En särskild resa

Mannen som kör min taxi till församlingshemmet där jag ska föreläsa berättar plötsligt om sina barn. De två äldsta, som läser på universitet. Jag hör hur stolt han är. Och så berättar han om den yngsta, han som använder droger, som han inte vet så mycket om. Annat än att han saknar honom så att han inte kan sova. Han lägger all smärta i mitt knä och kanske det lättar för honom, när han kan berätta så mycket och fråga mig vad han har gjort för fel och jag får säga att det inte ligger där. Att det inte är hans fel.

Möts av omtänksam personal i kyrkan. Ska ladda för min föreläsning så jag lägger samtalet hos dem och en av dem säger att jag ska ge chauffören hennes kort. Han kan komma till henne. Hon kan lyssna.

Natten tillbringar jag på ett B&B med får runt omkring. Somnar till bräkande och tänker att det är svårt ibland. Att vara förälder.

Om sociala medier - föreläsning i Göteborg och Botkyrka och hagel i Stockholm

Avslutar april på fantastiska Engelska skolan i Göteborg!

Lämnade Nixon till min vän Mian som genast försökte para ihop honom med en tjej ...

Drog på mig nya boots och tänkte vuxentankar som att man inte bör göra sånt till ett par föreläsningar men det gick för att jag ville.

Vidare från en heldag i Göteborg (som bjöd på skitväder) till Botkyrka och två föreläsningar för sköna elever som inte hade stenkoll på att det man skriver och lägger upp på nätet finns kvar för alltid ... Nu vet ni!

Bäst var de tre tjejer som kom ikapp mig innan jag åkte hem och gav mig ett eget tillverkat hjärta som de hade sytt till mig efter föreläsningen (då de faktiskt kunde ha gått hem för dagen!). TACK!! Det värmde mer än ni kanske trodde.

Under tiden låg Nixon och drog sig i sängen hos Mian och när jag kom hem haglade det men solen fanns någonstans ... Ovan molnen eller i ett hus med stora fönster långt bort. Nu blir det helg en dag och på torsdag drar jag till en skola i Vellinge!

Mia Törnblom förstår

Hon är fullständigt unik den där Mia. En person som gör allt för den som har hjärta och ärliga avsikter. Idag sågs vi som hastigast (men när vi ses som hastigast är det lätt fascinerande ändå hur mycket vi hinner prata om på den korta tiden) och när hon kommer in i rummet lyser hon upp det, det blir varmt, vänligt, allt blir lätt, tryggt. 

Hon är skicklig. Mycket kompetent, klok, snabb, rapp, vass, omtänksam, säker, trygg, nyfiken. Och idag förstår jag att hon förstår mig. 

Jag berättade om min fina dag i Visby igår med alla ungdomar och föräldrar jag fick möta på skolan. Berättade att jag var lite trött idag. Lite mosig i huvudet liksom. Och fattade precis och nickade ivrigt när jag sa att man är så där mosig så att man måste tänka lite extra på om det är när det är röd eller grön gubbe som man ska gå över gatan. 

"Precis!" sa hon. 

Hon har kört i skolor, mött ungar, elever, barn och ungdomar som kommer fram efter föreläsningen och säger precis rakt ut utan omsvep allt det som de vill prata om, berätta och fråga om. 

Igår mötte jag sådana. Både barn och vuxna. Jag mötte en kille som hade gett upp och han sa det och jag sa att han inte skulle göra det, att han skulle kämpa för att det går. Jag mötte en kille som inte hade så höga förväntningar på sig själv eller sin framtid och jag sa att han var värd mycket mer. Jag fick en lapp av en ung tjej och jag pratade länge med en pappa som hade ett bonusbarn och jag sa att han nog var världens bästa bonuspappa. 

Sådana möten är det som gör att man flyger därifrån och är genomlycklig och inte vill göra någonting annat i hela livet. Sånt där som gör att man är lite mosig i huvudet dagen efter. Sånt fattar Mia. För hon är kanske den klokaste jag känner. 

Två veckor på sju dagar

Lite hektisk vecka. Himla roligt. En hel del sorg för att saker och ting i livet kan vara skit ibland. Men jag har haft roligt också. Först i Örebro där jag fick träffa ett gäng ungdomar som går i 8an. 

