sociala medier

Ungar kan hantera raka rör

När jag träffar ungdomar som går i högstadiet och i gymnasiet lindar jag inte in mycket när jag pratar om webben och sociala medier. 

Jag vet att en tonårshjärna är allt annat än färdig vilket resulterar i att man är mer riskbenägen, man har svårt för att bedöma konsekvenser, det är lite taskigt med området som ska jobba med empati och man har dessutom inte helt klart med koncentrationen. En tonåring är dessutom (ofta) i ett skriande behov av bekräftelse. Självkänslan som satt likt en mjuk stödkrage runt nacken i mellanstadiet har börjat pysa. Man har många gånger tappat tron på att man duger någonting till eller att man kan något alls. Att knarka bekräftelse är en självklarhet när vi inte kan bekräfta oss själva. 

Lägg detta då i en tonåring som hänger i de sociala medierna och jag blir inte alls förvånad över att ungar döms för förtal, förolämpning eller olaga hot. Men DE blir förvånade!

Och JAG blir förvånad över att så ytterligt få tonåringar lyfter fram sina talanger, egenskaper och BRA sidor i de sociala medierna.  

Fotograf: Kajsa Wedberg

Fotograf: Kajsa Wedberg

Det är egentligen runt dessa två punkter jag cirkulerar i mina föreläsningar för ungdomar om sociala medier. Och jag lindar inte in särskilt mycket när jag gång efter gång efter gång möter stora grupper som på riktigt inte har tänkt på att det de skriver syns och kan läsas av alla. När de på allvar inte har tänkt på att de måste bete sig på nätet så som de själva vill uppfattas. Eller när de helt ärligt säger till mig att de trodde man kunde göra lite som man ville på nätet. 

Jag berättar om hur nätet är ovärderligt för mig och de allra flesta, hur jag finns överallt och ständigt är uppkopplad. Hur jag använder sociala medier för att visa vem jag är och vad jag står för. Jag säger att det är upp till var och en hur man vill bete sig bara man är medveten om att vi alla, ALLA, måste ta konsekvenserna av vad vi gör, säger eller skriver. Ingen större överraskning utom för ungarna. 

Det som hände med tjejerna och i Instagram-målet för några år sedan visade i mångt och mycket ungarna att vi inte tar mer skit nu, att det finns lagar som även de måste följa. Att det då något år senare uppstår ett liknande fall för att några andra tjejer i en annan kommun "blev inspirerade" av händelsen bekräftar bara det jag skrev inledningsvis. Man greppar inte risker och kan inte bedöma konsekvenser. Och jag tycker att de vuxna på ett sätt har svikit ungarna lite när vi inte på ett bättre sätt talat om vad som gäller. 

När jag var i den åldern behövde hon som satte krokben för mig för att jag hade rutiga byxor på mig inte ta så många konsekvenser. Det var hon och en till som visste. Och jag. Hon behövde inte ta konsekvenserna i en förlängning när hon retade mig för att jag hade en stor mun. Jag sa inget och det som sades försvann i en utandning. Hade det skett idag hade hon skrivit på nätet kanske. Kanske hon hade skrivit som det skrevs på ett anonymt instagramkonto för ett tag sedan: Jag vill bara slå ihjäl dig och din familj, du förtjänar inte ens att leva för du är så ful och fet. 

Jag lyfter fram det fantastiska med sociala medier och nätet men jag vägrar låta bli att med raka rör informera ungarna om att de får ta konsekvenserna av det de gör där. Det syns och kan läsas av alla. Det sprider sig blixtsnabbt och når till slut de som säger stopp, som anmäler och åtalar. Och då står ungen där, den som för många år sedan var en likadan typ som på skolgården hävde ur sig kommentaren och passerade, då står ungen där och inser att det för rätt många år framöver finns på pränt och sparat något som (oftast) inte var menat att bli så stort. I alla fall inte så stort så att jag ville ta det ansvar jag avkrävdes när jag dömdes till skadestånd. 

Tonåringar fattar att vi säger "lägg av", "skärp dig så att du kan ta ansvar fullt ut för vad du skriver!". De VET i grunden vad som är rätt och fel men har inte helt klart med den del av kroppen som kan bedöma risker och konsekvenser. Då måste vi hjälpa till. 

Att ungarna inte fullt ut fattar (!) att det är samma lagar här som där är jag lite förvånad över och jag säger till skolan jag besöker att det finns två saker de kan fokusera arbetet på när de ska prata om det berömda näthatet och den berömda nätmobbningen ... vad säger lagarna och vad innebär de och inte minst ... värdegrunderna. Jobba med värdegrunderna. Hjälp ungarna att ta fram allt det de är bra på och visa dem hur de kan använda sociala medier för att visa upp sina BRA sidor. 

