Effektivitet kan vara alldeles underbart

 Möte kl. 8. Jag känner mig effektiv.

Möte kl. 8. Jag känner mig effektiv.

bild 2-2.JPG

Frukostmöte med Elizabeth som hette Gummesson förut men som nu heter Kuylenstierna.

Så mycket att avhandla och gå igenom. Så mycket att skratta åt. Vi pratar så mycket om mänskliga beteenden och vad som skulle hända om man avvek. Jag föreslog att jag skulle gå före i busskön på vägen hem och Betten föreslog att hon skulle be servitören om att få äta upp de goda resterna från bordet intill. Så gör vi och så skrattar vi åt människan och vårt behov av att passa in och inte bete oss hur som helst och där står vi inte över någon eller några för vi är precis likadana själva och ingen av oss gjorde något av det vi fantiserade om.

Det var en av de få dagar då jag har kontorsdag, en av de få dagar då jag inte är ute och jagar jobb eller föreläser utanför stan. En alldeles underbar liten stund. Alldeles väldigt nödvändig för själen.

 

Sol i ansiktet, varm i hjärtat

Det är nästan så att jag tror att jag kan allt när solen värmde som den gjorde igår. Jag går långsammare, axlarna ramlar ner, jag ler mer, tittar upp istället för ner. Och jag köper blommor flr äntligen börjar blomsteraffärerna blomma i färger och inte bara med bleka orkidéer och svärmorstungor. 

Nu hade jag en god anledning att köpa blommor. Kloka, vackra, fina, generösa och varmhjärtade Elizabeth fyller år på lördag och hon ska gifta sig (men inte på lördag) och hon har flyttat in i en lägenhet som badade i sol när jag kom dit. 

Jag pratade med äldsta dottern idag. Vi pratade just om vänner som ger energi och vänner som tar. Vänner man inser att man inte vill vara med, som man inte rusar till om de ringer och frågar om man vill komma över. Och så finns det vänner som man skulle kunna gå en mil för, släppa allt för och springa efter. Det är såna man ska spara på. Resten passar säkert någon annan. 

 

Jag gick hem efter timmar av oavbrutet prat om allt, högt och lågt och jag hade solen i ansiktet och hjärtat är fortfarande alldeles varmt och i sommar ska jag på bröllop!  

Finmingel

Första gången jag var på mingel hos Wahlström & Widstrand satt jag i ett hörn och tittade på alla som var där. Ikväll var det annorlunda, jag satt förvisso och tittade på alla som var där men det gjorde jag tillsammans med Camilla Grebe och några till. Och så minglade jag runt med Sofia och Calle och Katarina och Viveca Lärn ... och några till. Så himla trevligt! Tack!

Söta praktikanten, Katarina - min redaktör, Viveca Lärn - eminent författare

 

Boken tvärtom

Jag läste Barbara Voors Islossning för en tid sedan. Att jag dagarna efter att ha slagit ihop boken, fick träffa henne var en jättestor bonus. Det är alltid lite magiskt att få träffa människor som skrivit någonting jag har läst. 

Islossning är så tvärtom mot vad jag skriver men jag önskar att jag kunde skriva så, att jag vågade och distinkt kunde följa den linjen Barbarar gör i sin berättelse. 

Hon berättar nämligen precis allt om hur Iris och Daniel (två av flera karaktärer) känner sig. Hur de mår. I mina berättelser gör jag inte det, jag anstränger mig för att inte göra det, det lyckas inte alltid, det är jättesvårt. Jag tror att det krävs lika stor ansträngning att göra det som att inte göra det. 

Ett (mycket förenklat) exempel: 

Alt 1: Anton var lång, han kom knappt in genom dörren utan att huka sig. 
Alt 2: Anton sänkte huvudet lite, böjde något på knäna men var ändå beredd på att få dörrkarmen i huvudet.

I båda fallen fattar man att Anton är lång, att han ska in genom ett dörrhål men i alt 1 berättar man det. Rakt upp och ner. I det andra alternativet skriver man det men utan att berätta. Läsaren får själv sin bild i huvudet.