Två föreläsning på en dag och så hem från Örebro och nästa dag fick jag träffa alla fantastiska människor på mitt förlag som ska sälja min bok (och lite fler böcker)) för att presentera min bok. Allt för din skull kommer den 5 september och jag berättade nästan allt men inte helt. 

 
Kvällsföreläsning på skola på Östermalm om vad barnen gör i de sociala medierna.

 

I onsdags fick jag träffa mina favoriter som är de där som jobbar på förskolan med våra små barn. De där människorna som sätter spår hos våra barn, spår de bär med sig nästan hela livet. Mina döttrar minns sina förskollärare. Jag glömmer dem aldrig. 

Alltid läskigt på en mässa med seminarier för tänk om ingen bokat sig till min föreläsning men det var bokat till min föreläsning. Faktiskt var det flest bokade till min föreläsning och stolarna i salen fylldes och där satt den där fina publiken i 90 minuter och lyssnade på mig på Förskoledagarna!

Firade lite på vägen hem och fann the love of my life för den här Magnumbiten var så god att jag skulle kunna leva på den. Hade jag fått skapa en helt egen glass och fått lov att skapa den allra godaste, bästa glassen ever så hade jag gjort den här. 

Och sedan off till Sundsvall och föreläsning tillsammans med Olof Röhlander på hans turné med Inspiration för alla. Ett Folkets Hus (jag älskar alla Folkets Hus) fylldes snabbt. 

Foto: Jan Röhlander

Lätt att bli nervös och det måste jag vara för att vara på tå. I like nervös. I alla fall sådan typ av nervös. 

Foto: Jan RöhlanderMen det gick bra. Det gick jättebra. Och publiken betyder nästan allt och den här publiken var varm, generös och hjärtlig. Jag hade kunnat stå där länge till. 

Foto: Jan RöhlanderTack för en fantastisk vecka. Inte många timmar i viloläge och nästa vecka ser ut att bli samma lika. Sova får jag göra en annan gång. 

Foto: Jan RöhlanderJan Röhlander, som fotade och modererade i Sundsvall, hittar du här!

Trosas änder och Skaras byxor

Heldag i Trosa med fantastiska elever och långhelg för vila och sol i ansikte. Hemma igen fikar jag med bästa Elizabeth så länge att jag glömmer bort tiden. I brevlådan ligger det vackra inbjudningskortet till hennes och hennes fästmans bröllop i juni. Lyllo mig!

I Skara och träffar högstadieungdomar och pratar om sociala medier och självkänsla och respekt. Solen skiner!

Min pappa lärde mig att domkyrkan i Skara hade torn som man kallade Skaras byxor och intill låg skolan där jag var och aulan var fantastisk. Jag fick inte riktigt nog av alla snickerier och fantastiskt tak och fönster och rymd och rektorn berättade att en gång gick det bara pojkar på skolan och jag såg framför mig små uniformer och bara fingrar på bänkar som får ett rapp av en linjal för att man kanske pratade för mycket. 

Så gör man misstaget att gå förbi en butik som annonserar att allt de har i butiken säljs med 50% rabatt och butiken är proppfull med antikviteter och loppisprylar och jag bad den fantastiska ägarinnan att sparka ut mig när jag plockat på mig det jag blev förälskad i. Det här, tillsammans med en bunt broderade lakan, örngott och kökshanddukar gick loss på 1500:- och urnan är från Hackefors och ljusstakarna i mässing så jag känner mig nog rätt nöjd. Så nöjd som man kan känna sig när man får leva i tron att man har fyndat. Nästa gång jag åker till Skara ska jag tillbaka dit men inte till Stadshotellet som var ett av de mest sunkiga hotell jag har bott på. I alla fall till det priset. 

Och den ena dottern reser runt i Australien och skickar bilder på sol och hav och varmt väder som jag tror att jag har glömt bort och den andra dottern är i Paris och är lyckligare än jag har hört henne på länge för alla fina vänner hon har träffat i staden och allt det hon gör tillsammans med dem och jag blir glad för att hon är glad, som det bekant är med barn. 

Föreläsningar om självkänsla, förändring, attityder och sociala medier

Fullt ös ända in i kyrkan!

