som du kommer att gå igång på. Och det är fantastiskt viktigt att fundera innan du är klar, innan det är dags att sätta sig för att förhandla.

3. Men de saker du skrivit på punkt tre ska inte förhandlas om. Det är det andra. Du presenterar att detta är de fyra saker jag aldrig kommer att ge mig på. Kort och gott. Sedan går du till punkt två och säger att här ska ni tillsammans skriva upp allt som tonåringen och du ska förhandla om. Från gång till gång. Och jo, du kommer att få släppa en hel del. Varför? För att du inte orkar bråka om allt, för att tonåringen inte orkar bråka om allt och för att det ska blir lättare för alla och - inte minst - för att tonåringen ska lära sig.

4. På punkt ett skriver ni upp allt som tonåringen får bestämma själv. Och där ska det stå massor av saker. Mest. Överdrivet mycket. Använd fantasin. Visa tonåringen att de är fyra saker du tar strid på men så mycket mer som han/hon får bestämma själv.

Var smart. Välj striderna och spara på allas krafter. Förhandla. Listan revideras naturligtvis allteftersom och det blir ganska lätt en gemensam sak som blir lika viktig för båda.  

Turbulensen kring Tillväxtverket och uppmärksammat avhopp

I tisdags följde jag det (imponerande) gräv som DN gjort/gör beträffande bl.a. Tillväxtverkets spenderade medel. På promenaden över St Eriksbron, på väg till kontoret, bestämde jag mig för att jag inte längre kunde vara kopplad till Tillväxtverket.

Det gjorde mig ledsen. Jag var nämligen väldigt stolt när jag blev ambassadör för kvinnligt företagande men det var förra veckan. Inte sedan Christina Lugnets verk avslöjats med brallorna nere så jag skrev ett mail till Tillväxtverket och ett blogginlägg på sajten för ambassadörsnätverket och så blev detta uppmärksammat i DN, Resumé och en liten blänkare i Expressen. Paul Ronge, en av landets främsta krishanterare, reflekterade över hur illa man skötte sitt eget haveri.

På facebooksidan för ambassadörerna pågår fortfarande en diskussion om huruvida man ska kliva av eller inte. Många har redan gjort det, många är kvar och menar att man inte alls representerat Tillväxtverket utan sig själv. Vi har olika värderingar och integritet och syn på saker. Jag kan bara prata för mig själv och för min del handlar det bara om att jag icke vill anlitas, oavsett ersättning eller ej (detta är inte intressant) av ett verk, ett företag, en myndighet, en organisation (också ointressant) som inte agerar etiskt och som tydligt visar att de inte strävar mot samma mål med samma medel.

Jag menar att det finns så oändligt mycket som inte, i den här soppan som DN vevar upp, är korrekt och så mycket som jag inte kan eller vill förknippas med. Och många säger att man minsann inte representerar Tillväxtverket utan sig själv och kvinnligt företagande och det är gott så MEN jag håller inte med. Utifrån sett, hos kunder och uppdragsgivare, uppfattades åtminstone jag som kopplad till Tillväxtverket vilket jag också tidigare var stolt över att få göra.

De kullerbyttor man har gjort med bokföringen hade min revisor inte godkänt. Upphandling skedde inte vilket var helt felaktigt. Att Tillväxtverket inte vände sig till någon/några av alla de kvinnor i nätverket som driver företag inför sina evenemang är så anmärkningsvärt att jag häpnar. Fick t.ex. Jeanette, som driver Skivarps krog och är en av de flitigaste ambassadörerna, en offertförfrågan? Främja kvinnligt företagande - varför kunde inte Tillväxtverket agera efter sin egen "värdegrund"?

Alla de 290 medarbetare som deltog på den viktiga medarbetardagen visste på ngt sätt om att man förväntades få sparkrav. Ändå ... Varför reagerade ingen?Varför ifrågasatte ingen? Det ger mig signaler på att verkets ruttna attityd går längre in än bara till Lugnet.

Christina Lugnet har förverkat varje skärva av förtroende men hon kommer att avgå med en fin fallskärm och ingen större skada skedd.

Tillräckligt sagt. Jag är glad att jag klev av. Kan bemöta bekantas försök till skämt om en uppdragsgivare jag inte längre gör uppdrag för och jag verkar fortfarande för företagande, kanske inte i första hand kvinnligt eller manligt. Jag tror på företagande och entreprenörsskap och det är inte kopplat till kön. I skolor kommer jag att fortsätta prata om rushen det innebär att skapa egna företag, lyckan, våndan, äventyret, spänningen, nöjet. Det behöver jag inget fuskande verk för att klara av. 

Om en pojke som hamnat alldeles snett och vuxnas ansvar

Allt händer på en dag. Inte nog med att vännens 18-åring har blivit sämre på semesterorten (men han ska kunna ta sig hem idag med planerad flight kl. 12.00), igår opererades lilla Nixon för pigmentös keratit och när jag strax innan dess stod med ett ben i duschen ringde TV4 och frågade om en intervju.

