Det är inte alltid så självklart med de sociala medierna

Jag har jobbat länge i och med de sociala medierna. Målmedvetet för att skapa min profil utåt, omsorgsfullt för att mitt eget varumärke ska uppfattas så som jag vill att det ska uppfattas. Jag började blogga 2004 och numera finns jag i många fler kanaler och jag använder varje kanal på olika sätt.  

Detta får jag ibland föreläsa om. Jag riktar mig då till företag och människor som kanske har börjat testa eller de som står och överväger men inte vet hur (eller om) de ska göra.

Det är rätt dumt att inte synas i de sociala medierna. I alla fall om du är beroende av t.ex. kunder. Och oavsett om du är en person eller ett företag så landar vi faktiskt i relationer. Det är i de sociala medierna du kan skapa relationer med de som ska köpa dina produkter och tjänster. Relationer som rätt ofta är viktigare än kvaliteten på din produkt ... som kanske är en i mängden på din marknad.  

arm.jpg

Den 17 oktober kl. 17.30 får du möjlighet att lyssna lite till hur jag tänker. Tillsammans med Annika R Malmberg, en av landets främsta säljtränare, bjuder vi in till en presentation av vad vi kan erbjuda. Jag snackar sociala medier. Annika pratar om hur du säljer bäst.  

Ett ypperligt tillfälle för dig som tvekar lite, undrar HUR du ska gå tillväga och om det verkligen behövs och på vilka arenor du ska vara och om Facebook är bättre eller om du ska satsa allt på Twitter, Instagram eller Pinterest. Det är för dig som har kommit igång men som inte får något gensvar på dina Facebookinlägg och som inte riktigt vet hur man ska kasta sig in i diskussioner på Twitter eller vad man nu ska använda YouTube till.
 
En perfekt inspirationskväll där du dessutom får någonting att dricka och någonting att äta. Vi toppar kvällen med lite chokladprovning.  

Var: Unites Spaces, Waterfront Building, Klarabergsviadukten 63, Stockholm
När: 17 oktober 17-30- ca 19.30
Pris: 295:- ex moms, inkluderar lättare mat, ett glas vin samt chokladprovning och föreläsning.
Anmäl dig genom att maila fredrika(at)annikarmalmberg.se . Direktlänk till mail, klicka här. 

Varmt välkommen! 

 

Jag hittade en klok kille på Visingsö

Jag var på Visingsö igår. Föreläsning för elever i årskurs 3-6 om hur de beter sig i de sociala medierna och vad som händer där och på kvällen fick jag träffa föräldrar och personal och höll en utbildning om vad som händer, hur det ser ut, vad som är på gång och vad som trendar i de sociala medierna. 

2013-09-02 10.24.30.jpg

Med ungarna tar jag alltid upp på vilket sätt man måste lära sig att bemöta taskiga kommentarer och (ibland) trakasserier. Jag hann bara inleda just det passet när en kille räckte upp handen och sa att han redan visste hur man gjorde. 

Han hade fått en del trista och taskiga kommentarer i ett spel han spelade, han lutade sig lite tillbaka i stolen och log och sa: "Fast jag skickar bara hjärtan tillbaka." 

Jag gick fram och tog honom i handen och sa att han nog var den klokaste jag träffat på fem år. Sedan applåderade vi. Det var en väldigt smart grupp ungar jag träffade och vi hade roligt trots att det var allvarliga saker vi pratade om i 90 minuter. När jag lämnade dem var det ingen som glömde bort det allra viktigaste, att man kan bemöta taskiga kommentarer på nätet så enkelt. Med ett hjärta.  

De är smarta de där ungarna på Visingsö. Och de har fantastiska lärare runt omkring sig. Inte minst.  

Update: Klart jag skrev om det här på twitter där två skickliga reklammakare snappade upp vad jag berättade om och formulerade det så här: 

En klok liten kille på Visingsö, visste hur han skulle få trollen att dö och istället för smärta, skickar han hjärta som sitt lilla tack och ajö.

 

Det är ungdomarna som har bäst koll på näthatet

 Jag sitter och tittar på Uppdrag Granskning. Om näthatet. I programmet är det inte ”bara” näthat. Det är hot och hat mot kvinnor som säger ifrån, säger till, syns, hörs.

Tankarna går i spinn. Jag som möter barn och ungdomar i skolor och pratar just om respekt på nätet sliter mitt hår för att förstå hur jag ska ta upp det här, hur jag ska berätta om hur vuxna beter sig på nätet. På vilket sätt jag ska kunna berätta om hur de, som är i tonåren, ska behandla varandra med respekt på nätet när inte de vuxna gör det. Hur ska jag kunna förklara? Jag som är van vid att kunna prata om vuxna förebilder vet att jag på nästa föreläsning kommer att få det i ansiktet:

”Men vaddå? De vuxna gör ju så, då kan vi också göra så!”

Jag tänker inte vrida runt det vi alla säger: ”Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.” Jag träffar för många ungdomar för att kunna dra den valsen. Jag träffar för många intelligenta ungdomar för att kunna dra den harangen. Vuxenvärlden står inte längre som någon förebild i det här fallet och jag tror att vår räddning står till de jag möter i skolorna. De som sedan länge och ibland varenda dag lever i det klimat som Uppdrag Granskning visar ikväll. De som är vana vid sådana kommentarer, de som har levt med det där i några år.