Jag har i stort sett inga dagar kvar för att boka upp andra föreläsningar än de jag har bokade nu och det är så roligt att jag måste gå in flera gånger i min kalender och kolla. Om och om igen. Och så har jag satt resebyrån på det hala med allt som måste bokas och idag blev det nog en till heldag med elever intryckt precis innan jag ska stå i kyrkan tillsammans med 400 andra människor och få vara med på ett bröllop. Sedan kommer mina döttrar hem. Tiden går fort när man har roligt!

3 april i Skara: Heldag med alla elever i årskurs 7-9 samt föräldrar om respekt på nätet.
8 april i Örebro: Heldag med alla elever i årskurs 8 om självkänsla och respekt på nätet.
9 april i Stockholm: Föreläsning för föräldrar och pedagoger om vad barnen gör på nätet. 
10 april i Stockholm: Varför är inte alla andra normala, som jag? (Förskoledagarna 2013)
12 april i Sundsvall: Inspiration för alla med Olof Röhlander! Läs och anmäl dig här
16 april i Västerås: Föreläsning för föräldrar och pedagoger om vad barnen gör på nätet.
18 april i Stockholm: Föreläsning för arbetsgrupp om förändringar och förhållningssätt.
18 april i Norrköping: Föreläsning för arbetsgrupp om förändringar och förhållningssätt.
22 april i Stockholm: Föreläsning för föräldrar och pedagoger om vad barnen gör på nätet.
24 april i Stuvsta/Huddinge: Konsten att överleva som tonårsförälder. Öppen föreläsning! Anmälan här.  
25 april i Visby: Föreläsning för elever om självkänsla, framtid och drömmar. På kvällen träffar jag föräldrarna.
29 april i Göteborg: Respekt på nätet! (elever i årskurs 6-7)
29 april i Göteborg: Ett liv, två världar. Om barn och ungas liv på nätet. (föräldrar och skolpersonal)
5 maj i Lund: Konsten att överleva som tonårsförälder. 
6 maj i Västerås: Orka! En föreläsning om självkänsla och drömmar (elever i årskurs 7-9).
7 maj i Örebro: Ett liv, två världar. Om barn och ungas liv på nätet. (föräldrar och skolpersonal)
13 maj i Stockholm: Ett liv, två världar. Om barn och ungas liv på nätet. (föräldrar och skolpersonal)
14 maj i Sollentuna: Konsten att överleva som tonårsförälder. Öppen föreläsning! Anmälan här. 
4 juni i Gnesta: Orka! En föreläsning om självkänsla och drömmar.
10 juni i Ystad: Heldag med elever i årskurs 7-9 om respekt på nätet!

Hej mamma och pappa, du är viktigast!

När jag får möjligheten att föreläsa för föräldrar om vad deras barn gör på nätet och hur det kan se ut där återkommer frågorna till: ”Hur kan vi begränsa användandet, vilka regler ska vi ha, hur ska vi kunna veta vad de gör, det måste väl finnas övervakningsprogram, hur ska vi kunna veta vad de lägger ut för bilder och hur de beter sig?”

I ljuset av det som nyligen hänt kommer dessa frågor att öka. Och jag kommer att stå där och säga att det inte finns några nyckelfärdiga lösningar, inga rekommendationer på övervakningssystem och inga larmklockor man kan installera som ringer när ungarna googlar på ”porr”. Jag kommer ihärdigt att stå där och fortsättningsvis säga att det handlar om att vara närvarande, delaktig och intresserad av det liv som barnen lever.

Idag möttes jag på mataffären av en braskande rubrik på SVD: Fritidsledare kan patrullera på internet. Och på Brännpunkt: Skolan måste ta upp grooming.

Huruvida fritidsledare kan få i uppgift att ”patrullera” på internet låter jag vara osagt. Möjligen ett plåster på ett benbrott. Jag suckar över att debatten är så missriktad. Att de flesta skjuter på nätet som den stora faran och det stora problemet och när man identifierar ett problem felaktigt jagar man också insatser som riskerar att missriktas eller inte räcka till. 

