Ungar kan hantera raka rör

När jag träffar ungdomar som går i högstadiet och i gymnasiet lindar jag inte in mycket när jag pratar om webben och sociala medier. 

Jag vet att en tonårshjärna är allt annat än färdig vilket resulterar i att man är mer riskbenägen, man har svårt för att bedöma konsekvenser, det är lite taskigt med området som ska jobba med empati och man har dessutom inte helt klart med koncentrationen. En tonåring är dessutom (ofta) i ett skriande behov av bekräftelse. Självkänslan som satt likt en mjuk stödkrage runt nacken i mellanstadiet har börjat pysa. Man har många gånger tappat tron på att man duger någonting till eller att man kan något alls. Att knarka bekräftelse är en självklarhet när vi inte kan bekräfta oss själva. 

Lägg detta då i en tonåring som hänger i de sociala medierna och jag blir inte alls förvånad över att ungar döms för förtal, förolämpning eller olaga hot. Men DE blir förvånade!

Och JAG blir förvånad över att så ytterligt få tonåringar lyfter fram sina talanger, egenskaper och BRA sidor i de sociala medierna.  

 Fotograf: Kajsa Wedberg

Fotograf: Kajsa Wedberg

Det är egentligen runt dessa två punkter jag cirkulerar i mina föreläsningar för ungdomar om sociala medier. Och jag lindar inte in särskilt mycket när jag gång efter gång efter gång möter stora grupper som på riktigt inte har tänkt på att det de skriver syns och kan läsas av alla. När de på allvar inte har tänkt på att de måste bete sig på nätet så som de själva vill uppfattas. Eller när de helt ärligt säger till mig att de trodde man kunde göra lite som man ville på nätet. 

Jag berättar om hur nätet är ovärderligt för mig och de allra flesta, hur jag finns överallt och ständigt är uppkopplad. Hur jag använder sociala medier för att visa vem jag är och vad jag står för. Jag säger att det är upp till var och en hur man vill bete sig bara man är medveten om att vi alla, ALLA, måste ta konsekvenserna av vad vi gör, säger eller skriver. Ingen större överraskning utom för ungarna. 

Det som hände med tjejerna och i Instagram-målet för några år sedan visade i mångt och mycket ungarna att vi inte tar mer skit nu, att det finns lagar som även de måste följa. Att det då något år senare uppstår ett liknande fall för att några andra tjejer i en annan kommun "blev inspirerade" av händelsen bekräftar bara det jag skrev inledningsvis. Man greppar inte risker och kan inte bedöma konsekvenser. Och jag tycker att de vuxna på ett sätt har svikit ungarna lite när vi inte på ett bättre sätt talat om vad som gäller. 

När jag var i den åldern behövde hon som satte krokben för mig för att jag hade rutiga byxor på mig inte ta så många konsekvenser. Det var hon och en till som visste. Och jag. Hon behövde inte ta konsekvenserna i en förlängning när hon retade mig för att jag hade en stor mun. Jag sa inget och det som sades försvann i en utandning. Hade det skett idag hade hon skrivit på nätet kanske. Kanske hon hade skrivit som det skrevs på ett anonymt instagramkonto för ett tag sedan: Jag vill bara slå ihjäl dig och din familj, du förtjänar inte ens att leva för du är så ful och fet. 

Jag lyfter fram det fantastiska med sociala medier och nätet men jag vägrar låta bli att med raka rör informera ungarna om att de får ta konsekvenserna av det de gör där. Det syns och kan läsas av alla. Det sprider sig blixtsnabbt och når till slut de som säger stopp, som anmäler och åtalar. Och då står ungen där, den som för många år sedan var en likadan typ som på skolgården hävde ur sig kommentaren och passerade, då står ungen där och inser att det för rätt många år framöver finns på pränt och sparat något som (oftast) inte var menat att bli så stort. I alla fall inte så stort så att jag ville ta det ansvar jag avkrävdes när jag dömdes till skadestånd. 

