föreläsning

Ungar kan hantera raka rör

När jag träffar ungdomar som går i högstadiet och i gymnasiet lindar jag inte in mycket när jag pratar om webben och sociala medier. 

Jag vet att en tonårshjärna är allt annat än färdig vilket resulterar i att man är mer riskbenägen, man har svårt för att bedöma konsekvenser, det är lite taskigt med området som ska jobba med empati och man har dessutom inte helt klart med koncentrationen. En tonåring är dessutom (ofta) i ett skriande behov av bekräftelse. Självkänslan som satt likt en mjuk stödkrage runt nacken i mellanstadiet har börjat pysa. Man har många gånger tappat tron på att man duger någonting till eller att man kan något alls. Att knarka bekräftelse är en självklarhet när vi inte kan bekräfta oss själva. 

Lägg detta då i en tonåring som hänger i de sociala medierna och jag blir inte alls förvånad över att ungar döms för förtal, förolämpning eller olaga hot. Men DE blir förvånade!

Och JAG blir förvånad över att så ytterligt få tonåringar lyfter fram sina talanger, egenskaper och BRA sidor i de sociala medierna.  

Fotograf: Kajsa Wedberg

Fotograf: Kajsa Wedberg

Det är egentligen runt dessa två punkter jag cirkulerar i mina föreläsningar för ungdomar om sociala medier. Och jag lindar inte in särskilt mycket när jag gång efter gång efter gång möter stora grupper som på riktigt inte har tänkt på att det de skriver syns och kan läsas av alla. När de på allvar inte har tänkt på att de måste bete sig på nätet så som de själva vill uppfattas. Eller när de helt ärligt säger till mig att de trodde man kunde göra lite som man ville på nätet. 

Jag berättar om hur nätet är ovärderligt för mig och de allra flesta, hur jag finns överallt och ständigt är uppkopplad. Hur jag använder sociala medier för att visa vem jag är och vad jag står för. Jag säger att det är upp till var och en hur man vill bete sig bara man är medveten om att vi alla, ALLA, måste ta konsekvenserna av vad vi gör, säger eller skriver. Ingen större överraskning utom för ungarna. 

Det som hände med tjejerna och i Instagram-målet för några år sedan visade i mångt och mycket ungarna att vi inte tar mer skit nu, att det finns lagar som även de måste följa. Att det då något år senare uppstår ett liknande fall för att några andra tjejer i en annan kommun "blev inspirerade" av händelsen bekräftar bara det jag skrev inledningsvis. Man greppar inte risker och kan inte bedöma konsekvenser. Och jag tycker att de vuxna på ett sätt har svikit ungarna lite när vi inte på ett bättre sätt talat om vad som gäller. 

När jag var i den åldern behövde hon som satte krokben för mig för att jag hade rutiga byxor på mig inte ta så många konsekvenser. Det var hon och en till som visste. Och jag. Hon behövde inte ta konsekvenserna i en förlängning när hon retade mig för att jag hade en stor mun. Jag sa inget och det som sades försvann i en utandning. Hade det skett idag hade hon skrivit på nätet kanske. Kanske hon hade skrivit som det skrevs på ett anonymt instagramkonto för ett tag sedan: Jag vill bara slå ihjäl dig och din familj, du förtjänar inte ens att leva för du är så ful och fet. 

Jag lyfter fram det fantastiska med sociala medier och nätet men jag vägrar låta bli att med raka rör informera ungarna om att de får ta konsekvenserna av det de gör där. Det syns och kan läsas av alla. Det sprider sig blixtsnabbt och når till slut de som säger stopp, som anmäler och åtalar. Och då står ungen där, den som för många år sedan var en likadan typ som på skolgården hävde ur sig kommentaren och passerade, då står ungen där och inser att det för rätt många år framöver finns på pränt och sparat något som (oftast) inte var menat att bli så stort. I alla fall inte så stort så att jag ville ta det ansvar jag avkrävdes när jag dömdes till skadestånd. 

Tonåringar fattar att vi säger "lägg av", "skärp dig så att du kan ta ansvar fullt ut för vad du skriver!". De VET i grunden vad som är rätt och fel men har inte helt klart med den del av kroppen som kan bedöma risker och konsekvenser. Då måste vi hjälpa till. 

Att ungarna inte fullt ut fattar (!) att det är samma lagar här som där är jag lite förvånad över och jag säger till skolan jag besöker att det finns två saker de kan fokusera arbetet på när de ska prata om det berömda näthatet och den berömda nätmobbningen ... vad säger lagarna och vad innebär de och inte minst ... värdegrunderna. Jobba med värdegrunderna. Hjälp ungarna att ta fram allt det de är bra på och visa dem hur de kan använda sociala medier för att visa upp sina BRA sidor. 