Jag träffar varje vecka lärare som knäar. Inte för det uppdrag de har, eller alla de arbetsuppgifter som ständigt läggs på rollen. Att man ska se varje elev. Reflektera över sitt arbete när man på fyra timmar har hunnit möta 100 elever i tre olika ämnen. De knäar inte under uppgiften att leda utvecklingssamtal, svara på föräldrars samtal och mail, utvärdera sitt eget arbete och elevernas insats, forbilda sig och rätta skrivningar. De jag möter knäar för att de ofta måste ägna en timme varje morgon åt att reda ut de diskussioner eleverna har haft i de sociala medierna sedan de lämnade skolan dagen innan. De ska reda ut taskiga kommentarer, bilder som någon inte ville skulle visas, i värsta fall trakasserier eller en elevs sorg över att inte ha blivit inbjuden i en sluten chatt på KiK.

Och nu menar man att grooming ska tas upp på det redan rätt späckade schemat. Jo, kan kanske vara en god idé men det blir som att lära ut hur man spacklar igen en spricka men hoppa över hela byggnadstekniken. Och man lägger fokus på fel plats.

En förälder frågade på en av mina föreläsningar hur man skulle göra med KiK eftersom chatten pågick under hela natten och hans dotter, 10 år, behövde ju sin sömn. Jag frågade om han inte skulle fundera på att stänga av hennes mobil på natten? Han sa att hon blev så arg då.

Här är min tunna men livsviktiga tråd:

Varför läggs inte mer ansvar på föräldrarna? Vad är det som gör att barnens liv i sin helhet plötsligt inte ska vägledas av föräldrarna? Varför särskiljs deras tillvaro på nätet (fortfarande) av vuxna och sekluderas till att bli någon annans ansvar? Varför i hela världen problematiserar vi en del av våra ungars liv till något som just nu verkar vara ett enda trassel? Som förälder är det inte alltid enkelt. Du måste göra ditt barn förbannad eftersom du sätter gränser och har regler och du måste engagera dig. 

Barn är barn och de lever sitt liv på olika arenor. Oavsett arena är barnet föräldrarnas ansvar. Barnets tillstånd och välmående ligger i föräldrarnas ansvarsområde. Barnens agerande likaså.

Jag möter väldigt många föräldrar som menar att barnens liv på nätet är någon annans ansvar och jag möter skolpersonal som redan har tagit på sig ansvaret. Och som knäar i en klass på ca 25 elever. 

Fortfarande delar vi upp barnens liv. Det som sker på nätet och det som inte sker på nätet. Föräldrar reser mil för att delta på fotbollscuper och tar ledigt för att vara med på danstävlingar men att bli medlem på goSuperModel eller skapa ett konto på KiK för att dela barnens intresse verkar rätt omöjligt. En förälder jag mötte en gång sa: ”Nej, men jag är inte så intresserad av datorer och sånt.” Och jag sa att det liksom ingår i föräldraskapet och jag sa att vi, trots att vi kanske inte älskar fotboll, ändå står vid en plan och hejar eftersom barnen gillar aktiviteten. Varför kan vi då inte spela World of Warcraft med dem? Eller åtminstone sitta intill och titta på?

Det är det ena. Det andra är att det inte finns några larmklockor på nätet, att vi inte kan ”lära” dem allt för att inte bli utsatta för grooming utan att vi måste se våra barn i ögonen, föra samtal, kolla hur de mår, fråga vad de gjort under dagen, samtala, intressera oss, vara delaktiga i det liv de lever. Inte begränsa deras liv på nätet för att det blir så jobbigt annars. Eller farligt.

Den som bäst uttryckte det jag försöker arbeta med och för är Tobias Brandel i dagens SVD. Det är inte internet som är problemet och så länge vi tror det så kommer allt vi gör att vara missriktat och inte leda till att våra barn beter sig bättre där eller ”räddas” från idioter som finns där, precis som de finns på torget utanför matbutiken i stan.

