kreativitet

Lär barnen briljera i de sociala medierna

När jag möter elever och ska prata om sociala medier har jag alltid ca 15 minuter på mig att bevisa att jag vet vad jag snackar om. Ungarna är rätt ärliga. Hade jag stått där utan att ha koll så hade jag inte blivit så långvarig och mina föreläsningar inte så uppskattade som de faktiskt är. 

Jag börjar med att berätta om det de kallar stenåldern. När jag, runt 1994, arbetade som produktchef på Egmont Entertainment och tillsammans med mina kollegor stod på lagret och studsade i väntan på de första PlayStation som skulle komma in från Japan.  

Det var ett himla hallå. Vi jobbade ibland nätter igenom för att klara av leveranskraven från återförsäljare och den minimala andel konsoller man i Japan tyckte att Sverige kunde få. När jag står framför ungarna kan jag berätta om hur det var att ha ett jobb som gick ut på att sälja spel och PSX till butiker ... och att veta vad man sålde. Mitt jobb gick ju till delar ut på att spela alla spel som skulle säljas. När jag berättar om ett särskilt minne, den dagen lagerchefen kom med Resident Evil och frågade om någon ville ha det så går det ett sus genom publiken. En del skriker lite, tar sig för munnen, kollar på varandra, nickar, vänder sig mot mig igen och ler. Då vet jag att jag har deras förtroende. Sedan kan vi snacka om hur svårt sista nivån på Tarzan var och hur söt Spyro den lilla draken är.  

De lyssnar på mig sedan. De fattar att jag fattar. Jag som, av min dåvarande man, ibland fick höra att jag spelade för mycket, för länge och för ofta. Ungarna nickar igenkännande. 

När jag sedan går igenom de sociala medier där de finns utropar någon alltid något när jag nämner de arenor de inte tror att vuxna vet något om. I alla fall inte någon som är så gammal som jag. Jag fortsätter på den krattade gång som deras förtroende för mig utgör och ifrågasätter vad de gör i de olika sociala medierna. Jag pratar om att allt finns kvar, att du inte kan vara anonym i längden, att du måste ta konsekvensen av ditt agerande. Jag har så mycket förtroende från publiken att jag kan göra så. 

När vi kommer till ask.fm undrar jag om de som hänger där inte borde skaffa sig ett liv istället. Jag frågar hur många av dem som hänger där som blir glada, känner sig smartare och bättre efter att ha hängt på ask.fm och det är ALDRIG fler än 5-7%. De som blir glada av att vara på ask.fm tycker jag ska stanna där. De som inte blir det rekommenderar jag att avinstallera. Och skaffa ett liv. Jag kan utmana så för att vi vet alla vad jag pratar om. Och framför allt - de har redan fattat att jag bryr mig. På riktigt. 

Sedan frågar jag varför de inte använder de sociala medierna för att briljera. De allra flesta blir rätt tysta. 

Våra barn behöver briljera i de sociala medierna. Vi behöver lära våra barn att man kan briljera där. Det finns ljud och bild och text som ligger som ett smörgåsbord för den som vågar visa hur bra han eller hon är på någonting. Vi måste lära våra barn att det är okej att använda de sociala medierna till att visa vad man är bra på.  

Jag stötte på en mamma vars tonåriga dotter nogsamt och kreativt målar sina naglar och instagrammar. Jag har pratat med en kille i tonåren som bestämt sig för att använda Vine för att öva på att bli reklamfilmare. Ett par tjejer i en ort i norra Sverige berättade för mig hur de använde YouTube för att visa nya övningar i gymnastiken de gick på.  

Men de är alldeles för få.  

Varenda unge kan någonting och varenda unge kan vi lära att briljera med sin kunskap och kompetens, sin kreativitet och talang, i de sociala medierna.  

Vi kan inte hindra ungar från att sitta och må dåligt framför en sajt där obehagliga frågor smattrar rakt in i sovrummet men vi kan börja i den andra änden, hitta substitut. Jag är möjligen naiv men jag vet samtidigt att för att få bort någonting dåligt är det smart att ersätta det med något bra.