Tonåringar fattar att vi säger "lägg av", "skärp dig så att du kan ta ansvar fullt ut för vad du skriver!". De VET i grunden vad som är rätt och fel men har inte helt klart med den del av kroppen som kan bedöma risker och konsekvenser. Då måste vi hjälpa till. 

Att ungarna inte fullt ut fattar (!) att det är samma lagar här som där är jag lite förvånad över och jag säger till skolan jag besöker att det finns två saker de kan fokusera arbetet på när de ska prata om det berömda näthatet och den berömda nätmobbningen ... vad säger lagarna och vad innebär de och inte minst ... värdegrunderna. Jobba med värdegrunderna. Hjälp ungarna att ta fram allt det de är bra på och visa dem hur de kan använda sociala medier för att visa upp sina BRA sidor. 

Av de ca 5000 elever jag har mött de senaste månaderna är det (på riktigt) 18 tonåringar som har räckt upp handen och sagt att de använder de sociala medierna för att via vad de är bra på. Det är 0,36%.

 

 

Lär barnen briljera i de sociala medierna

När jag möter elever och ska prata om sociala medier har jag alltid ca 15 minuter på mig att bevisa att jag vet vad jag snackar om. Ungarna är rätt ärliga. Hade jag stått där utan att ha koll så hade jag inte blivit så långvarig och mina föreläsningar inte så uppskattade som de faktiskt är. 

Jag börjar med att berätta om det de kallar stenåldern. När jag, runt 1994, arbetade som produktchef på Egmont Entertainment och tillsammans med mina kollegor stod på lagret och studsade i väntan på de första PlayStation som skulle komma in från Japan.  

Det var ett himla hallå. Vi jobbade ibland nätter igenom för att klara av leveranskraven från återförsäljare och den minimala andel konsoller man i Japan tyckte att Sverige kunde få. När jag står framför ungarna kan jag berätta om hur det var att ha ett jobb som gick ut på att sälja spel och PSX till butiker ... och att veta vad man sålde. Mitt jobb gick ju till delar ut på att spela alla spel som skulle säljas. När jag berättar om ett särskilt minne, den dagen lagerchefen kom med Resident Evil och frågade om någon ville ha det så går det ett sus genom publiken. En del skriker lite, tar sig för munnen, kollar på varandra, nickar, vänder sig mot mig igen och ler. Då vet jag att jag har deras förtroende. Sedan kan vi snacka om hur svårt sista nivån på Tarzan var och hur söt Spyro den lilla draken är.  

De lyssnar på mig sedan. De fattar att jag fattar. Jag som, av min dåvarande man, ibland fick höra att jag spelade för mycket, för länge och för ofta. Ungarna nickar igenkännande. 

När jag sedan går igenom de sociala medier där de finns utropar någon alltid något när jag nämner de arenor de inte tror att vuxna vet något om. I alla fall inte någon som är så gammal som jag. Jag fortsätter på den krattade gång som deras förtroende för mig utgör och ifrågasätter vad de gör i de olika sociala medierna. Jag pratar om att allt finns kvar, att du inte kan vara anonym i längden, att du måste ta konsekvensen av ditt agerande. Jag har så mycket förtroende från publiken att jag kan göra så. 

När vi kommer till ask.fm undrar jag om de som hänger där inte borde skaffa sig ett liv istället. Jag frågar hur många av dem som hänger där som blir glada, känner sig smartare och bättre efter att ha hängt på ask.fm och det är ALDRIG fler än 5-7%. De som blir glada av att vara på ask.fm tycker jag ska stanna där. De som inte blir det rekommenderar jag att avinstallera. Och skaffa ett liv. Jag kan utmana så för att vi vet alla vad jag pratar om. Och framför allt - de har redan fattat att jag bryr mig. På riktigt. 

Sedan frågar jag varför de inte använder de sociala medierna för att briljera. De allra flesta blir rätt tysta. 

Våra barn behöver briljera i de sociala medierna. Vi behöver lära våra barn att man kan briljera där. Det finns ljud och bild och text som ligger som ett smörgåsbord för den som vågar visa hur bra han eller hon är på någonting. Vi måste lära våra barn att det är okej att använda de sociala medierna till att visa vad man är bra på.  