Jag är förvånad över att lärare inte sätter ner foten och säger ifrån. Jag är förvånad över att man inte ännu mer poängterar att föräldrar har ansvar för sina barn och hur de mår och att det är föräldrarna som måste veta allt om sin unge och att det är föräldrarna som måste ta hjälp om barnen inte mår psykiskt bra, om de är deprimerade, fulla av ångest eller mer vilsna än man som mamma eller pappa kan klara av. Och tro mig, jag vet vad det är att ha barn som inte mår bra men den larmklocka som då ringer är den i mitt huvud för jag vet att den unge som inte mår bra beter sig utefter det tillståndet på alla arenor och vore hon då på nätet, eller var som helst, så skulle mina larmklockor inte sluta ringa.

Tonåringar har det tufft. Det är därför jag vill arbeta med och hos dem. De går igenom en livskris som är svår att greppa för oss som levt några år. De ska vara rätt, ha rätt saker, gilla rätt musik, spel och ämnen, de ska åka på rätt semester, har rätt kläder, rätt kompisar och de ska vara bra i rätt ämnen. Pressen är ofantlig samtidigt som deras självkänsla läcker som ett såll och de ifrågasätter sitt eget värde och meningen med livet. Det krävs rätt mycket av tonårsföräldrar men vi kan aldrig aldrig lägga över ansvaret för hur de beter sig och agerar på någon annan. Oavsett på vilken arena detta sker.

En vecka med sociala medier, självkänsla och nätmobbning

Nej, det finns ingen nätmobbning. Det finns mobbning som sker på olika arenor där människor rör sig. Det finns skolmobbning, jobbmobbning, nätmobbning, matsalsmobbning. Men allt är samma lika, människor blir utsatta för små individers egna tillkortakommanden. Och det ska jag prata om i veckan. Också. 

Radio i Eskilstuna, föreläsning i Stockholm och i Göteborg på ett par skolor och en föreläsning på mässan OnLine Marketing om hur man kan jobba med relationer som bygger varumärken i de sociala medierna.

Först ska jag bli helt frisk. 

När man kämpar och har kommit till ett bokslut

Man vet ju inte hur de blir, de där barnen man när vid sin barm. Man kan bara göra sitt bästa och i stunden är det inte ens långsiktigt man tänker utan kortsiktigt för att klara läxor, uppmuntran, kalas, bekräftelse, stöd, ansvar, regler och gränssättningar. 

Idag är jag låg för att så mycket inte är som jag vill ha det och jag saknar min barn som inte kommer hem på länge än. 

Och så får jag ett sms från dottern i Paris som gör att jag ändå kan konstatera att vad jag än har gjort under de senaste 20 åren så har det inte varit förgäves. 

Samtidigt ... den yngsta dottern sa innan hon åkte på sin jorden-runt-resa: Är det något jag aldrig ska bli så är det egen företagare. Jag frågade varför. Hon sa väldigt snabbt: För att jag har sett på dig hur jobbigt det är. 

Jag vill tro att jag har kunnat ge mina barn det de behöver för att klara sig i livet eftersom vi inte ska bo tillsammans i 100 år till och för att de ska fixa egna möjligheter och en egen tillvaro. Jag vill tro att jag har hunnit packa deras ryggsäckar på ett sådant sätt att de klarar sig. Jag vill tro att jag, genom omedvetna handlingar, kommentarer och agerande, ändå har lyckats förmedla det jag vill stå för. Trots världskrig och dunder. Trots skrik och gap och stängda dörrar med obefintlig kommunikation.

Jag är klar nu. Och dotterns sms idag satte ytterligare en synlig punkt för att min roll som fostrande förälder är över. 

Härskarteknik och maktspråk - en lektion

Igår fann jag en bild i mitt flöde på facebook. Svår att inte upptäcka med sina starka färger och en ritad dockliknande flicka i någon slags baddräkt med stora ögon, plutmun, jättehuvud, två runda bröst, en getingmidja och vingar med glitter. En rätt bekant bild från leksakskataloger och Barbies släktträd. Bilden var avsänd från ett nätverk av professionella kvinnor för att uppmuntra och berömma andra kvinnor.

Jag rynkade nog lite på pannan och gick in på Qoola Qvinnors facebooksida och ställde frågan hur de resonerade när de använde sig av den bilden. Jag frågade varför man valt en sådan förlöjligande bild av en kvinna som dessutom förmedlar rätt många av de fördomar som många av oss vill eliminera. Inte minst, skrev jag, när jag sitter och pratar med 13-åriga tjejer och de letar kvinnliga starka förebilder. Jag skrev att jag var förvånad och rätt besviken på val av publik bild i ett kvinnligt nätverk och undrade om det professionella nätverket verkligen ville förknippas med en sådan karikatyr.