De är smarta. De kan ofta mer om nätet än deras föräldrar. Men de behöver fortfarande hjälp och vägledning. Vi kan och måste uppmuntra dem att visa hur suveräna de är på allt möjligt. Både AFK och i de sociala medierna. 

 

Roligare utan kick-off och AW

Göran Adlén, trendspanaren, skrev i veckan ett insiktsfullt inlägg om hur kreativitet skall framkallas och mjölkas ur medarbetarna under en kick-off

Det börjar närma sig slutet av dag ett på kickoffen. Deltagarna börjar bli trötta, en del av dem gick upp klockan 04.00 för att åka iväg. En del slapp den långa resan men är ändå trötta efter att ha lyssnat på VD som under en timme visade 87 Powerpoint-bilder med massor av siffror på förra årets resultat och så strategierna som är en orgie med ord, hälften på engelska och hälften på svenska, alltså riktig management-svenska. 

Han menar att kreativiteten inte föds på en kick-off utan att den måste näras och gödas hela tiden, en måndag kl. 15.45 lika mycket som en torsdag morgon kl. 08.40. Att kreativitet är någonting som pågår hela tiden, om medarbetarna får förutsättningar för att vara kreativa. 

Kreativitet stimuleras av lekfullhet men de flesta anser att man ska jobba på jobbet, inte ha roligt. Roligt har man på sin kick-off, på after work och möjligen på en arrangerad konferens utanför huset om någon slänger in en lek där man ska bygga underfundiga kvadrater av ett begränsat antal tändstickor. Roligare än så kanske det inte blir. 

Eller jo! Man anlitar en eventbyrå som sätter ihop en tävling i att paddla kanot, bygga torn av backar eller vem kan komma först om man balanserar på vajrar uppspända mellan arton träd?!

Det är säkert fantastiskt roligt för de som kan. Och vill. Men det finns alltid medarbetare som inte vare sig vill eller kan. Som tvingas in i en aktivitet som ska vara "rolig" och därmed stimulera kreativitet. Det som är så viktigt för ett företags utveckling och innovation. 

Eller då varför inte en after work? Där alla dricker ett glas vin och småpratar utanför arbetsplatsens ramar. Och det blir säkert väldigt trevligt för de som redan tycker om att hänga med varandra men den sociala strukturen på medarbetare och samarbete och arbetslag följer med in i baren och de roller man har på jobbet förstärks och cementeras och de gäng som brukar finna varandra i kafferummet finner varandra på after work och någon förutsättning för kreativitet skapas sällan. Dessutom finns det medarbetare som går hem och känner hur avståndet till att ha roligt på jobbet är bara större än det var tidigare samma dag. 

Som Göran så tror jag inte på enstaka insatser. Inte heller forskaren Samuel West gör det

Jag tror att det är lättare att gå till jobbet om man ser det som ett ställe där man ska leva. Ser du jobbet som en paus i livet och du trycker på play när du stämplar ut har du raderat en tredjedel av ditt liv. Det om något borde leda till en existentiell kris i livet.

Det behövs mer lekfullhet på jobbet eftersom det öppnar upp våra kreativa tankar och förmågor. Att leka och ha roligt är inte detsamma som att vara oseriös, kanske rentav tvärtom. Och aktiviteterna måste inte bygga på lust och skratt, men däremot är lekfullheten viktig. Det ligger också i möjlighetstänkandet — kreativitet är ju att tänka annorlunda. 

Jag lovar att det blir roligare på ett möte om du:
- spelar introt till Bröderna Cartwright när dina kollegor kliver in och slår sig ner.
- delar ut vattenpistoler som var och en får använda om den som pratar blir för långrandig.
- dekorerar kontorslandskapet med ballonger en måndag morgon.
- kommer till jobbet med en clown-näsa.

För att utvecklas behöver vi motiveras till att vara kreativa, för att vara kreativa behöver vi ha roligt. 

Vi får förvisso betalt för att gå till jobbet så vi behöver inte älska jobbet men om vi nu tillbringar rätt mycket tid där, borde vi inte ha roligt större delen av tiden och inte bara, möjligen, på en kick-off en gång om året? Som dessutom kostar mer än femton vattenpistoler.