Jag stötte på en mamma vars tonåriga dotter nogsamt och kreativt målar sina naglar och instagrammar. Jag har pratat med en kille i tonåren som bestämt sig för att använda Vine för att öva på att bli reklamfilmare. Ett par tjejer i en ort i norra Sverige berättade för mig hur de använde YouTube för att visa nya övningar i gymnastiken de gick på.  

Men de är alldeles för få.  

Varenda unge kan någonting och varenda unge kan vi lära att briljera med sin kunskap och kompetens, sin kreativitet och talang, i de sociala medierna.  

Vi kan inte hindra ungar från att sitta och må dåligt framför en sajt där obehagliga frågor smattrar rakt in i sovrummet men vi kan börja i den andra änden, hitta substitut. Jag är möjligen naiv men jag vet samtidigt att för att få bort någonting dåligt är det smart att ersätta det med något bra.

De är smarta. De kan ofta mer om nätet än deras föräldrar. Men de behöver fortfarande hjälp och vägledning. Vi kan och måste uppmuntra dem att visa hur suveräna de är på allt möjligt. Både AFK och i de sociala medierna. 

 

För många filter på Instagram gör det svårt att se verkligheten

I gårdagens DN skriver Catia Hultquist om paradiset. Ett socialt media som hon benämner som en "nostalgisk mysmiljö" där "hatet och hoten är bisarra undantag".  

Catia Hultquist skriver om Instagram.

Jag läser och läser och väntar att det ska komma några rader av vuxen verklighetsförankring och kunskap i slutet på krönikan men det gör det inte. Hon avslutar med samma bomull runt huvudet som hon börjar.  

Vi lever i rätt så olika världar hon och jag. Ett tag undrar jag om hon helt har missat Instagramupploppet och den rättegång som följde där två tonårstjejer fick ta konsekvensen av att ha förmedlat bilder i den "nostalgiska mysmiljön" . Jag har förvisso en liten förståelse för (om hon nu inte har barn som hänger på Instagram, då borde hon och alla andra vuxna med Instagram-barn veta mer) att hon inte känner till hur mobbningen bland ungar fortsätter på hennes rosaskimrande Instagram.

Hon symboliserar det där glappet jag i stort sett alltid möter mellan föräldrar och barn. Okunskapen om vad som händer, intresset för att engagera sig i vad ungarna verkligen gör i de sociala medierna. Det är först när vi engagerar oss i deras verklighet som vi kan hjälpa och det behöver vi göra. Rätt ofta.  

Har vi barn som hänger i de sociala medierna behöver vi sätta oss in i helheten så att de alltid kan komma till oss om (eller snarare när) de stöter på taskiga kommentarer eller själva dras med i ett Instagramkonto som heter "VisomhatarFelicia".

Catias uppfattning om Instagram, som en plattform där "hatet och hoten är bisarra undantag" skiljer sig från ungarnas Instagram där man kan få läsa "bara dö din fitthora" eller "varför finns du ens, alla vill att du ska dö."

Klart vi ska fortsätta lägga upp bilder på solnedgångar och glittrande glas med rosé-vin vid en strandkant men vi kan inte lulla runt i dimmorna och tro att det är ett paradis. Samtidigt som vi postar vår semesterbild sitter en tonåring någonstans och försöker hantera grova trakasserier och har inte föräldrarna koll på att sådant förekommer och därmed kan hjälpa sitt barn att hantera detta ... då har föräldrarna lagt alltför många filter på sin egen verklighetsuppfattning. 

Kick-ass-föreläsning

Det blir succé tack vare publik i många fall. Jag kan stå och tjata för ett gäng som inte bryr sig (händer rätt sällan i och för sig) och jag kan stå och prata inför ett gäng som öppnar upp, lyssnar, engagerar sig, lutar sig framåt. Det är som att det ger mig mer energi och föreläsningen lyfter i någon slags gemensam önskan att förstå varandra. Jag älskar sådana dagar. Jag älskar mitt jobb.