 Det hade ju kunnat bli en intressant dialog om administratören hade svarat och förklarat bakgrunden och vi hade kunnat utbyta åsikter och erfarenheter och tankar. Det hade kunnat bli så.

Min kommentar togs bort rätt snabbt. Men samtalet om mig pågick någon annanstans och det blev inledningen till någonting som fick bilden att blekna. Här börjar också nätverkets medlemmar visa sidor jag inte vill ha hos någon av de jag nätverkar med. Man raderade alltså min kommentar och skrev detta på en annan sida:

Jag minns skolgården. Då en indirekt kommentar i gänget fälldes om en person som passerade. Lagom högt men utan att vara så specifik i sin formulering så att man skulle kunna bli anklagad för annat än att uttrycka en allmän åsikt.

Kommentarerna rasade in. Jag var förrädaren, den som bara ville förstöra det roliga, den som inte fattade och den som inte hade tillräckligt med viktiga saker att göra för att slippa reagera på en så oskyldig söt och gullig bild.

Ett rätt klassiskt "avfärdande" där den omedvetna (?) meningen är att förminska den som uttryckt en åsikt. Person och sak blandas ihop kraftigt.

Igår blev jag, efter att ha uttryckt en åsikt och ställt en fråga, bemött på ett sätt som hade direkta likheter med hur Astrid blev bemött när hon inte tyckte bilden vid toaletterna var passande. Jag blev bemött på ett sätt som tog mig tillbaka till en skolgård någonstans där den som uttrycker sin åsikt blir bemött med maktspråk och härskarfasoner eftersom man inte har andra argument att ta till. Jag försökte hålla diskussionen till saken. Att jag undrade över bildens koppling till professionella kvinnor. 

Jag tror nog att jag fortfarande är förvånad. Inte så ledsen längre men väldigt förvånad. Och besviken på att kvinnor är så snara att slå omkull en annan kvinna. Att det ligger något i de fördomar som finns, att kvinnor inte gärna stöttar varandra i olikheter, att kvinnor har svårt för att argumentera sakligt, att kvinnor gärna tar till argumentation på personnivå istället för att hålla sig till sakfrågan. Av alla i den tråden jag snurrade runt i igår var det endast två personer som var intresserade av hur jag tänkte. 

Banalisera åsikten och personen som uttryckt åsikten.

Här får jag veta att jag inte har kontakt med mitt "inre barn".

Jag får veta att jag inte vågar se mitt inre barn. Jag får läsa att om jag hade ett riktigt liv så skulle jag inte ha tid med dessa fjantigheter. Jag sitter plötsligt på höga hästar och tillhör en twitter-elit. Hakan tappade jag märkbart när den här kommentaren dök upp. Någon vet vad jag behöver och det ringer i mitt huvud för jag har sett en liknande kommentar flera gånger, en kommentar allra oftast riktad till kvinnor med ett annat ord: "... du behöver nog lite k*k."

Och så kommer nästa del i lektionen när jag får höra att jag har förstört för alla och ytterligare kommentarer avsedda för att avfärda och förlöjliga mig och min åsikt.

"Förstår inte varför någon ställer krav på någon annan än just sig själva."

Jag vill tro, idag på internationella kvinnodagen, att vi har kommit längre. Att det jag fick fascineras av igår, för att jag ifrågasatte en bild och uttryckte en åsikt, hör till ovanligheterna. Jag vill inte tro att det är ett kvinnligt beteende, kanske för att jag skäms så mycket då. Jag vill tro att det finns ett överflöd av människor, oavsett kön, som hjälper varandra och agerar ödmjukt och sakligt utan affekt med öppet sinne för att lära av andra och hämta erfarenheter. Jag vill tro att kvinnliga nätverk kan rymma olika åsikter och ödmjuka medlemmar men återigen har jag blivit bevisad motsatsen.

Tråden finns i sin helhet här. (Update 9 mars: Tråden har raderats av nätverket.)