Av de ca 5000 elever jag har mött de senaste månaderna är det (på riktigt) 18 tonåringar som har räckt upp handen och sagt att de använder de sociala medierna för att via vad de är bra på. Det är 0,36%.

 

 

TACK Frölunda Torg

Idag fick jag träffa ett sjukt skönt gäng i en hörsal i närheten av Frölunda Torg. Tänk när man kommer in och genast blir omhändertaget och i samma stund man vänder sig emot publiken känner man energin från de som sitter där. Det blir alltid bra föreläsning då. Idag var publiken så fantastisk så det blev så roligt att föreläsa att jag ett tag funderade över att göra en kupp, prata tills de bar mig ut från salen. 

Avstod. 

TACK alla fina människor jag fick träffa idag och tack ni som kom ut från era butiker och gav mig ett extra leende på vägen hem. 

Kick-ass-föreläsning

Det blir succé tack vare publik i många fall. Jag kan stå och tjata för ett gäng som inte bryr sig (händer rätt sällan i och för sig) och jag kan stå och prata inför ett gäng som öppnar upp, lyssnar, engagerar sig, lutar sig framåt. Det är som att det ger mig mer energi och föreläsningen lyfter i någon slags gemensam önskan att förstå varandra. Jag älskar sådana dagar. Jag älskar mitt jobb.

Idag var jag på en gymnasieskola i Södertälje och pratade om mål, drömmar och vad man vill med sitt liv och hur man kan komma fram till vad man vill med sitt liv. Två olika gäng vid två olika tillfällen som hade myror i benen eftersom de slutar på torsdag och på fredag. Några springer ut efter tre år.

Jag drog ihop föreläsningen så att jag fick med allt jag behövde ta upp på 60 minuter, ett högt tempo, lite svettig på ryggen av engagemang och lust och inspiration och lycka, viktiga punkter, ungar som lutade sig framåt, många många samtal efteråt om framtider och möjligheter. Några möten där jag fick en chans att slå hål på någons uppfattning om att arbetslöshet var ett godtagbart tillstånd, några möten där jag fick möjlighet att säga till ett par elever att det kommer att gå om du inte slutar försöka. 

Lycka. Fantastiska lärare som älskade sina jobb.

Lycka på vägen hem när jag kliver på ett pendeltåg tillsammans med två grupper av barn från en lågstadieskola. De som är i den där åldern då allting är möjlligt, när man kan allt och vågar allt och tror att allt går. Det vi ibland måste påminna våra tonåringar om eftersom de rätt ofta har glömt bort det. 

Mia Törnblom förstår

Hon är fullständigt unik den där Mia. En person som gör allt för den som har hjärta och ärliga avsikter. Idag sågs vi som hastigast (men när vi ses som hastigast är det lätt fascinerande ändå hur mycket vi hinner prata om på den korta tiden) och när hon kommer in i rummet lyser hon upp det, det blir varmt, vänligt, allt blir lätt, tryggt. 

Hon är skicklig. Mycket kompetent, klok, snabb, rapp, vass, omtänksam, säker, trygg, nyfiken. Och idag förstår jag att hon förstår mig. 

Jag berättade om min fina dag i Visby igår med alla ungdomar och föräldrar jag fick möta på skolan. Berättade att jag var lite trött idag. Lite mosig i huvudet liksom. Och fattade precis och nickade ivrigt när jag sa att man är så där mosig så att man måste tänka lite extra på om det är när det är röd eller grön gubbe som man ska gå över gatan. 

"Precis!" sa hon. 

Hon har kört i skolor, mött ungar, elever, barn och ungdomar som kommer fram efter föreläsningen och säger precis rakt ut utan omsvep allt det som de vill prata om, berätta och fråga om. 

Igår mötte jag sådana. Både barn och vuxna. Jag mötte en kille som hade gett upp och han sa det och jag sa att han inte skulle göra det, att han skulle kämpa för att det går. Jag mötte en kille som inte hade så höga förväntningar på sig själv eller sin framtid och jag sa att han var värd mycket mer. Jag fick en lapp av en ung tjej och jag pratade länge med en pappa som hade ett bonusbarn och jag sa att han nog var världens bästa bonuspappa. 

Sådana möten är det som gör att man flyger därifrån och är genomlycklig och inte vill göra någonting annat i hela livet. Sånt där som gör att man är lite mosig i huvudet dagen efter. Sånt fattar Mia. För hon är kanske den klokaste jag känner. 

Webbdagarna i Malmö. Och jag.

Inatt ska jag sova i en skön säng på ett hotell som byggts av en sängbutik. Imorgon ska jag träffa en massa kloka människor, lära mig nytt och njuta av det. Och så ska jag föreläsa för 200 personer på samma ställe. 

