Ungar kan hantera raka rör

När jag träffar ungdomar som går i högstadiet och i gymnasiet lindar jag inte in mycket när jag pratar om webben och sociala medier. 

Jag vet att en tonårshjärna är allt annat än färdig vilket resulterar i att man är mer riskbenägen, man har svårt för att bedöma konsekvenser, det är lite taskigt med området som ska jobba med empati och man har dessutom inte helt klart med koncentrationen. En tonåring är dessutom (ofta) i ett skriande behov av bekräftelse. Självkänslan som satt likt en mjuk stödkrage runt nacken i mellanstadiet har börjat pysa. Man har många gånger tappat tron på att man duger någonting till eller att man kan något alls. Att knarka bekräftelse är en självklarhet när vi inte kan bekräfta oss själva. 

Lägg detta då i en tonåring som hänger i de sociala medierna och jag blir inte alls förvånad över att ungar döms för förtal, förolämpning eller olaga hot. Men DE blir förvånade!

Och JAG blir förvånad över att så ytterligt få tonåringar lyfter fram sina talanger, egenskaper och BRA sidor i de sociala medierna.  

 Fotograf: Kajsa Wedberg

Fotograf: Kajsa Wedberg

Det är egentligen runt dessa två punkter jag cirkulerar i mina föreläsningar för ungdomar om sociala medier. Och jag lindar inte in särskilt mycket när jag gång efter gång efter gång möter stora grupper som på riktigt inte har tänkt på att det de skriver syns och kan läsas av alla. När de på allvar inte har tänkt på att de måste bete sig på nätet så som de själva vill uppfattas. Eller när de helt ärligt säger till mig att de trodde man kunde göra lite som man ville på nätet. 

Jag berättar om hur nätet är ovärderligt för mig och de allra flesta, hur jag finns överallt och ständigt är uppkopplad. Hur jag använder sociala medier för att visa vem jag är och vad jag står för. Jag säger att det är upp till var och en hur man vill bete sig bara man är medveten om att vi alla, ALLA, måste ta konsekvenserna av vad vi gör, säger eller skriver. Ingen större överraskning utom för ungarna. 

Det som hände med tjejerna och i Instagram-målet för några år sedan visade i mångt och mycket ungarna att vi inte tar mer skit nu, att det finns lagar som även de måste följa. Att det då något år senare uppstår ett liknande fall för att några andra tjejer i en annan kommun "blev inspirerade" av händelsen bekräftar bara det jag skrev inledningsvis. Man greppar inte risker och kan inte bedöma konsekvenser. Och jag tycker att de vuxna på ett sätt har svikit ungarna lite när vi inte på ett bättre sätt talat om vad som gäller. 

När jag var i den åldern behövde hon som satte krokben för mig för att jag hade rutiga byxor på mig inte ta så många konsekvenser. Det var hon och en till som visste. Och jag. Hon behövde inte ta konsekvenserna i en förlängning när hon retade mig för att jag hade en stor mun. Jag sa inget och det som sades försvann i en utandning. Hade det skett idag hade hon skrivit på nätet kanske. Kanske hon hade skrivit som det skrevs på ett anonymt instagramkonto för ett tag sedan: Jag vill bara slå ihjäl dig och din familj, du förtjänar inte ens att leva för du är så ful och fet. 

Jag lyfter fram det fantastiska med sociala medier och nätet men jag vägrar låta bli att med raka rör informera ungarna om att de får ta konsekvenserna av det de gör där. Det syns och kan läsas av alla. Det sprider sig blixtsnabbt och når till slut de som säger stopp, som anmäler och åtalar. Och då står ungen där, den som för många år sedan var en likadan typ som på skolgården hävde ur sig kommentaren och passerade, då står ungen där och inser att det för rätt många år framöver finns på pränt och sparat något som (oftast) inte var menat att bli så stort. I alla fall inte så stort så att jag ville ta det ansvar jag avkrävdes när jag dömdes till skadestånd. 

Tonåringar fattar att vi säger "lägg av", "skärp dig så att du kan ta ansvar fullt ut för vad du skriver!". De VET i grunden vad som är rätt och fel men har inte helt klart med den del av kroppen som kan bedöma risker och konsekvenser. Då måste vi hjälpa till. 

Att ungarna inte fullt ut fattar (!) att det är samma lagar här som där är jag lite förvånad över och jag säger till skolan jag besöker att det finns två saker de kan fokusera arbetet på när de ska prata om det berömda näthatet och den berömda nätmobbningen ... vad säger lagarna och vad innebär de och inte minst ... värdegrunderna. Jobba med värdegrunderna. Hjälp ungarna att ta fram allt det de är bra på och visa dem hur de kan använda sociala medier för att visa upp sina BRA sidor. 