Jag skyndade till veterinären med Nixon, in med honom där, småsprang hem, kastade in allt som inte ska synas i ett välstädat hem och i en tv-ruta, i dotterns rum och stängde dörren och strök en skjorta, målade till lite i ansiktet och försökte fokusera på vad som skulle sägas.

Jag fick, i matsalen hemma, sagt allt jag tyckte var angeläget och viktigt i frågan om varför inte en enda vuxen (uppenbarligen) reagerat på de bilder pojken som nu häktats för bomben i Sköndal, lagt ut på olika sidor på nätet under mer än ett år. Bilder där han poserar med sina hemmagjorda bomber, filmer där han visar hur han spränger dem.

Ärligt talat är jag inte förvånad, samtidigt som det i allra högsta grad är förvånande. I intervjun, som kraftigt klipptes ner (förstås), menar jag att föräldrar måste ha ett ansvar för sina barn oavsett på vilken arena de rör sig och det är så viktigt att skapa ett förtroende med dem så att de känner att de kan och vågar komma och berätta om en kille som verkar tagit sitt intresse för pyroteknik alldeles för långt. Det är ungarnas skyldighet att berätta för en vuxen om någonting inte verkar rätt, och det kan de flesta avgöra, och det är den vuxnes skyldighet att agera med den informationen.

Jag hoppas mycket i just det här fallet. Att flickans händer blir helt återställda. Jag hoppas att pojken får hjälp eftersom han uppenbarligen och bevisligen kommer från en familj där det kanske är tunnsått med den varan. Jag hoppas att ungar som i olika forum ser att något är snett kan våga berätta för en vuxen. Och jag hoppas hoppas inte att någon gjort det med den här killen, att någon faktiskt berättat för en vuxen ... som sedan inte gjorde något åt saken.

I över ett år har bilder och filmer legat ute på en kille som så uppenbart är snett ute. Jag kan på ett sätt dra en suck av lättnad över att man fick grepp om honom nu, och inte senare, när han redan hunnit ha ihjäl någon eller några.

Länk till nyhetsinslaget.

 

Hej GP

Romanen "Jag älskar dig inte" recenseras i GP idag. En del har hon fått om bakfoten men en roman har ju nlika många slutsatser som den har läsare. Min roman har definierats som allt ifrån självhjälpsbok till inlägg i jämställdhetsdebatten. 

Idag upptäckte jag en webbsida som recenserar debutanter. En person skrev så här:

På grund av min egen livssituation kunde jag inte läsa boken så ingående som jag velat och är van vid. Jag var tvungen att skumma igenom de partier av boken som liknade mitt eget öde för mycket och måste därför rekommendera boken vidare till andra hugade läsare som kan recensera det språkliga innehållet mer.

Jag har kommit på att oavsett vad en recension säger så värderar jag långt högre de mail och kommentarer jag får från "vanliga" läsare. Vare sig det tycker om eller inte. Det hade jag faktiskt inte trott om du frågade mig innan jag skrev boken. 

TACK till min kompis Helene Odenjung som läste, fotograferade och skickade bilden till mig på twitter

 

Fler recensioner av romanen

Nu trillar de in, recensioner från både här och där. Det är fortfarande med en viss vånda jag tar dem till mig. Än så länge utan att kasta mig ut genom fönstret ...

Metro och Hillevi Wahl
Borås Tidning

Och så blev jag intervjuad av Skrivarakademin. Och hamnade i deras nyhetsbrev för oktober. Hos dem har jag en del av mitt hjärta. Det går inte att komma ifrån. 

 

Från en sandstrand

Den här intervjun, so finns i senaste numret av Damernas Värld, gjorde en väldigt trevlig kvinna med mig när jag gick runt i bikini på stranden i Terracina. Hon ringde, jag försökte vakna till liv i solstolen och koppla bort solsken, semester och latmaskbeteende genom att snabbt resa mig upp och gå. Fram och tillbaka gick jag när vi pratade, ut i vattnet och körde runt fötterna i sand och bland småsten. Ärligt talat kom jag inte ihåg vad jag sa exakt. Förrän jag läste nu. 

(Bilden kan man klicka på.) 

 

Hej Eskilstuna. Igen.

Det är alltid roligt att komma "hem" även om hemma för mig är där jag har mina döttrar, mitt hjärta. Just för tillfället. I Eskilstuna bodde jag på Gillbergavägen och Engelbrektsgatan. Jag gick i Fröslundaskolan och kommer aldrig att glömma min bästa lärare som heter (hette?) Lars Hillerdal. Jag jobbade på Singer symaskiner och på Resman och på Buketten där jag planterade julgrupper på löpande band och fick min första lön.

Jag ska till Eskilstuna-Kuriren för en intervju. Och samtidigt hälsa på syster, svåger och min hund förstås.