Jag ska prata om hur man bygger sitt varumärke på twitter, hur det är smart att man tänker och inte inte tänker. Jag ska vara rolig, avslappnad, kunnig och bekväm. 

Svårt att få mer kick av att stå inför en stor och viktig föreläsning. Det finns knappast någonting som är roligare. Jo, förutom att skriva, att stå med sin bok i handen. Eller efter föreläsningen. Det är också en kick. 

Hälsningar efter en föreläsning

Jag föreläste för ett stort gäng föräldrar för ett tag sedan. En helt underbar grupp. Kommunen jag var i var så förutseende och kloka så att man bjöd in föräldrarna till ett uppföljningsmöte. Jag pratade om hur man kan hantera sina tonåringar för att själv orka när det är jobbigt och inte minst för att underlätta för barnen. Och så får jag det här mailet:

De uttryckte verkligen att föreläsningen var uppskattad och flera hade gått hem och ”prövat ”. En mamma berättade om sin tonåringen som hade provat att gå in i mörkret på toaletten och gjort sin segergest, men flickan hade tyckt det var otäckt att var i mörkret, så hon tände lampan. Då hade mamman bekräftat henne positivt och sagt att ”då är du ju jättebra som direkt kan titta dej själv i ögonen och säga att du bra och värdefull”. Mamman nästan grät då hon berättade detta, för det blev så starkt för henne. HÄRLIGT!

Så ditt budskap har verkligen landat hos många !

Det är sånt som gör att jag vill göra det här hela tiden för alltid. Det är så enkelt men det är så svårt och vi som är tonårsföräldrar (ja, jag är snart klar ...) måste träffas ibland eftersom vi har precis samma problem och samma saker som vi oroar oss för. Då behöver man prata. 

Jag har en öppen föreläsning om just hur man hanterar tonårsperioden. I Stockholm den 5 november. Läs mer här och anmäl dig! 

Konsten att överleva som tonårsförälder

En föreläsning som med gapskratt och allvar tar upp tonårstidens utmaningar och hur vi tar oss igenom den. Imorgon pratar jag om det i P4 Radio Sörmland som under veckan jobbar för att samla in pengar till Världens Barn.

Det är ju nämligen så att den där tonåringen får lite glapp i tron på sig själv under tonåren och det kan vi som föräldrar göra massor för att lindra. Jag skrev om det i Allas för en tid sedan också. 

Ring mig så pratar vi om en föreläsning som jag lovar sätter spår. Och lyssna imorgon!

 

Tack Magdalena Graaf och Mona

Jag vet inte om ni, Magdalena och Mona och Tomas, fattar vad ni ställde till med.

Dels har ni ordnat så att ett stort gäng fantastiska kvinnor fick en helg med saker att minnas länge länge. Sedan ordnade ni så att jag fick vara en del av allt detta.

Ni är sjukt makalösa och publiken som jag föreläste för, era bloggläsare, var än mer fantastisk. Och man gör ett bra jobb när man föreläser för en häftig publik. Publiken är den allra viktigaste delen av en föreläsning och publiken ikväll var kanske den allra bästa jag har haft på länge och ... som sagt ... då gör man ett bra jobb :)

Och jävlar i havet vilka häftiga människor jag mötte ikväll. Det är - just i detta nu - så mycket energi på Friiberghs Herrgård att taket förmodligen redan har lyft mot stjärnhimlen.

TACK alla som jag har fått möta och prata med och kramat och hållt om och skrattat med och signerat böcker till. NI, varenda en av er, gjorde min höst som knappt hann börja. Och jag som ändå avskyr hösten går in i den här årstiden, taggad till tänderna och laddad med er energi.

Ni gjorde allt.

Allt. 

 

Jag laddar inför min föreläsning!On stage!Och presentpåsarna! Herregud. Företag som fattar att deras målgrupp samlas på ett och samma ställe under två dygn är Rosenserien (generösa som få), DLIGHT med fantastiska stearinljus, Q-Med, www.ullajacobsson.se (med underbara viskosplagg), Odahl smycken, Syster Lycklig och många fler. Påsen som alla fick var värd mer än sin vikt i guld. Imponerande!

Jag kommer att sakna er i Härnösand

Jag har stått på den här scenen i sammanlagt 6 timmar idag. Ont i fötterna och raspig i halsen och fullständigt genomlycklig efter att ha fått träffa elever och föräldrar i olika omgångar. Jag har skrattat, pratat och pratat mer och skrattat lite till. Jag har fått sitta ner med ungdomar och prata ännu mer och blivit intervjuad av tidningen och så har jag skrattat en gång till. Killarna på Härnösands teater har servat med ett sådant handlag att jag inte vill åka härifrån, Malin har jobbat hårdare än de flesta för att få alla att trivas och varenda unge jag har sett i de här stolarna har varit alldeles fantastisk. 