Av de ca 5000 elever jag har mött de senaste månaderna är det (på riktigt) 18 tonåringar som har räckt upp handen och sagt att de använder de sociala medierna för att via vad de är bra på. Det är 0,36%.

 

 

Nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna

Det är väldigt viktigt att vi, när vi pratar om det här och barn och ungdomar, inte fokuserar uteslutande på nätet. Detta internet som vi måste lära barnen att förhålla sig till och inte förbjuda. 

Jag får frågan om jag kan komma och föreläsa om nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna och jag håller en föreläsning på ca 90 minuter varav jag ägnar ungefär 15 min åt att prata om nätet. Jag pratar om hur man ser på sig själv och på andra, jag pratar om självbekräftelse som kan vaccinera mot den bekräftelsefälla varenda unge annars lätt hamnar i (vi vuxna också för all del). Och inte nog kan jag poängtera att det inte är nätet vi ska koncentera oss på i första hand när vi pratar om trakasserier där, det är ungen som sitter vid tangenbordet eller den som publicerar bilder med sin iPhone. 

Samma sak när jag föreläser för föräldrar, samma lika. Många föräldrar som kommer som väntar på att jag ska säga att man borde begränsa och förbjuda, dra ur sladdar och förhindra att de hamnar på läskiga och farliga sidor. Istället berättar jag vad som händer och hur det ser ut och i tisdags kom en kvinna fram till mig efter min föreläsning om just detta och sa: Nu ska jag gå hem och bli medlem på Stardoll! 

Det allra bästa vi kan göra för våra barns säkerhet och trygghet och beteende på nätet är att vara där. Spela de spel de spelar, häng på de sajter de besöker. Börjar du i tid är det inte märkligt när de sedan kommer upp i tonåren och inte skulle gilla det läget. Alls. Är du på samma sajter och spelar samma spel (eller i alla fall har lite hum om allt detta) skapar det ett större förtroende och gör det lättare för barnet att komma till dig om och när det händer någonting. 

Nu är jag hemma. Föreläsningarna i Uddevalla var fantastiska för att det var så fina människor i publiken. Jag fick se utvärderingen nu och kan inte bli mer nöjd med det jag gjorde. 

Imorgon, lördag och söndag är det jobb jobb jobb med nästa veckas föreläsningar! Tur att det ska bli skitkallt ute så slipper jag längta ut i någon sol eller vårvärme. 

Nixon gillar inte heller kyla. Var är våren? 

 

De ungar som var mitt i Instagramupploppet

Instagramupploppet. 

Säger man det så vet alla vad man syftar på. Ett ord som inte fanns för bara ett par månader sedan. Nu vet alla.

Idag läser jag en text skriven av Alice Bratthammar och Amanda Ivanovi´c. De är 17 år och de var där den dagen utanför Plusgymnasiet i Göteborg. 

När jag är ute och föreläser om trakasserier på nätet och respekt och på vilket sätt vi beter oss på nätet återkommer det hela tiden, det som jag tror mig kunna läsa mellan varje rad i tjejernas artikel, de vuxna sviker. De vuxna tar inte strid för barnen, går inte före och visar på vilket sätt de kan och bör agera, har inte tid, orkar inte, är inte intresserade, respekterar inte.

Alla springer runt, runt och väntar på något. På tredje världskriget. På framtiden.

Och vi börjar fel fel fel om vi börjar resonera med våra barn om nätet som en isolerad företeelse. Det är inte nätet som formar våra barn, det är deras inre trygghet, tron på sig själva, drömmarna, tron på framtiden och det är grundstenar som många går utan. Dessa vandrar ut på nätet och skapar sig egna strategier för allt som händer där eftersom de vuxna inte orkat eller hunnit gå före och visa, berätta. Råda. 

En tonåring har en självkänsla som läcker som ett såll. Dessutom är en tonåring mer riskbenägen, har svårare att se konsekvenser än vad vi vuxna har, har inte fullt ut den empati som kommer i vuxen ålder. Heller. 

Med allt detta sammantaget är det inte konstigt att det uppstår nya ord för att beskriva någon som självklart var att vänta. Och ansvaret faller tillbaka på föräldrar och vuxna. Som så många gånger annars. 

När Göteborgsupploppet nästan kom till min skola

När jag var liten fanns inget internet. Inga mobiler heller. Jag gick i skolan och vi var alla befriade från ryktesspridning och förtal. Vi var alla vänner utan intrigerande och skvaller. Alla älskade alla och alla fick vara med alla, ingen var utanför eller kände sig åsidosatt eller baktalad. 

Eller hur. 

