Det är inte alltid så självklart med de sociala medierna

Jag har jobbat länge i och med de sociala medierna. Målmedvetet för att skapa min profil utåt, omsorgsfullt för att mitt eget varumärke ska uppfattas så som jag vill att det ska uppfattas. Jag började blogga 2004 och numera finns jag i många fler kanaler och jag använder varje kanal på olika sätt.  

Detta får jag ibland föreläsa om. Jag riktar mig då till företag och människor som kanske har börjat testa eller de som står och överväger men inte vet hur (eller om) de ska göra.

Det är rätt dumt att inte synas i de sociala medierna. I alla fall om du är beroende av t.ex. kunder. Och oavsett om du är en person eller ett företag så landar vi faktiskt i relationer. Det är i de sociala medierna du kan skapa relationer med de som ska köpa dina produkter och tjänster. Relationer som rätt ofta är viktigare än kvaliteten på din produkt ... som kanske är en i mängden på din marknad.  

arm.jpg

Den 17 oktober kl. 17.30 får du möjlighet att lyssna lite till hur jag tänker. Tillsammans med Annika R Malmberg, en av landets främsta säljtränare, bjuder vi in till en presentation av vad vi kan erbjuda. Jag snackar sociala medier. Annika pratar om hur du säljer bäst.  

Ett ypperligt tillfälle för dig som tvekar lite, undrar HUR du ska gå tillväga och om det verkligen behövs och på vilka arenor du ska vara och om Facebook är bättre eller om du ska satsa allt på Twitter, Instagram eller Pinterest. Det är för dig som har kommit igång men som inte får något gensvar på dina Facebookinlägg och som inte riktigt vet hur man ska kasta sig in i diskussioner på Twitter eller vad man nu ska använda YouTube till.
 
En perfekt inspirationskväll där du dessutom får någonting att dricka och någonting att äta. Vi toppar kvällen med lite chokladprovning.  

Var: Unites Spaces, Waterfront Building, Klarabergsviadukten 63, Stockholm
När: 17 oktober 17-30- ca 19.30
Pris: 295:- ex moms, inkluderar lättare mat, ett glas vin samt chokladprovning och föreläsning.
Anmäl dig genom att maila fredrika(at)annikarmalmberg.se . Direktlänk till mail, klicka här. 

Varmt välkommen! 

 

Lär barnen briljera i de sociala medierna

När jag möter elever och ska prata om sociala medier har jag alltid ca 15 minuter på mig att bevisa att jag vet vad jag snackar om. Ungarna är rätt ärliga. Hade jag stått där utan att ha koll så hade jag inte blivit så långvarig och mina föreläsningar inte så uppskattade som de faktiskt är. 

Jag börjar med att berätta om det de kallar stenåldern. När jag, runt 1994, arbetade som produktchef på Egmont Entertainment och tillsammans med mina kollegor stod på lagret och studsade i väntan på de första PlayStation som skulle komma in från Japan.  

Det var ett himla hallå. Vi jobbade ibland nätter igenom för att klara av leveranskraven från återförsäljare och den minimala andel konsoller man i Japan tyckte att Sverige kunde få. När jag står framför ungarna kan jag berätta om hur det var att ha ett jobb som gick ut på att sälja spel och PSX till butiker ... och att veta vad man sålde. Mitt jobb gick ju till delar ut på att spela alla spel som skulle säljas. När jag berättar om ett särskilt minne, den dagen lagerchefen kom med Resident Evil och frågade om någon ville ha det så går det ett sus genom publiken. En del skriker lite, tar sig för munnen, kollar på varandra, nickar, vänder sig mot mig igen och ler. Då vet jag att jag har deras förtroende. Sedan kan vi snacka om hur svårt sista nivån på Tarzan var och hur söt Spyro den lilla draken är.  

De lyssnar på mig sedan. De fattar att jag fattar. Jag som, av min dåvarande man, ibland fick höra att jag spelade för mycket, för länge och för ofta. Ungarna nickar igenkännande. 

När jag sedan går igenom de sociala medier där de finns utropar någon alltid något när jag nämner de arenor de inte tror att vuxna vet något om. I alla fall inte någon som är så gammal som jag. Jag fortsätter på den krattade gång som deras förtroende för mig utgör och ifrågasätter vad de gör i de olika sociala medierna. Jag pratar om att allt finns kvar, att du inte kan vara anonym i längden, att du måste ta konsekvensen av ditt agerande. Jag har så mycket förtroende från publiken att jag kan göra så. 

När vi kommer till ask.fm undrar jag om de som hänger där inte borde skaffa sig ett liv istället. Jag frågar hur många av dem som hänger där som blir glada, känner sig smartare och bättre efter att ha hängt på ask.fm och det är ALDRIG fler än 5-7%. De som blir glada av att vara på ask.fm tycker jag ska stanna där. De som inte blir det rekommenderar jag att avinstallera. Och skaffa ett liv. Jag kan utmana så för att vi vet alla vad jag pratar om. Och framför allt - de har redan fattat att jag bryr mig. På riktigt. 

Sedan frågar jag varför de inte använder de sociala medierna för att briljera. De allra flesta blir rätt tysta. 