 

PS I: Det fanns flera som i tråden anmärkte på ton och formulering och som drog lans till mitt försvar och min rätt att bli bemött på ett respektfullt och sakligt sätt. Tack. Era ord värmde när jag sjönk ihop igår. 

PS II: Idag har man lagt upp en annan bild för att hylla varandras personligheter och kunskaper. Det är en vacker bild på flera av nätverkets medlemmar men ingen fasad i världen kan släta över en rutten värdegrund.  

 

Nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna

Det är väldigt viktigt att vi, när vi pratar om det här och barn och ungdomar, inte fokuserar uteslutande på nätet. Detta internet som vi måste lära barnen att förhålla sig till och inte förbjuda. 

Jag får frågan om jag kan komma och föreläsa om nätmobbning och trakasserier i de sociala medierna och jag håller en föreläsning på ca 90 minuter varav jag ägnar ungefär 15 min åt att prata om nätet. Jag pratar om hur man ser på sig själv och på andra, jag pratar om självbekräftelse som kan vaccinera mot den bekräftelsefälla varenda unge annars lätt hamnar i (vi vuxna också för all del). Och inte nog kan jag poängtera att det inte är nätet vi ska koncentera oss på i första hand när vi pratar om trakasserier där, det är ungen som sitter vid tangenbordet eller den som publicerar bilder med sin iPhone. 

Samma sak när jag föreläser för föräldrar, samma lika. Många föräldrar som kommer som väntar på att jag ska säga att man borde begränsa och förbjuda, dra ur sladdar och förhindra att de hamnar på läskiga och farliga sidor. Istället berättar jag vad som händer och hur det ser ut och i tisdags kom en kvinna fram till mig efter min föreläsning om just detta och sa: Nu ska jag gå hem och bli medlem på Stardoll! 

Det allra bästa vi kan göra för våra barns säkerhet och trygghet och beteende på nätet är att vara där. Spela de spel de spelar, häng på de sajter de besöker. Börjar du i tid är det inte märkligt när de sedan kommer upp i tonåren och inte skulle gilla det läget. Alls. Är du på samma sajter och spelar samma spel (eller i alla fall har lite hum om allt detta) skapar det ett större förtroende och gör det lättare för barnet att komma till dig om och när det händer någonting. 

Nu är jag hemma. Föreläsningarna i Uddevalla var fantastiska för att det var så fina människor i publiken. Jag fick se utvärderingen nu och kan inte bli mer nöjd med det jag gjorde. 

Imorgon, lördag och söndag är det jobb jobb jobb med nästa veckas föreläsningar! Tur att det ska bli skitkallt ute så slipper jag längta ut i någon sol eller vårvärme. 

Nixon gillar inte heller kyla. Var är våren? 

 

Sol i ansiktet, varm i hjärtat

Det är nästan så att jag tror att jag kan allt när solen värmde som den gjorde igår. Jag går långsammare, axlarna ramlar ner, jag ler mer, tittar upp istället för ner. Och jag köper blommor flr äntligen börjar blomsteraffärerna blomma i färger och inte bara med bleka orkidéer och svärmorstungor. 

Nu hade jag en god anledning att köpa blommor. Kloka, vackra, fina, generösa och varmhjärtade Elizabeth fyller år på lördag och hon ska gifta sig (men inte på lördag) och hon har flyttat in i en lägenhet som badade i sol när jag kom dit. 

Jag pratade med äldsta dottern idag. Vi pratade just om vänner som ger energi och vänner som tar. Vänner man inser att man inte vill vara med, som man inte rusar till om de ringer och frågar om man vill komma över. Och så finns det vänner som man skulle kunna gå en mil för, släppa allt för och springa efter. Det är såna man ska spara på. Resten passar säkert någon annan. 

 

Jag gick hem efter timmar av oavbrutet prat om allt, högt och lågt och jag hade solen i ansiktet och hjärtat är fortfarande alldeles varmt och i sommar ska jag på bröllop!  

Allt för din skull

Omslaget till min nya roman är klart (men jag får inget visa än)! Manus snart snart klart. Lite redigering kvar. 

Här är en liten film med mig som gjordes för fina fina Skrivarakademin på Folkuniversitetet. Kurserna jag gick som faktiskt förändrade mitt liv.