Jag hörde hur det viskades bakom min rygg, jag visste att de skrattade och pratade och spekulerade och fingrar pekades när jag gick förbi. Jag hade varit med i en broschyr för musikskolan och poserade i den, snällt och vackert, med alla instrument man kunde tänkas vilja börja spela. Inte castad alls utan ombedd av min pappa som var rektor för hela skiten. Jag var 13 år.

Alla familjer i kommunen fick hem broschyren i brevlådan och alla (kändes det som) kom med broschyren till skolan nästa dag och viftade med den framför näsan på mig och vek sig dubbla av skratt. Den skickades runt i klassrum, sattes upp på väggar. Den försvann nog aldrig, skickligt bevarad av alla som hittat något att enas runt, någon att samlas omkring, någon att skratta åt. 

Det finns få saker som förenar människan som grupp som ett gemensamt skvallerobjekt. 

Fenomenet har alltid funnits. Hade internet funnits då, på min tid som debuterande instrumentmodell så hade bilderna spridit sig som en löpeld. Nu spred de sig bara som en liten åkarbrasa i jämförelse. Och där och ingen annanstans finns skillnaden. 

Det är inte nätmobbning eller näthat vi måste åt. Det handlar om att aldrig aldrig sluta prata om respekt, värderingar och konsekvenser med våra barn. Om medmänskligt ansvar, om omtanke och hänsyn. Det handlar om att, som vuxen, oförtröttligt fortsätta med generation efter generation, att aldrig sluta visa och påminna de tonåringar som måste testa gränser och som inte kan se konsekvenser som vi. Vi vuxna måste ta ansvaret och vara medvetna om att ungarna numera inte bara skickar lappar och viskar bakom ryggar utan att de lägger upp webbsidor och skapar facebookgrupper och publicerar bilder hejvilt på nätet och så måste vi prata om samma saker på den arenan också: omtanke, hänsyn, konsekvenser, repsekt och värderingar. 

Är det något man borde diskutera i samband med det s.k. Instagramupploppet i Göteborg så är det alla vuxnas tillkortakommande, de som inte lyckades se i tid, de som (trots att ryktesspridning tydligen förekommit sedan länge på skolan) inte tog ansvar för att förmedla det som ungarna behöver för resten av sitt liv: omtanke, hänsyn, respekt och värderingar och jag säger inte att det plötsligt skulle förändra allt. Men vi kan aldrig aldrig aldrig sluta. 

Varför ska vi ta skit?

Jag hörde några kommentarer om Isabella Löwengrip och hennes medverkan i "Efter Tio". Läste illande röda rubriker och jag läste på hennes blogg

Summa summarum, hon får för mycket elaka kommentarer via de sociala medierna när hon sitter uppkopplad i programmet. Och det, menar hon, stör hennes fokus och hindrar henne från att göra ett bra jobb vilket i sin tur lett till att hon vill göra förändringar. Jag har fortfarande inte förstått helt hur. 

Vad jag reagerade på, när jag igår satt i en hyrbil på en europaväg på väg till Visingsö där jag ska föreläsa för 30 chefer, var en kommentar om att Isabella låter mobben vinna om hon "går undan" eller ber om filtrering innan twitterflödet når henne (hur nu det ska gå till). Någon menade också att "sånt får man tåla" som offentlig person.

Vad är det för skitsnack? 

Jag är ute på skolor och föreläser om självkänsla bland annat och möter ofta elever som mobbar eller blir mobbade. Vad ända in i hela Hälsingland skulle få mig att säga att "sånt får du tåla"? Jag lär barnen att hellre gå undan än att gå rakt in. Det är inte värt det. Jobba med dig själv, finns din plats på jorden, den finns. Låt de människor som inte har någon respekt för sig själva och således ej heller för andra vara. De har fullt sjå med att hantera sin egen tillvaro och när det inte går ger man sig på andra i tron att man själv växer. 

Jo, nu kommer någon och säger att offentliga personer ska tåla sådant. Och jag undrar fortfarande: varför då? Varför ska vi "tåla" okvädningsord och kränkningar? Offentliga personer har förmodligen rätt att bli ledsna och besvikna på omvärlden precis som vi andra och får ta mått och steg därefter. Precis som vi andra. 

Vad jag beundrar hos Isabella nu är att hon berättar att hon helt enkelt inte vill. Hon säger helt enkelt att den energi hon har gör mer nytta på konstruktiva saker än att läsa kommentarer från människor som inte har ett eget liv, som inte fått sin häck ur den soffa som Blondinbella förmodligen lämnade för över 10 år sedan. 

Livet är jobbigt nog ändå ibland. Att samla människor omkring sig som ger energi ger också dig möjligheter och förutsättningar för att leva ett bra liv, ha goda dagar, uträtta bra saker, finnas till för andra som behöver dig. 

"Ta ingen skit!" sa Grynet för ett bra tag sedan. Det håller än.