Våra barn behöver briljera i de sociala medierna. Vi behöver lära våra barn att man kan briljera där. Det finns ljud och bild och text som ligger som ett smörgåsbord för den som vågar visa hur bra han eller hon är på någonting. Vi måste lära våra barn att det är okej att använda de sociala medierna till att visa vad man är bra på.  

Jag stötte på en mamma vars tonåriga dotter nogsamt och kreativt målar sina naglar och instagrammar. Jag har pratat med en kille i tonåren som bestämt sig för att använda Vine för att öva på att bli reklamfilmare. Ett par tjejer i en ort i norra Sverige berättade för mig hur de använde YouTube för att visa nya övningar i gymnastiken de gick på.  

Men de är alldeles för få.  

Varenda unge kan någonting och varenda unge kan vi lära att briljera med sin kunskap och kompetens, sin kreativitet och talang, i de sociala medierna.  

Vi kan inte hindra ungar från att sitta och må dåligt framför en sajt där obehagliga frågor smattrar rakt in i sovrummet men vi kan börja i den andra änden, hitta substitut. Jag är möjligen naiv men jag vet samtidigt att för att få bort någonting dåligt är det smart att ersätta det med något bra.

De är smarta. De kan ofta mer om nätet än deras föräldrar. Men de behöver fortfarande hjälp och vägledning. Vi kan och måste uppmuntra dem att visa hur suveräna de är på allt möjligt. Både AFK och i de sociala medierna. 

 

Jag hittade en klok kille på Visingsö

Jag var på Visingsö igår. Föreläsning för elever i årskurs 3-6 om hur de beter sig i de sociala medierna och vad som händer där och på kvällen fick jag träffa föräldrar och personal och höll en utbildning om vad som händer, hur det ser ut, vad som är på gång och vad som trendar i de sociala medierna. 

2013-09-02 10.24.30.jpg

Med ungarna tar jag alltid upp på vilket sätt man måste lära sig att bemöta taskiga kommentarer och (ibland) trakasserier. Jag hann bara inleda just det passet när en kille räckte upp handen och sa att han redan visste hur man gjorde. 

Han hade fått en del trista och taskiga kommentarer i ett spel han spelade, han lutade sig lite tillbaka i stolen och log och sa: "Fast jag skickar bara hjärtan tillbaka." 

Jag gick fram och tog honom i handen och sa att han nog var den klokaste jag träffat på fem år. Sedan applåderade vi. Det var en väldigt smart grupp ungar jag träffade och vi hade roligt trots att det var allvarliga saker vi pratade om i 90 minuter. När jag lämnade dem var det ingen som glömde bort det allra viktigaste, att man kan bemöta taskiga kommentarer på nätet så enkelt. Med ett hjärta.  

De är smarta de där ungarna på Visingsö. Och de har fantastiska lärare runt omkring sig. Inte minst.  

Update: Klart jag skrev om det här på twitter där två skickliga reklammakare snappade upp vad jag berättade om och formulerade det så här: 

En klok liten kille på Visingsö, visste hur han skulle få trollen att dö och istället för smärta, skickar han hjärta som sitt lilla tack och ajö.

 

För många filter på Instagram gör det svårt att se verkligheten

I gårdagens DN skriver Catia Hultquist om paradiset. Ett socialt media som hon benämner som en "nostalgisk mysmiljö" där "hatet och hoten är bisarra undantag".  

Catia Hultquist skriver om Instagram.

Jag läser och läser och väntar att det ska komma några rader av vuxen verklighetsförankring och kunskap i slutet på krönikan men det gör det inte. Hon avslutar med samma bomull runt huvudet som hon börjar.  

Vi lever i rätt så olika världar hon och jag. Ett tag undrar jag om hon helt har missat Instagramupploppet och den rättegång som följde där två tonårstjejer fick ta konsekvensen av att ha förmedlat bilder i den "nostalgiska mysmiljön" . Jag har förvisso en liten förståelse för (om hon nu inte har barn som hänger på Instagram, då borde hon och alla andra vuxna med Instagram-barn veta mer) att hon inte känner till hur mobbningen bland ungar fortsätter på hennes rosaskimrande Instagram.

Hon symboliserar det där glappet jag i stort sett alltid möter mellan föräldrar och barn. Okunskapen om vad som händer, intresset för att engagera sig i vad ungarna verkligen gör i de sociala medierna. Det är först när vi engagerar oss i deras verklighet som vi kan hjälpa och det behöver vi göra. Rätt ofta.  

Har vi barn som hänger i de sociala medierna behöver vi sätta oss in i helheten så att de alltid kan komma till oss om (eller snarare när) de stöter på taskiga kommentarer eller själva dras med i ett Instagramkonto som heter "VisomhatarFelicia".

Catias uppfattning om Instagram, som en plattform där "hatet och hoten är bisarra undantag" skiljer sig från ungarnas Instagram där man kan få läsa "bara dö din fitthora" eller "varför finns du ens, alla vill att du ska dö."

Klart vi ska fortsätta lägga upp bilder på solnedgångar och glittrande glas med rosé-vin vid en strandkant men vi kan inte lulla runt i dimmorna och tro att det är ett paradis. Samtidigt som vi postar vår semesterbild sitter en tonåring någonstans och försöker hantera grova trakasserier och har inte föräldrarna koll på att sådant förekommer och därmed kan hjälpa sitt barn att hantera detta ... då har föräldrarna lagt alltför många filter på sin egen verklighetsuppfattning. 