Islossning är skriven nästan uteslutande enligt alternativ 1. Voors berättar för mig, hela tiden, hur karaktärerna mår, hur de känner, hur de ser ut. Och det är tvärtemot vad jag har lärt mig för jag skriver mer som alternativ 2 (inte utan stor ansträngning och inte utan att halka). 

Jag kommer alltid att minnas Islossning. För med den har Barbara visat mig att det visst går. Att det funkar alldeles utmärkt att berätta för läsaren exakt hur personen känner sig, eller gör. 

Skillnaderna är nästan gigantiska. Jag undrar om det går att blanda dem för mycket i samma roman. Jag undrar hur ett kapitel i Voors roman skulle se ut om man skrev på det andra sättet och jag undrar hur ett kapitel i min roman skulle se ut om jag uteslutande skrev som Barbara. 

Islossning är fantastiskt bra. 

Draget

Värsta draget på anmälningar till Skriv för livet! Och de som mailar skriver ofta en rad om att "det var på tiden" och "äntligen" och så blir jag jätteglad.

Moa och Mats och Lina har koll på läget men Mari är ju långt borta i en annan del av världen och skriver så hon kanske inte läser sina mail (jag vet att där hon är kan det vara liiite knepigt med internetuppkopplingen ...). Hon får läsa sina mail när hon kommer hem. 

Men när hon kommer hem så åker jag. Flickorna avlöser varandra med att vara sjuka och jag kommenderar i säng för att vi inte ska behöva åka dunderförkylda för åka ska vi. Oavsett i vilken kondition vi befinner oss i. Vi kan ju knappast bli sjukare. 

Resonerar jag. 

Det låter bra.

Bokslukarveckorna

När sommaren är på väg tänker laddar jag upp med böcker i travar för att få frossa under ledigheten. Det är samma sak med julen. Men i år läser jag bara pocketböcker över julhelgerna. Det blir minst övervikt på planet då.

Från Karin på en En bokcirkel för alla kommer årets julboksfrågelista. Jag passar den vidare till Sara och Susanna. Jag hittade listan hos Ooof

1) Vilken bok önskar du dig i julklapp?

Jag vill bara önska mig Spill av Sigrid Combüchen! Jag har inte hunnit läsa den än och det känns som om jag måste få läsa den i lugn och ro. Vilket jag inte haft den här hösten alls. 

2) Om du fick ge en bok till vilken känd person du vill, vilken person skulle du välja och vilken bok? Skriv gärna varför.

Jag skulle ge Angelas Ashes (Ängeln på sjunde trappsteget) av Frank McCourt till varenda en som behöver förstå att vi nog trots allt har det ganska bra och att allt går för att det måste gå och att vi faktiskt behöver varandra. Känd eller okänd person, det spelar ingen roll. 

3) Nämn en bok som du tänker ge bort i julklapp

Den enda bok jag ska ge bort i år är faktiskt en av Paolo Robertos kokböcker. Signerad och allt till min lillasyster som älskar hans matprogram.

4) Har du någon jultradition som du följer varje jul?

Frustrationen. Ibland lite lätt ångest. Jag gillar inte jul. Inte vinter, inte kyla, inte snö och inte jul. Det hänger ihop med en massa saker men nja, så förtjust i julen är jag inte så när den börjar närma sig brukar jag och döttrarna titta på varandra och snabbt konstatera att vi nog hellre drar till värmen än sitter hemma och tänder ljus ... 

5) vad har du alltid på ditt julbord?

När det serveras julmat hemma hos oss (vilket som sagt inte händer så väldigt ofta) är det nog väldigt traditionellt (eftersom det inte händer så ofta ...). Och aldrig utan Jansson förstås. 

6) Vad önskar du dig i julklapp utöver boken i fråga 1.

Ro. 

Möten som berör och rör om

Idag strax efter 9 var jag på utsatt plats på ett café på söder. Författarfrukost. Allra första gången. Ingen var där.