Idag var jag på en gymnasieskola i Södertälje och pratade om mål, drömmar och vad man vill med sitt liv och hur man kan komma fram till vad man vill med sitt liv. Två olika gäng vid två olika tillfällen som hade myror i benen eftersom de slutar på torsdag och på fredag. Några springer ut efter tre år.

Jag drog ihop föreläsningen så att jag fick med allt jag behövde ta upp på 60 minuter, ett högt tempo, lite svettig på ryggen av engagemang och lust och inspiration och lycka, viktiga punkter, ungar som lutade sig framåt, många många samtal efteråt om framtider och möjligheter. Några möten där jag fick en chans att slå hål på någons uppfattning om att arbetslöshet var ett godtagbart tillstånd, några möten där jag fick möjlighet att säga till ett par elever att det kommer att gå om du inte slutar försöka. 

Lycka. Fantastiska lärare som älskade sina jobb.

Lycka på vägen hem när jag kliver på ett pendeltåg tillsammans med två grupper av barn från en lågstadieskola. De som är i den där åldern då allting är möjlligt, när man kan allt och vågar allt och tror att allt går. Det vi ibland måste påminna våra tonåringar om eftersom de rätt ofta har glömt bort det. 

Trosas änder och Skaras byxor

Heldag i Trosa med fantastiska elever och långhelg för vila och sol i ansikte. Hemma igen fikar jag med bästa Elizabeth så länge att jag glömmer bort tiden. I brevlådan ligger det vackra inbjudningskortet till hennes och hennes fästmans bröllop i juni. Lyllo mig!

I Skara och träffar högstadieungdomar och pratar om sociala medier och självkänsla och respekt. Solen skiner!

Min pappa lärde mig att domkyrkan i Skara hade torn som man kallade Skaras byxor och intill låg skolan där jag var och aulan var fantastisk. Jag fick inte riktigt nog av alla snickerier och fantastiskt tak och fönster och rymd och rektorn berättade att en gång gick det bara pojkar på skolan och jag såg framför mig små uniformer och bara fingrar på bänkar som får ett rapp av en linjal för att man kanske pratade för mycket. 

Så gör man misstaget att gå förbi en butik som annonserar att allt de har i butiken säljs med 50% rabatt och butiken är proppfull med antikviteter och loppisprylar och jag bad den fantastiska ägarinnan att sparka ut mig när jag plockat på mig det jag blev förälskad i. Det här, tillsammans med en bunt broderade lakan, örngott och kökshanddukar gick loss på 1500:- och urnan är från Hackefors och ljusstakarna i mässing så jag känner mig nog rätt nöjd. Så nöjd som man kan känna sig när man får leva i tron att man har fyndat. Nästa gång jag åker till Skara ska jag tillbaka dit men inte till Stadshotellet som var ett av de mest sunkiga hotell jag har bott på. I alla fall till det priset. 

Och den ena dottern reser runt i Australien och skickar bilder på sol och hav och varmt väder som jag tror att jag har glömt bort och den andra dottern är i Paris och är lyckligare än jag har hört henne på länge för alla fina vänner hon har träffat i staden och allt det hon gör tillsammans med dem och jag blir glad för att hon är glad, som det bekant är med barn. 

Hej mamma och pappa, du är viktigast!

När jag får möjligheten att föreläsa för föräldrar om vad deras barn gör på nätet och hur det kan se ut där återkommer frågorna till: ”Hur kan vi begränsa användandet, vilka regler ska vi ha, hur ska vi kunna veta vad de gör, det måste väl finnas övervakningsprogram, hur ska vi kunna veta vad de lägger ut för bilder och hur de beter sig?”

I ljuset av det som nyligen hänt kommer dessa frågor att öka. Och jag kommer att stå där och säga att det inte finns några nyckelfärdiga lösningar, inga rekommendationer på övervakningssystem och inga larmklockor man kan installera som ringer när ungarna googlar på ”porr”. Jag kommer ihärdigt att stå där och fortsättningsvis säga att det handlar om att vara närvarande, delaktig och intresserad av det liv som barnen lever.