På Talarforum om barn, unga och sociala medier

Läs mer om mig på Talarforums webbsida och läs inte minst min artikel om barn, unga och de sociala medierna. I dagarna pågår rättegången i målet om det s.k. Instagram-upploppet i Göteborg i december. Jag vill tro att det kommer att förändra någonting och jag hoppas till det bättre. De unga (och gamla) som utsätts av kränkningar och faktiskt ett visst mått av förnedring, måste få möjlighet att rättsligt reagera. Kanske det som händer nu blir en ögonöppnare. 

Nätkränkningar, regler och ansvar

Nu startas Juridikinstitutet som ska hjälpa de som blivit utsatta för kränkningar på Internet. De har som mål att arbeta förebyggande genom att upplysa om vilka rättigheter man har och hur lagen ska tolkas i fall av s.k. nätkränkningar. De ska också arbeta, utan kostnad, som ombud för de som behöver rättslig hjälp. Ett gäng studenter står bakom, tillsammans med flera seniora jurister.

Det första man ska göra är att polisanmäla kränkningar. Glöm inte det. 

Så här skriver de om sig själva. Läs om satsningen här.

Juridikinstitutet – Institutet för Juridik och Internet (IJI) – är en svensk ”legal clinic”. En legal clinic är en organisation där juridikstuderande eller andra yngre jurister, under överinseende av seniora jurister, på ideell basis arbetar med verkliga fall. Juridikinstitutet arbetar mot internetrelaterade kränkningar, genom att ge stöd åt de som kränks och genom att verka för opinionsbildning och upplysning.

Juridikinstitutet har som uppgift att:

1. Slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter och friheter på internet; särskilt skyddet för personlig integritet och trygghet.
 

2. Bistå brottsoffer och personer som har utsatts för särskilt allvarliga kränkningar med juridisk rådgivning och som ombud.

3. Medvetandegöra de normer som skyddar mänskliga rättigheter och friheter på internet.

4. Göra internet till en bättre plats genom att föra in normalt ansvarstänkande i den digitala miljön; en stämningsansökan i taget.

5. Kartlägga och analysera hur det juridiska regelverket hanterar brott och särskilt allvarliga kränkningar på internet.

Juridikinstitutet arbetar förebyggande genom att verka för upplysning om vilka regler som gäller på internet, genom opinionsbildning, seminarieverksamhet och andra informationskampanjer. Vidare erbjuder Juridikinstitutet vissa personer som har blivit utsatta för allvarliga kränkningar på internet kostnadsfri juridisk hjälp och genom att agera som ombud inför domstol, utan kostandsrisker för våra klienter. Juridikinstitutet önskar dels hjälpa personer som inte själva har möjlighet att tillvarata sina rättigheter, dels – när möjlighet ges – föra pilotmål i domstol.

Juridikinstitutet grundades under februari 2013 av professor Mårten Schultz, som är institutets ordförande, och leds av Filippa Sjödén.

Juridikinstitutet är partipolitiskt neutralt och vilar på tanken att alla människor, oavsett personliga egenskaper eller åsikter, har rätt att slippa utsättas för brott och allvarliga kränkningar.

Trosas änder och Skaras byxor

Heldag i Trosa med fantastiska elever och långhelg för vila och sol i ansikte. Hemma igen fikar jag med bästa Elizabeth så länge att jag glömmer bort tiden. I brevlådan ligger det vackra inbjudningskortet till hennes och hennes fästmans bröllop i juni. Lyllo mig!

I Skara och träffar högstadieungdomar och pratar om sociala medier och självkänsla och respekt. Solen skiner!

Min pappa lärde mig att domkyrkan i Skara hade torn som man kallade Skaras byxor och intill låg skolan där jag var och aulan var fantastisk. Jag fick inte riktigt nog av alla snickerier och fantastiskt tak och fönster och rymd och rektorn berättade att en gång gick det bara pojkar på skolan och jag såg framför mig små uniformer och bara fingrar på bänkar som får ett rapp av en linjal för att man kanske pratade för mycket. 

Så gör man misstaget att gå förbi en butik som annonserar att allt de har i butiken säljs med 50% rabatt och butiken är proppfull med antikviteter och loppisprylar och jag bad den fantastiska ägarinnan att sparka ut mig när jag plockat på mig det jag blev förälskad i. Det här, tillsammans med en bunt broderade lakan, örngott och kökshanddukar gick loss på 1500:- och urnan är från Hackefors och ljusstakarna i mässing så jag känner mig nog rätt nöjd. Så nöjd som man kan känna sig när man får leva i tron att man har fyndat. Nästa gång jag åker till Skara ska jag tillbaka dit men inte till Stadshotellet som var ett av de mest sunkiga hotell jag har bott på. I alla fall till det priset. 

Och den ena dottern reser runt i Australien och skickar bilder på sol och hav och varmt väder som jag tror att jag har glömt bort och den andra dottern är i Paris och är lyckligare än jag har hört henne på länge för alla fina vänner hon har träffat i staden och allt det hon gör tillsammans med dem och jag blir glad för att hon är glad, som det bekant är med barn. 

Hej mamma och pappa, du är viktigast!