De som inte längre tycker att någonting av det där är okej.

De håller på att genomskåda de små och fega människor som skriver kränkande kommentarer i bloggar, på twitter, på facebook. De håller på, de är inte där än, men måttet håller på att bli rågat.

De vet också att det som skrivs inte håller om och när man konfronterar individen. De har vant sig vid en ton på nätet och de vet att den inte håller öga mot öga. Oftast.

Barn och ungdomar har gått före ut på nätet. De har, ibland, fått skapa sig egna strategier för det de möter där. Ofta för att föräldrar inte orkar, har tid eller är intresserade av den världen. Så där sitter de, utsattes för flera år sedan för kränkande kommentarer och tog hand om dessa på sitt eget sätt och tonen skruvades upp, har skruvats upp, skruvas upp. Hela tiden. Men de som gått före oss vuxna, ut på nätet, de börjar också komma till en gräns som jag får sniffa på varje gång jag besöker en skola:

Det räcker nu.

Kanske det är ungdomarna som snart blir vuxna som får visa oss hur det måste hanteras, vilka gränser som måste sättas och vilken ton som ska användas? Kanske det är så att det är ungarna som vet att genomskåda fega och små människor som gömmer sig bakom ett alias och därmed tror sig kunna spy ut vad som helst?

Kanske det är därför jag vill stå och prata i skolorna, för att det är där jag ser att det kan ske en förändring, att det är där man är långt före oss vuxna i den s.k. digitala världen och att det är där man, sedan en tid tillbaka, har kommit till den gräns som vi vuxna bara anar horisonten av nu.

Motivationsexperten

Jo men det kan jag köpa. Jag är bra på att motivera andra människor, bra på att se möjligheter i de allra flesta situationer som uppstår. En tidning som intervjuade mig tyckte att jag skulle benämnas som motivationsexpert och så får det bli. Jag tror nämligen stenhårt på att vi måste förstå att det är så mycket vi kan påverka själva. Jag "pratade" med en person på twitter igår som menade att hennes jobb gjorde att hon kände sig irriterad och stressad när hon kom hem.

Det är ju inte jobbet som gör att du känner dig stressad. Det är din förmåga att säga ifrån (du är inte oumbärlig) eller ditt behov av bekräftelse (man tar gärna på sig mer jobb för att få mer beröm) eller din tro på att du kan allt och att dygnet har 29 timmar (positivt tänkande som gått lite överstyr) eller kanske "bara" din oförmåga att planera rätt (att skilja på viktigt och brådskande kan vara jättesvårt).

Vi twittrade lite och jag sa att hon bar på det största ansvaret själv (vilket hon höll med om och sa att hon skulle göra någonting åt på jobbet) och jag sa att hon kanske kunde hitta en fysisk plats på vägen hem från jobbet där hon placerade stressen hon kånkade hem annars. Man kan stanna på en parkeringsplats, vid ett träd, vid en bänk. Välj en plats och återkom till den varje dag innan du kommer hem och lägg stressen där. Det är sånt man bestämmer själv. Men det är inte lätt.

Hon tackade för pepp och motivation. Jag kan vara bra på det, att motivera andra att se möjligheter. Det är ju egentligen det jag gör i varenda föreläsning jag håller.

Tänk att till och med domännamnet "motivationsexpert" var ledigt. 

 

Luncha ihop?

Jag är lätt imponerad av en man jag mött tidigare och som jag har har en relation med i de sociala medierna. Nåja, detta skrevs i fel ordning. Jag hade aldrig träffat Jonas om jag inte hade börjat twittra. Och det hade varit en förlust.

Jonas slutar sin projektanställning på SVT och istället för att sända CV till kreti och pleti tar han rodret i egen hand och annonserar, på ett högst innovativt och imponerande sätt, ut sig själv genom sajten där du lunchar ihop de du tycker ska träffa varandra (engelska sajten).

Att få möjlighet att knyta ihop människor som jag ser kan ha en nytta och glädje av varandra är sprängstoffligt häftigt. Jag har själv gjort det men inte på yrkesnivå. Jag har tussat ihop människor runt ett middagsbord, människor som jag idag ser har glädje av varandra, vill minnas att ett par till och med jobbade ihop i ett projekt under en tid. 

Det som också är så tilltalande i allt det här är Jonas initiativ. Jag vill mena att allt går. Ibland begriper jag inte det själv men allt går. På något sätt. Luncha ihop hade kanske inte funnits om inte Jonas hade bestämt sig för att testa, kalla ihop ett imponerande gäng människor han kände via de sociala medierna. En del hade inte ens träffats tidigare. 

Jag blir alltid lite lätt tagen av att det allra mesta går att göra. Om man då bara tar steget och bestämmer sig. Risken är ju annars att någon annan snor idén eller att man själv dömer ut sin idé som ogenomförbar. Innan den ens har testats och så står man där och gör samma saker som man alltid har gjort och får samma resultat som man alltid har fått.