Idag möttes jag på mataffären av en braskande rubrik på SVD: Fritidsledare kan patrullera på internet. Och på Brännpunkt: Skolan måste ta upp grooming.

Huruvida fritidsledare kan få i uppgift att ”patrullera” på internet låter jag vara osagt. Möjligen ett plåster på ett benbrott. Jag suckar över att debatten är så missriktad. Att de flesta skjuter på nätet som den stora faran och det stora problemet och när man identifierar ett problem felaktigt jagar man också insatser som riskerar att missriktas eller inte räcka till. 

Jag träffar varje vecka lärare som knäar. Inte för det uppdrag de har, eller alla de arbetsuppgifter som ständigt läggs på rollen. Att man ska se varje elev. Reflektera över sitt arbete när man på fyra timmar har hunnit möta 100 elever i tre olika ämnen. De knäar inte under uppgiften att leda utvecklingssamtal, svara på föräldrars samtal och mail, utvärdera sitt eget arbete och elevernas insats, forbilda sig och rätta skrivningar. De jag möter knäar för att de ofta måste ägna en timme varje morgon åt att reda ut de diskussioner eleverna har haft i de sociala medierna sedan de lämnade skolan dagen innan. De ska reda ut taskiga kommentarer, bilder som någon inte ville skulle visas, i värsta fall trakasserier eller en elevs sorg över att inte ha blivit inbjuden i en sluten chatt på KiK.

Och nu menar man att grooming ska tas upp på det redan rätt späckade schemat. Jo, kan kanske vara en god idé men det blir som att lära ut hur man spacklar igen en spricka men hoppa över hela byggnadstekniken. Och man lägger fokus på fel plats.

En förälder frågade på en av mina föreläsningar hur man skulle göra med KiK eftersom chatten pågick under hela natten och hans dotter, 10 år, behövde ju sin sömn. Jag frågade om han inte skulle fundera på att stänga av hennes mobil på natten? Han sa att hon blev så arg då.

Här är min tunna men livsviktiga tråd:

Varför läggs inte mer ansvar på föräldrarna? Vad är det som gör att barnens liv i sin helhet plötsligt inte ska vägledas av föräldrarna? Varför särskiljs deras tillvaro på nätet (fortfarande) av vuxna och sekluderas till att bli någon annans ansvar? Varför i hela världen problematiserar vi en del av våra ungars liv till något som just nu verkar vara ett enda trassel? Som förälder är det inte alltid enkelt. Du måste göra ditt barn förbannad eftersom du sätter gränser och har regler och du måste engagera dig. 

Barn är barn och de lever sitt liv på olika arenor. Oavsett arena är barnet föräldrarnas ansvar. Barnets tillstånd och välmående ligger i föräldrarnas ansvarsområde. Barnens agerande likaså.

Jag möter väldigt många föräldrar som menar att barnens liv på nätet är någon annans ansvar och jag möter skolpersonal som redan har tagit på sig ansvaret. Och som knäar i en klass på ca 25 elever. 

Fortfarande delar vi upp barnens liv. Det som sker på nätet och det som inte sker på nätet. Föräldrar reser mil för att delta på fotbollscuper och tar ledigt för att vara med på danstävlingar men att bli medlem på goSuperModel eller skapa ett konto på KiK för att dela barnens intresse verkar rätt omöjligt. En förälder jag mötte en gång sa: ”Nej, men jag är inte så intresserad av datorer och sånt.” Och jag sa att det liksom ingår i föräldraskapet och jag sa att vi, trots att vi kanske inte älskar fotboll, ändå står vid en plan och hejar eftersom barnen gillar aktiviteten. Varför kan vi då inte spela World of Warcraft med dem? Eller åtminstone sitta intill och titta på?

Det är det ena. Det andra är att det inte finns några larmklockor på nätet, att vi inte kan ”lära” dem allt för att inte bli utsatta för grooming utan att vi måste se våra barn i ögonen, föra samtal, kolla hur de mår, fråga vad de gjort under dagen, samtala, intressera oss, vara delaktiga i det liv de lever. Inte begränsa deras liv på nätet för att det blir så jobbigt annars. Eller farligt.