När jag får möjligheten att föreläsa för föräldrar om vad deras barn gör på nätet och hur det kan se ut där återkommer frågorna till: ”Hur kan vi begränsa användandet, vilka regler ska vi ha, hur ska vi kunna veta vad de gör, det måste väl finnas övervakningsprogram, hur ska vi kunna veta vad de lägger ut för bilder och hur de beter sig?”

I ljuset av det som nyligen hänt kommer dessa frågor att öka. Och jag kommer att stå där och säga att det inte finns några nyckelfärdiga lösningar, inga rekommendationer på övervakningssystem och inga larmklockor man kan installera som ringer när ungarna googlar på ”porr”. Jag kommer ihärdigt att stå där och fortsättningsvis säga att det handlar om att vara närvarande, delaktig och intresserad av det liv som barnen lever.

Idag möttes jag på mataffären av en braskande rubrik på SVD: Fritidsledare kan patrullera på internet. Och på Brännpunkt: Skolan måste ta upp grooming.

Huruvida fritidsledare kan få i uppgift att ”patrullera” på internet låter jag vara osagt. Möjligen ett plåster på ett benbrott. Jag suckar över att debatten är så missriktad. Att de flesta skjuter på nätet som den stora faran och det stora problemet och när man identifierar ett problem felaktigt jagar man också insatser som riskerar att missriktas eller inte räcka till. 

Jag träffar varje vecka lärare som knäar. Inte för det uppdrag de har, eller alla de arbetsuppgifter som ständigt läggs på rollen. Att man ska se varje elev. Reflektera över sitt arbete när man på fyra timmar har hunnit möta 100 elever i tre olika ämnen. De knäar inte under uppgiften att leda utvecklingssamtal, svara på föräldrars samtal och mail, utvärdera sitt eget arbete och elevernas insats, forbilda sig och rätta skrivningar. De jag möter knäar för att de ofta måste ägna en timme varje morgon åt att reda ut de diskussioner eleverna har haft i de sociala medierna sedan de lämnade skolan dagen innan. De ska reda ut taskiga kommentarer, bilder som någon inte ville skulle visas, i värsta fall trakasserier eller en elevs sorg över att inte ha blivit inbjuden i en sluten chatt på KiK.

Och nu menar man att grooming ska tas upp på det redan rätt späckade schemat. Jo, kan kanske vara en god idé men det blir som att lära ut hur man spacklar igen en spricka men hoppa över hela byggnadstekniken. Och man lägger fokus på fel plats.

En förälder frågade på en av mina föreläsningar hur man skulle göra med KiK eftersom chatten pågick under hela natten och hans dotter, 10 år, behövde ju sin sömn. Jag frågade om han inte skulle fundera på att stänga av hennes mobil på natten? Han sa att hon blev så arg då.

Här är min tunna men livsviktiga tråd:

Varför läggs inte mer ansvar på föräldrarna? Vad är det som gör att barnens liv i sin helhet plötsligt inte ska vägledas av föräldrarna? Varför särskiljs deras tillvaro på nätet (fortfarande) av vuxna och sekluderas till att bli någon annans ansvar? Varför i hela världen problematiserar vi en del av våra ungars liv till något som just nu verkar vara ett enda trassel? Som förälder är det inte alltid enkelt. Du måste göra ditt barn förbannad eftersom du sätter gränser och har regler och du måste engagera dig. 

Barn är barn och de lever sitt liv på olika arenor. Oavsett arena är barnet föräldrarnas ansvar. Barnets tillstånd och välmående ligger i föräldrarnas ansvarsområde. Barnens agerande likaså.

Jag möter väldigt många föräldrar som menar att barnens liv på nätet är någon annans ansvar och jag möter skolpersonal som redan har tagit på sig ansvaret. Och som knäar i en klass på ca 25 elever. 

Fortfarande delar vi upp barnens liv. Det som sker på nätet och det som inte sker på nätet. Föräldrar reser mil för att delta på fotbollscuper och tar ledigt för att vara med på danstävlingar men att bli medlem på goSuperModel eller skapa ett konto på KiK för att dela barnens intresse verkar rätt omöjligt. En förälder jag mötte en gång sa: ”Nej, men jag är inte så intresserad av datorer och sånt.” Och jag sa att det liksom ingår i föräldraskapet och jag sa att vi, trots att vi kanske inte älskar fotboll, ändå står vid en plan och hejar eftersom barnen gillar aktiviteten. Varför kan vi då inte spela World of Warcraft med dem? Eller åtminstone sitta intill och titta på?

Det är det ena. Det andra är att det inte finns några larmklockor på nätet, att vi inte kan ”lära” dem allt för att inte bli utsatta för grooming utan att vi måste se våra barn i ögonen, föra samtal, kolla hur de mår, fråga vad de gjort under dagen, samtala, intressera oss, vara delaktiga i det liv de lever. Inte begränsa deras liv på nätet för att det blir så jobbigt annars. Eller farligt.

Den som bäst uttryckte det jag försöker arbeta med och för är Tobias Brandel i dagens SVD. Det är inte internet som är problemet och så länge vi tror det så kommer allt vi gör att vara missriktat och inte leda till att våra barn beter sig bättre där eller ”räddas” från idioter som finns där, precis som de finns på torget utanför matbutiken i stan.