Jag kommer att sakna er! TACK för att jag fick komma! 

 

Jag kommer att sakna er i Härnösand

Jag har stått på den här scenen i sammanlagt 6 timmar idag. Ont i fötterna och raspig i halsen och genomlycklig för alla jag har fått möta. 

Jag har skrattat och jag har pratat och så har jag pratat ännu mer och skrattat lite till. Jag har fått sitta ner med ungdomar och prata allvar och jag har blivit intervjuad av tidningen och så har jag pratat och skrattat lite mer. 

Killarna på Härnösands Teater har gjort sitt yttersta för att jag skulle trivas så till den grad att jag inte ville lämna och Malin har jobbat ännu hårdare för att alla skulle tivas och har förmodligen lika ont i fötterna som jag ikväll och jag vet att hon är minst lika glad som jag. 

Tack alla för att jag fick komma och tack till varenda fantastisk elev som orkade lyssna på mig idag. 

Kör så det ryker! 

En vecka i 120 knyck

Nästa vecka ska jag vara i Kramfors och i Härnösand. Allt började för många år sedan. Då jag lärde känna Isabelle via våra bloggar. Hon hade en och jag hade en. Och så blev det som det blev. Det är lätt att lära känna varandra genom text och samtal. Man behöver inte träffas. 

Isabelle har en väninna som heter Malin. På så sätt fick Malin höra talas om att jag föreläste i skolor och så mailade hon mig och frågade om jag kunde komma till Härnösand trots att de inte hade några pengar. Absolut, sa jag. En föreläsning för Isabelles skull. Självklart. 

Nästa vecka åker jag upp. Och Malin visade sig vara stålkvinnan. Hon har nu bokat upp mig för fem föreläsningar, hon har samlat in pengar genom att be om sponsring från företagen i staden, hon har engagerat kommunen så att jag nu ska föreläsa för både personal, elever och föräldrar. Hon har ordnat resa och hon har ordnat boende. Hon är fullständigt makalös. Jag står intill och bara häpnar. Malin har engagerat en hel kommun bara för att hon vill att barn och ungdomar i staden ska få lite råg i ryggen och så ska hjälpa till. Här ska jag få bo i två nätter. Jag funderar på att slänga mobilen i sjön och stanna i en månad. 

Föreläsning om självkänsla

Jag hade ett hyfsat högt tempo i onsdags när jag tillbringade en dag på en skola utanför Stockholm. Två föreläsningar på förmiddagen och en föreläsning på kvällen. Sammanlagt ofattbara ca 650 personer. 

Jamen fatta att man borde vara mer nervös än vad man är ... 

Samtidigt, när det är mycket folk i lokalen blir det en häftig dynamik. Tillsammans då förvisso med en hög ljudnivå. Åtminstone på andra passet. När publiken bestod av ungar i årskurs 7, 8 och 9.

Jag var lätt svettig efteråt. Enbart för att en sådan föreläsning kräver både extremt fokus och rörelse och ljudnivå på rösten. 

Efter föreläsningen kom det fram små grupper av elever som tillsammans ville vara stöd åt varandra för att säga det där man ville säga. Tre tjejer kom fram och log och en av dem sa: "När du sa det där om att vi skulle tänka på vad vi var bra på då gjorde jag det och då kom jag på saker jag är bra på som jag inte visste!"

Det är efter sådana föreläsningar som man flyger hem och skiter i kommunala transporter. 

På onsdag i veckan som kommer ska jag föreläsa på Visingsö. "Åh, det är så vackert där", sa min syster. Jodå. Men jag hinner ingenting se. Efter två timmars föreläsning på den ön ska jag kasta mig på färjan och sedan på ett tåg till Strängnäs där jag har en föreläsning på kvällen. Kom kom! Tycker jag. 

Tack Arboga!

Det var en härlig grupp föräldrar som kom till Arboga igår för att lyssna på mig och min föreläsning om vad barnen gör på nätet, om olika sociala medier, nätmobbning, spel och respekt. TACK alla, ni gjorde min kväll alldeles perfekt. Tack för att ni lyssnade, tack för alla kommentarer och varma ord. Maila om ni har frågor som jag inte hann svara på igår! 

I tisdags tillbringade jag drygt en timme på en gymnasieskola där jag fick föreläsa om entreprenörsskap. Bäst var när jag efter en timme frågade om jag skulle runda av, avsluta ... och eleverna sa näe, helst inte. 

Jag har ett drömjobb.