Den som bäst uttryckte det jag försöker arbeta med och för är Tobias Brandel i dagens SVD. Det är inte internet som är problemet och så länge vi tror det så kommer allt vi gör att vara missriktat och inte leda till att våra barn beter sig bättre där eller ”räddas” från idioter som finns där, precis som de finns på torget utanför matbutiken i stan.

Jag är förvånad över att lärare inte sätter ner foten och säger ifrån. Jag är förvånad över att man inte ännu mer poängterar att föräldrar har ansvar för sina barn och hur de mår och att det är föräldrarna som måste veta allt om sin unge och att det är föräldrarna som måste ta hjälp om barnen inte mår psykiskt bra, om de är deprimerade, fulla av ångest eller mer vilsna än man som mamma eller pappa kan klara av. Och tro mig, jag vet vad det är att ha barn som inte mår bra men den larmklocka som då ringer är den i mitt huvud för jag vet att den unge som inte mår bra beter sig utefter det tillståndet på alla arenor och vore hon då på nätet, eller var som helst, så skulle mina larmklockor inte sluta ringa.

Tonåringar har det tufft. Det är därför jag vill arbeta med och hos dem. De går igenom en livskris som är svår att greppa för oss som levt några år. De ska vara rätt, ha rätt saker, gilla rätt musik, spel och ämnen, de ska åka på rätt semester, har rätt kläder, rätt kompisar och de ska vara bra i rätt ämnen. Pressen är ofantlig samtidigt som deras självkänsla läcker som ett såll och de ifrågasätter sitt eget värde och meningen med livet. Det krävs rätt mycket av tonårsföräldrar men vi kan aldrig aldrig lägga över ansvaret för hur de beter sig och agerar på någon annan. Oavsett på vilken arena detta sker.

Nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna

Det är väldigt viktigt att vi, när vi pratar om det här och barn och ungdomar, inte fokuserar uteslutande på nätet. Detta internet som vi måste lära barnen att förhålla sig till och inte förbjuda. 

Jag får frågan om jag kan komma och föreläsa om nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna och jag håller en föreläsning på ca 90 minuter varav jag ägnar ungefär 15 min åt att prata om nätet. Jag pratar om hur man ser på sig själv och på andra, jag pratar om självbekräftelse som kan vaccinera mot den bekräftelsefälla varenda unge annars lätt hamnar i (vi vuxna också för all del). Och inte nog kan jag poängtera att det inte är nätet vi ska koncentera oss på i första hand när vi pratar om trakasserier där, det är ungen som sitter vid tangenbordet eller den som publicerar bilder med sin iPhone. 

Samma sak när jag föreläser för föräldrar, samma lika. Många föräldrar som kommer som väntar på att jag ska säga att man borde begränsa och förbjuda, dra ur sladdar och förhindra att de hamnar på läskiga och farliga sidor. Istället berättar jag vad som händer och hur det ser ut och i tisdags kom en kvinna fram till mig efter min föreläsning om just detta och sa: Nu ska jag gå hem och bli medlem på Stardoll! 

Det allra bästa vi kan göra för våra barns säkerhet och trygghet och beteende på nätet är att vara där. Spela de spel de spelar, häng på de sajter de besöker. Börjar du i tid är det inte märkligt när de sedan kommer upp i tonåren och inte skulle gilla det läget. Alls. Är du på samma sajter och spelar samma spel (eller i alla fall har lite hum om allt detta) skapar det ett större förtroende och gör det lättare för barnet att komma till dig om och när det händer någonting. 

Nu är jag hemma. Föreläsningarna i Uddevalla var fantastiska för att det var så fina människor i publiken. Jag fick se utvärderingen nu och kan inte bli mer nöjd med det jag gjorde. 

Imorgon, lördag och söndag är det jobb jobb jobb med nästa veckas föreläsningar! Tur att det ska bli skitkallt ute så slipper jag längta ut i någon sol eller vårvärme. 

Nixon gillar inte heller kyla. Var är våren?