Jag är förvånad över att lärare inte sätter ner foten och säger ifrån. Jag är förvånad över att man inte ännu mer poängterar att föräldrar har ansvar för sina barn och hur de mår och att det är föräldrarna som måste veta allt om sin unge och att det är föräldrarna som måste ta hjälp om barnen inte mår psykiskt bra, om de är deprimerade, fulla av ångest eller mer vilsna än man som mamma eller pappa kan klara av. Och tro mig, jag vet vad det är att ha barn som inte mår bra men den larmklocka som då ringer är den i mitt huvud för jag vet att den unge som inte mår bra beter sig utefter det tillståndet på alla arenor och vore hon då på nätet, eller var som helst, så skulle mina larmklockor inte sluta ringa.

Tonåringar har det tufft. Det är därför jag vill arbeta med och hos dem. De går igenom en livskris som är svår att greppa för oss som levt några år. De ska vara rätt, ha rätt saker, gilla rätt musik, spel och ämnen, de ska åka på rätt semester, har rätt kläder, rätt kompisar och de ska vara bra i rätt ämnen. Pressen är ofantlig samtidigt som deras självkänsla läcker som ett såll och de ifrågasätter sitt eget värde och meningen med livet. Det krävs rätt mycket av tonårsföräldrar men vi kan aldrig aldrig lägga över ansvaret för hur de beter sig och agerar på någon annan. Oavsett på vilken arena detta sker.

Nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna

Det är väldigt viktigt att vi, när vi pratar om det här och barn och ungdomar, inte fokuserar uteslutande på nätet. Detta internet som vi måste lära barnen att förhålla sig till och inte förbjuda. 

Jag får frågan om jag kan komma och föreläsa om nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna och jag håller en föreläsning på ca 90 minuter varav jag ägnar ungefär 15 min åt att prata om nätet. Jag pratar om hur man ser på sig själv och på andra, jag pratar om självbekräftelse som kan vaccinera mot den bekräftelsefälla varenda unge annars lätt hamnar i (vi vuxna också för all del). Och inte nog kan jag poängtera att det inte är nätet vi ska koncentera oss på i första hand när vi pratar om trakasserier där, det är ungen som sitter vid tangenbordet eller den som publicerar bilder med sin iPhone. 

Samma sak när jag föreläser för föräldrar, samma lika. Många föräldrar som kommer som väntar på att jag ska säga att man borde begränsa och förbjuda, dra ur sladdar och förhindra att de hamnar på läskiga och farliga sidor. Istället berättar jag vad som händer och hur det ser ut och i tisdags kom en kvinna fram till mig efter min föreläsning om just detta och sa: Nu ska jag gå hem och bli medlem på Stardoll! 

Det allra bästa vi kan göra för våra barns säkerhet och trygghet och beteende på nätet är att vara där. Spela de spel de spelar, häng på de sajter de besöker. Börjar du i tid är det inte märkligt när de sedan kommer upp i tonåren och inte skulle gilla det läget. Alls. Är du på samma sajter och spelar samma spel (eller i alla fall har lite hum om allt detta) skapar det ett större förtroende och gör det lättare för barnet att komma till dig om och när det händer någonting. 

Nu är jag hemma. Föreläsningarna i Uddevalla var fantastiska för att det var så fina människor i publiken. Jag fick se utvärderingen nu och kan inte bli mer nöjd med det jag gjorde. 

Imorgon, lördag och söndag är det jobb jobb jobb med nästa veckas föreläsningar! Tur att det ska bli skitkallt ute så slipper jag längta ut i någon sol eller vårvärme. 

Nixon gillar inte heller kyla. Var är våren? 

 

Det är ungdomarna som har bäst koll på näthatet

 Jag sitter och tittar på Uppdrag Granskning. Om näthatet. I programmet är det inte ”bara” näthat. Det är hot och hat mot kvinnor som säger ifrån, säger till, syns, hörs.

Tankarna går i spinn. Jag som möter barn och ungdomar i skolor och pratar just om respekt på nätet sliter mitt hår för att förstå hur jag ska ta upp det här, hur jag ska berätta om hur vuxna beter sig på nätet. På vilket sätt jag ska kunna berätta om hur de, som är i tonåren, ska behandla varandra med respekt på nätet när inte de vuxna gör det. Hur ska jag kunna förklara? Jag som är van vid att kunna prata om vuxna förebilder vet att jag på nästa föreläsning kommer att få det i ansiktet:

”Men vaddå? De vuxna gör ju så, då kan vi också göra så!”

Jag tänker inte vrida runt det vi alla säger: ”Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.” Jag träffar för många ungdomar för att kunna dra den valsen. Jag träffar för många intelligenta ungdomar för att kunna dra den harangen. Vuxenvärlden står inte längre som någon förebild i det här fallet och jag tror att vår räddning står till de jag möter i skolorna. De som sedan länge och ibland varenda dag lever i det klimat som Uppdrag Granskning visar ikväll. De som är vana vid sådana kommentarer, de som har levt med det där i några år.

De som inte längre tycker att någonting av det där är okej.

De håller på att genomskåda de små och fega människor som skriver kränkande kommentarer i bloggar, på twitter, på facebook. De håller på, de är inte där än, men måttet håller på att bli rågat.

De vet också att det som skrivs inte håller om och när man konfronterar individen. De har vant sig vid en ton på nätet och de vet att den inte håller öga mot öga. Oftast.