Av de ca 5000 elever jag har mött de senaste månaderna är det (på riktigt) 18 tonåringar som har räckt upp handen och sagt att de använder de sociala medierna för att via vad de är bra på. Det är 0,36%.

 

 

Föräldrar behöver inte kunna allt för att vägleda barn

Under och efter mina föreläsningar för föräldrar om vad barn och unga gör i de sociala medierna och hur vi kan hjälpa dem hantera det de möter där får jag många frågor. Alla inom samma område.  

maxresdefault.jpg

Jag får sällan eller aldrig frågor om vilka appar som kan vara spännande att visa barnen eller på vilket sätt man som förälder kan försöka använda t.ex. KiK, inte heller så ofta frågas om tips på bra YouTube-klipp att kolla tillsammans med barnen.  

Frågorna jag får är frågor från föräldrar som har abdikerat. Inte undanskuffade av barnen i beslutsförmågan men undanskuffade av sig själva. Så många som tror att bara för att man inte kan allt ALLT om vad barnen gör i de sociala medierna då kan man heller inte bestämma:

"Hur länge tycker du att barnen i klassen ska KiKa varandra på kvällarna? Min dotter får meddelanden långt efter nio på kvällen, det tycker inte jag är okej." En pappa frågade mig för ett tag sedan. Jag började med att undra varför den 11-åriga dottern hade mobilen i sängen. Undrade om han hade ställt in en gammal telefonapparat i hennes säng för 20 år sedan. Undrade vad han hade sagt om kompisarna kommit och ringt på dörren kl. 23.  Då fattade pappan. Då hittade han sin egen styrförmåga i föräldraskapet.

"Vad ska jag göra tycker du när min dotter inte får vara med i en konversationsgrupp på KiK?" Jag frågade hur mamman hade hanterat en sådan situation om det hade utspelat sig på skolgården. Då fattade mamman och frågade om det var så enkelt och jag sa ja.

"Du pratar ju så varmt om nätet men hur länge tycker du då att min son ska spela spel på kvällarna? Han går ju aldrig och lägger sig!" En mamma oroade sig, sonen spelade LoL, ett spel hon inte visste något om. Jag frågade om hon hade låtit sonen vara ute och spela fotboll till sena natten mitt i veckan, om hon hade sagt ok till att han kollade TV till midnatt. Självklart inte, sa hon. Och fattade.  

"Hur tycker du att vi ska agera då det förekommit en massa trakasserier nu på facebook mellan eleverna?" Undrar en orolig pappa och sneglar på en lärare som tittar på mig och jag undrar om de på skolan har en plan för kränkande behandling på internet och en plan för kränkande behandling i skolkorridoren. Det har man ju inte säger läraren och pappan fattar för det är precis just så enkelt till att börja med.  

Föräldrar jag möter som är osäkra på hur de ska hantera alla sociala medier, spel, sajter och grejer som ungarna håller på med är osäkra eftersom de inte alltid vet exakt vad barnen gör. Fotboll fattar vi. TV fattar vi. Men när ungen säger att hon eller han måste ha KiK igång eller måste spela till kl. 02 tar många föräldrar ett steg tillbaka och abdikerar eftersom man ju inte vet så mycket om det där och barnet kanske kanske har rätt och tänk om jag förstör massor om jag inte låter honom eller henne hållas. En liten stund till.  

Det viktigaste för mig när jag föreläser om det här för föräldrar är att presentera allt så att de förstår att de inte behöver fatta allt. Vi kommer aldrig att komma ikapp ungarna i deras tempo och så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Ungarna har alltid gått först, en gång gick vi först. Kanske var det när Motorsågsmassakern kom och videon skulle förstöra en hel generation.  

Vi behöver inte fatta allt men vi ska inte lägga ifrån oss ansvaret i ett föräldraskap. Bara för att det handlar om KiK, LoL, WoW, Instagram, Skype, VideofyMe, iSock och en massa annat vi kanske aldrig kommer att vilja, orka, hinna förstå fullt ut innebär det inte att vi frisäger oss från det elementära,  att vägleda barnen och stärka ungarna till att bli trygga individer och därutöver vara en klok vuxen.
 

Det är inte alltid så självklart med de sociala medierna

Jag har jobbat länge i och med de sociala medierna. Målmedvetet för att skapa min profil utåt, omsorgsfullt för att mitt eget varumärke ska uppfattas så som jag vill att det ska uppfattas. Jag började blogga 2004 och numera finns jag i många fler kanaler och jag använder varje kanal på olika sätt.  