Jag ringer Sandra och frågar. Övertygad om att alla etablerade författare i hemlighet kommit överens om att dra till ett annat ställe utan att säga till mig. Varför skulle de liksom. Jag har ju bara skrivit en enda liten ynka bok och vågar inte ens säga att jag är författare (är jag väl inte?!) om någon frågar vad jag gör.

Näe, alla kom. De droppade in allt eftersom. Och jag hamnar mitt i kaffe, frukost, berörande samtal, nya bekantskaper och gapskratt. Jag har fortfarande ont i skrattmusklerna och kommer nog inte att kunna leva utanMari Jungstedt om jag ska ha ett liv med gapskratt.

Jag småpratade med Stefan Einhorn som liksom följde med i hjärtat när jag gick därifrån och så kom Martina Haag och satte sig bredvid mig för att hon hörde liksom långt ut på gatan att det var här vi var. Så flög Denise Rudberg in och satte sig intill Katarina Wennstam och Mian Lodalen och  Maria Sveland såg så vansinnigt snygg ut och Elisabeth Gummesson och Louise Boije af Gennäs också. Och runt bordet var det massor med folk och jag kommer aldrig att komma på alla namn och ber om förlåtelse men lovar bot och bättring.

Jag lämnade motvilligt sällskapet eftersom jag hade ett jobb som ropade i panik på mig men innan jag gick frågade jag om jag fick ta en bild på de som satt kvar. Det var bara två författare som dök ner bakom varsin kollega (längst bort vid bordet kan man skönja två duckningar). Resten ville vara med på bild.

Snart är det väl sån där frukost igen fina fina människor? Det vill jag gärna.

 

Någonstans på en gård ...

… finns Örnen. Eller Dubbelörnen som vi säger. En kvinna som jag följt länge och som följt mig lika länge. Genom barns studenter och våra egna bra stunder och genom alla dalar och upp-och-ner-vända känslor och svårmonterade växthus och julbak och flyttbestyr.

Hon har nog väntat längst på min bok och idag är den på väg. Nu hoppas jag bara att hon tar sig igenom den. Och att hon tycker om den.

Bilden har jag lånat från Dubbelörnens blogg.


Blankpolerat

Med Atlanten i ryggenKlart man halkar ibland. När döttrarna är jättearga och drar igen dörrarna. För ett par veckor sedan tog jag in på hotell en natt. Bara för att jag behövde luft. Och häromkvällen satt vi i soffan och gapskrattade när vi gjorde valbarometern för att komma på vilket parti vi skulle rösta på om vi gick och röstade tillsammans. 

Nu hjälper de mig med alla boksläpp. De sitter och slår in paket med min roman Jag Älskar Dig Inte (Wahlström & Widstrand) som kommer i butiker och finns på Bokus och AdLibris och lite varstans nu. Och så har de hjälpt till med att skicka ut Kör! och Mendurå! som finns på Vulkan nu. 

De är det bästa jag har, de hejar på mig i allt men säger det inte alltid. De styr mig med järnhand så att jag inte går ut på stan och ser ut som en tant. Eller en ungdom. De är stundtals långt mer kloka än vad jag är och när jag tappar balansen ser de till så att jag snabbt kommer på rätt köl igen. Med olika medel men ändock.

Igår var en av dem på en viktig anställningsintervju. Idag är den andra på en likadan. Och mamma sitter hemma och är mest förvånad. Över att det gick så fort.

De är det bästa jag har men ibland med ett humör det allra värsta jag kan vara i närheten av. 

Idag är det lugnt. Än så länge är det lugnt. Kanske beror på att en sover och en är på sitt provjobb. 

 

Mellan två stjärnor

På bokmässans lördag ska jag hålla en miniföreläsning. 

I katalogen står bredvid min (!)* bild: 

I Jag Älskar Dig Inte skildrar Christina Stielli det raffinerade spel som pågår under ytan i ett havererande äktenskap och gestaltar den hopplösa förtvivlan som knockar en övergiven kvinna i kris.

Joråsatt.

Kl. 14.30 den 25 september. Efter Åke Edvardson men före Herman Lindqvist. 

 

* detta är fortfarande lite svårt att ta in ...