Barn och ungdomar har gått före ut på nätet. De har, ibland, fått skapa sig egna strategier för det de möter där. Ofta för att föräldrar inte orkar, har tid eller är intresserade av den världen. Så där sitter de, utsattes för flera år sedan för kränkande kommentarer och tog hand om dessa på sitt eget sätt och tonen skruvades upp, har skruvats upp, skruvas upp. Hela tiden. Men de som gått före oss vuxna, ut på nätet, de börjar också komma till en gräns som jag får sniffa på varje gång jag besöker en skola:

Det räcker nu.

Kanske det är ungdomarna som snart blir vuxna som får visa oss hur det måste hanteras, vilka gränser som måste sättas och vilken ton som ska användas? Kanske det är så att det är ungarna som vet att genomskåda fega och små människor som gömmer sig bakom ett alias och därmed tror sig kunna spy ut vad som helst?

Kanske det är därför jag vill stå och prata i skolorna, för att det är där jag ser att det kan ske en förändring, att det är där man är långt före oss vuxna i den s.k. digitala världen och att det är där man, sedan en tid tillbaka, har kommit till den gräns som vi vuxna bara anar horisonten av nu.

De ungar som var mitt i Instagramupploppet

Instagramupploppet. 

Säger man det så vet alla vad man syftar på. Ett ord som inte fanns för bara ett par månader sedan. Nu vet alla.

Idag läser jag en text skriven av Alice Bratthammar och Amanda Ivanovi´c. De är 17 år och de var där den dagen utanför Plusgymnasiet i Göteborg. 

När jag är ute och föreläser om trakasserier på nätet och respekt och på vilket sätt vi beter oss på nätet återkommer det hela tiden, det som jag tror mig kunna läsa mellan varje rad i tjejernas artikel, de vuxna sviker. De vuxna tar inte strid för barnen, går inte före och visar på vilket sätt de kan och bör agera, har inte tid, orkar inte, är inte intresserade, respekterar inte.

Alla springer runt, runt och väntar på något. På tredje världskriget. På framtiden.

Och vi börjar fel fel fel om vi börjar resonera med våra barn om nätet som en isolerad företeelse. Det är inte nätet som formar våra barn, det är deras inre trygghet, tron på sig själva, drömmarna, tron på framtiden och det är grundstenar som många går utan. Dessa vandrar ut på nätet och skapar sig egna strategier för allt som händer där eftersom de vuxna inte orkat eller hunnit gå före och visa, berätta. Råda. 

En tonåring har en självkänsla som läcker som ett såll. Dessutom är en tonåring mer riskbenägen, har svårare att se konsekvenser än vad vi vuxna har, har inte fullt ut den empati som kommer i vuxen ålder. Heller. 

Med allt detta sammantaget är det inte konstigt att det uppstår nya ord för att beskriva någon som självklart var att vänta. Och ansvaret faller tillbaka på föräldrar och vuxna. Som så många gånger annars. 

Motivationsexperten

Jo men det kan jag köpa. Jag är bra på att motivera andra människor, bra på att se möjligheter i de allra flesta situationer som uppstår. En tidning som intervjuade mig tyckte att jag skulle benämnas som motivationsexpert och så får det bli. Jag tror nämligen stenhårt på att vi måste förstå att det är så mycket vi kan påverka själva. Jag "pratade" med en person på twitter igår som menade att hennes jobb gjorde att hon kände sig irriterad och stressad när hon kom hem.

Det är ju inte jobbet som gör att du känner dig stressad. Det är din förmåga att säga ifrån (du är inte oumbärlig) eller ditt behov av bekräftelse (man tar gärna på sig mer jobb för att få mer beröm) eller din tro på att du kan allt och att dygnet har 29 timmar (positivt tänkande som gått lite överstyr) eller kanske "bara" din oförmåga att planera rätt (att skilja på viktigt och brådskande kan vara jättesvårt).

Vi twittrade lite och jag sa att hon bar på det största ansvaret själv (vilket hon höll med om och sa att hon skulle göra någonting åt på jobbet) och jag sa att hon kanske kunde hitta en fysisk plats på vägen hem från jobbet där hon placerade stressen hon kånkade hem annars. Man kan stanna på en parkeringsplats, vid ett träd, vid en bänk. Välj en plats och återkom till den varje dag innan du kommer hem och lägg stressen där. Det är sånt man bestämmer själv. Men det är inte lätt.

Hon tackade för pepp och motivation. Jag kan vara bra på det, att motivera andra att se möjligheter. Det är ju egentligen det jag gör i varenda föreläsning jag håller.

Tänk att till och med domännamnet "motivationsexpert" var ledigt. 

 

När Göteborgsupploppet nästan kom till min skola

När jag var liten fanns inget internet. Inga mobiler heller. Jag gick i skolan och vi var alla befriade från ryktesspridning och förtal. Vi var alla vänner utan intrigerande och skvaller. Alla älskade alla och alla fick vara med alla, ingen var utanför eller kände sig åsidosatt eller baktalad. 

Eller hur. 

Jag hörde hur det viskades bakom min rygg, jag visste att de skrattade och pratade och spekulerade och fingrar pekades när jag gick förbi. Jag hade varit med i en broschyr för musikskolan och poserade i den, snällt och vackert, med alla instrument man kunde tänkas vilja börja spela. Inte castad alls utan ombedd av min pappa som var rektor för hela skiten. Jag var 13 år.

Alla familjer i kommunen fick hem broschyren i brevlådan och alla (kändes det som) kom med broschyren till skolan nästa dag och viftade med den framför näsan på mig och vek sig dubbla av skratt. Den skickades runt i klassrum, sattes upp på väggar. Den försvann nog aldrig, skickligt bevarad av alla som hittat något att enas runt, någon att samlas omkring, någon att skratta åt. 

Det finns få saker som förenar människan som grupp som ett gemensamt skvallerobjekt. 

Fenomenet har alltid funnits. Hade internet funnits då, på min tid som debuterande instrumentmodell så hade bilderna spridit sig som en löpeld. Nu spred de sig bara som en liten åkarbrasa i jämförelse. Och där och ingen annanstans finns skillnaden. 

Det är inte nätmobbning eller näthat vi måste åt. Det handlar om att aldrig aldrig sluta prata om respekt, värderingar och konsekvenser med våra barn. Om medmänskligt ansvar, om omtanke och hänsyn. Det handlar om att, som vuxen, oförtröttligt fortsätta med generation efter generation, att aldrig sluta visa och påminna de tonåringar som måste testa gränser och som inte kan se konsekvenser som vi. Vi vuxna måste ta ansvaret och vara medvetna om att ungarna numera inte bara skickar lappar och viskar bakom ryggar utan att de lägger upp webbsidor och skapar facebookgrupper och publicerar bilder hejvilt på nätet och så måste vi prata om samma saker på den arenan också: omtanke, hänsyn, konsekvenser, repsekt och värderingar. 

Är det något man borde diskutera i samband med det s.k. Instagramupploppet i Göteborg så är det alla vuxnas tillkortakommande, de som inte lyckades se i tid, de som (trots att ryktesspridning tydligen förekommit sedan länge på skolan) inte tog ansvar för att förmedla det som ungarna behöver för resten av sitt liv: omtanke, hänsyn, respekt och värderingar och jag säger inte att det plötsligt skulle förändra allt. Men vi kan aldrig aldrig aldrig sluta. 

Webbdagarna i Malmö. Och jag.

Inatt ska jag sova i en skön säng på ett hotell som byggts av en sängbutik. Imorgon ska jag träffa en massa kloka människor, lära mig nytt och njuta av det. Och så ska jag föreläsa för 200 personer på samma ställe. 

Jag ska prata om hur man bygger sitt varumärke på twitter, hur det är smart att man tänker och inte inte tänker. Jag ska vara rolig, avslappnad, kunnig och bekväm. 

Svårt att få mer kick av att stå inför en stor och viktig föreläsning. Det finns knappast någonting som är roligare. Jo, förutom att skriva, att stå med sin bok i handen. Eller efter föreläsningen. Det är också en kick. 

Jourvuxen

Allt började med mailet från en tjej som ville prata. Allt fortsatte med twitter och den respons jag fick när jag twittrade om det. Jag kände mig villrådig men kanske allra mest ledsen över att jag ens fick ett sådant mail. Det var fler än jag som ville åka dit och hämta henne, fler än jag som ville ge henne en annan nyårsafton än den hon hade att se fram emot. 

Jag och, låt oss kalla henne Lisa, chattade på nyårsafton, vi gick över till sms och hon skickade bild på sitt rum, ljus hon hade tänt och var hon satt när hon tittade på film. Det blev en okej kväll. Vi sa godnatt strax efter 12 då jag önskade henne ett gott nytt år och hon skrev detsamma och tack. Morgonen därpå skickade hon sms och sa att hon åt frukost med mamma och att det kändes okej.

Nåväl. Denna tjej var någonstans anledningen till att Jourvuxen nu finns. På facebook förstås. Det är ju där som många ungar hänger. Då ska vi vuxna vara där också. 

Karin har hjälpt mig att bygga sidan. Hon har byggt något med facebook som jag inte trodde att man kunde göra. En sida för de som vill bli jourvuxna, en manual, en sida med länkar till andra viktiga sidor med mera. Utan henne hade det inte blivit så bra som det är nu. 

Vi fortsätter att förfina sidan, allteftersom vi får förslag och vi ser behov. Mail från vuxna som vill bli jourvuxna ramlar in i en strid ström, vi hinner knappt sammanställa alla (jag sa ju att det fanns massor med bra vuxna som vill finnas till för ungarna!). Nu har vi fått lov att göra en väntelista och letar framförallt efter vuxna som behärskar andra språk än svenska. 

Steg 2? Det blir självklart att marknadsföra sidan så att barn och unga vet att den finns. Allra helst vill jag inte att vi får ett enda mail från en enda unge ... men vi har redan märkt att så blir det absolut inte. 

Jourvuxen ska vara som nattvandrarna, morsor och farsor på stan. Vi finns på en arena där ungarna finns, året runt, varje dag och dygnet runt. Vem som helst ska kunna maila oss och få en vuxen som lyssnar en stund. Och kan vi inte (eller om vi inte bör) hjälpa så slussar vi vidare till den kompetens och kunskap som finns.

Varenda en kan gå in och gilla sidan. Det innebär inte att man blir jourvuxen. Vi vill ha många som gillar och vi behöver många som sprider information om Jourvuxen. Inte minst till de som den är till för. 

Kidsen. 

Det måste gå om vi hjälps åt

Idag fick jag ett mail från en tjej som jag tydligen har mött på en av mina föreläsningar. Hon kom ihåg mig, jag har ingen aning om vem det är men det spelar mindre roll. Hon vill dessutom ha det så. 

Hon skriver att hon är orolig för nyårsafton, att hon inte visste vem hon skulle prata med om oron inför mammans fest. "De brukar vara fulla redan klockan nio."

Jag skrev om det på twitter. Om skitföräldrar som säkert har någonting tungt i sitt bagage, om att man blir hjälplös. Jag skrev att jag och tjejen till slut kom överens om att vi skulle ha chattkontakt på nyårsafton. 

På twitter har jag fantastiska människor omkring mig. Jag fick direktmeddelande från flera som erbjöd sig hämta tjejen till eget nyårsfirande så att hon skulle slippa fyllefesten. 

Sedan kunde jag inte jobba vidare. Istället la jag upp en facebooksida

Vi får se om det går. Om den kan få hållas fri från idioter och människor som vill allt annat än gott. Jag hoppas det. Jag vill att sidan ska få vara tillgänglig för ungar som behöver en klok vuxen att prata med, be om råd. Det måste väl ändå vara så att världen blir lite bättre om vi hjälps åt. 

 

Luncha ihop?

Jag är lätt imponerad av en man jag mött tidigare och som jag har har en relation med i de sociala medierna. Nåja, detta skrevs i fel ordning. Jag hade aldrig träffat Jonas om jag inte hade börjat twittra. Och det hade varit en förlust.

Jonas slutar sin projektanställning på SVT och istället för att sända CV till kreti och pleti tar han rodret i egen hand och annonserar, på ett högst innovativt och imponerande sätt, ut sig själv genom sajten där du lunchar ihop de du tycker ska träffa varandra (engelska sajten).

Att få möjlighet att knyta ihop människor som jag ser kan ha en nytta och glädje av varandra är sprängstoffligt häftigt. Jag har själv gjort det men inte på yrkesnivå. Jag har tussat ihop människor runt ett middagsbord, människor som jag idag ser har glädje av varandra, vill minnas att ett par till och med jobbade ihop i ett projekt under en tid. 

Det som också är så tilltalande i allt det här är Jonas initiativ. Jag vill mena att allt går. Ibland begriper jag inte det själv men allt går. På något sätt. Luncha ihop hade kanske inte funnits om inte Jonas hade bestämt sig för att testa, kalla ihop ett imponerande gäng människor han kände via de sociala medierna. En del hade inte ens träffats tidigare. 

Jag blir alltid lite lätt tagen av att det allra mesta går att göra. Om man då bara tar steget och bestämmer sig. Risken är ju annars att någon annan snor idén eller att man själv dömer ut sin idé som ogenomförbar. Innan den ens har testats och så står man där och gör samma saker som man alltid har gjort och får samma resultat som man alltid har fått. 

 

Pussa inte mig hur som helst

Jag uppfattas som en person som har lätt för att få kontakt med människor och en social person som finner mig tillrätta i de flesta, i stort sett alla, sammanhang på något sätt. Jag har alltid haft lätt för att kramas och vara översvallande vänlig och snabbt finna gemensamma intressen för ett samtal.

Så jag borde inte ha svårt för pussar. Och inte för kramar heller.

Men det har jag.

Jag inser att jag har svårare och svårare för människor som kastar sig över mig med pussar och kramar. Både på gatan, hemma hos folk och på nätet.

När någon jag träffar första gången vill kramas drar jag mig tillbaka, försöker att implementera den sydeuropeiska kulturen med kindpussar i luften istället (man pussar aldrig på huden, bara i luften) men hinner sällan innan jag slukats av en varm famn jag aldrig tidigare befunnit mig i.

Skillnad är om vi har en relation. Om vi, i ett samtal, kommit så nära varandra som en kram rimligen kan göra. Då har vi etablerat någonting som man kan bygga vidare på med en kram men för mig börjar det aldrig i den andra änden. För många gör det det och jag försöker förstå.

På nätet kan det vara än fler kramar. Och många pussar. Det slängpussas i tweets så att det står härliga till. Och jag duckar.

Jag försöker förstå också varför jag reagerar så här för det är verkligen en instinkt, en omedveten rörelse som gör att jag tar ett steg tillbaka eller duckar för pussar och jag kan bara komma fram till att jag värderar orden på ett annat sätt och att jag föredrar dem och handlingarna i ett, för mig, ärligt sammanhang. Och ärligt blir det med en puss om vi har en relation, en sådan relation att vi kan pussa på varandra. På riktigt. Och i ärlighetens namn har jag pussrelationer med max tjugotalet människor i mitt liv. Kramrelationer har jag med många många fler och då kramar jag hårt och länge och kramen blir en förlängning på vår relation, en fördjupning och en bekräftelse på att vi betyder mycket för varandra.

Jag vill hoppas att jag inte är överkänslig när jag blir irriterad på främmande människor som skickar pussar till mig men jag är nog det men det beror på att jag värderar orden på ett annat sätt och jag önskar faktiskt att jag ibland inte gjorde det.

Du får inte komma för nära mig med ord, som för mig är så värdeladdade. I alla fall inte om vi inte känner varandra tillräckligt mycket för att dekorera vår vänskap med slängkyssar, kramar, pussar och andra kärleksyttringar.