Detta får jag ibland föreläsa om. Jag riktar mig då till företag och människor som kanske har börjat testa eller de som står och överväger men inte vet hur (eller om) de ska göra.

Det är rätt dumt att inte synas i de sociala medierna. I alla fall om du är beroende av t.ex. kunder. Och oavsett om du är en person eller ett företag så landar vi faktiskt i relationer. Det är i de sociala medierna du kan skapa relationer med de som ska köpa dina produkter och tjänster. Relationer som rätt ofta är viktigare än kvaliteten på din produkt ... som kanske är en i mängden på din marknad.  

arm.jpg

Den 17 oktober kl. 17.30 får du möjlighet att lyssna lite till hur jag tänker. Tillsammans med Annika R Malmberg, en av landets främsta säljtränare, bjuder vi in till en presentation av vad vi kan erbjuda. Jag snackar sociala medier. Annika pratar om hur du säljer bäst.  

Ett ypperligt tillfälle för dig som tvekar lite, undrar HUR du ska gå tillväga och om det verkligen behövs och på vilka arenor du ska vara och om Facebook är bättre eller om du ska satsa allt på Twitter, Instagram eller Pinterest. Det är för dig som har kommit igång men som inte får något gensvar på dina Facebookinlägg och som inte riktigt vet hur man ska kasta sig in i diskussioner på Twitter eller vad man nu ska använda YouTube till.
 
En perfekt inspirationskväll där du dessutom får någonting att dricka och någonting att äta. Vi toppar kvällen med lite chokladprovning.  

Var: Unites Spaces, Waterfront Building, Klarabergsviadukten 63, Stockholm
När: 17 oktober 17-30- ca 19.30
Pris: 295:- ex moms, inkluderar lättare mat, ett glas vin samt chokladprovning och föreläsning.
Anmäl dig genom att maila fredrika(at)annikarmalmberg.se . Direktlänk till mail, klicka här. 

Varmt välkommen! 

 

Lär barnen briljera i de sociala medierna

När jag möter elever och ska prata om sociala medier har jag alltid ca 15 minuter på mig att bevisa att jag vet vad jag snackar om. Ungarna är rätt ärliga. Hade jag stått där utan att ha koll så hade jag inte blivit så långvarig och mina föreläsningar inte så uppskattade som de faktiskt är. 

Jag börjar med att berätta om det de kallar stenåldern. När jag, runt 1994, arbetade som produktchef på Egmont Entertainment och tillsammans med mina kollegor stod på lagret och studsade i väntan på de första PlayStation som skulle komma in från Japan.  

Det var ett himla hallå. Vi jobbade ibland nätter igenom för att klara av leveranskraven från återförsäljare och den minimala andel konsoller man i Japan tyckte att Sverige kunde få. När jag står framför ungarna kan jag berätta om hur det var att ha ett jobb som gick ut på att sälja spel och PSX till butiker ... och att veta vad man sålde. Mitt jobb gick ju till delar ut på att spela alla spel som skulle säljas. När jag berättar om ett särskilt minne, den dagen lagerchefen kom med Resident Evil och frågade om någon ville ha det så går det ett sus genom publiken. En del skriker lite, tar sig för munnen, kollar på varandra, nickar, vänder sig mot mig igen och ler. Då vet jag att jag har deras förtroende. Sedan kan vi snacka om hur svårt sista nivån på Tarzan var och hur söt Spyro den lilla draken är.  

De lyssnar på mig sedan. De fattar att jag fattar. Jag som, av min dåvarande man, ibland fick höra att jag spelade för mycket, för länge och för ofta. Ungarna nickar igenkännande. 

När jag sedan går igenom de sociala medier där de finns utropar någon alltid något när jag nämner de arenor de inte tror att vuxna vet något om. I alla fall inte någon som är så gammal som jag. Jag fortsätter på den krattade gång som deras förtroende för mig utgör och ifrågasätter vad de gör i de olika sociala medierna. Jag pratar om att allt finns kvar, att du inte kan vara anonym i längden, att du måste ta konsekvensen av ditt agerande. Jag har så mycket förtroende från publiken att jag kan göra så. 

När vi kommer till ask.fm undrar jag om de som hänger där inte borde skaffa sig ett liv istället. Jag frågar hur många av dem som hänger där som blir glada, känner sig smartare och bättre efter att ha hängt på ask.fm och det är ALDRIG fler än 5-7%. De som blir glada av att vara på ask.fm tycker jag ska stanna där. De som inte blir det rekommenderar jag att avinstallera. Och skaffa ett liv. Jag kan utmana så för att vi vet alla vad jag pratar om. Och framför allt - de har redan fattat att jag bryr mig. På riktigt. 

Sedan frågar jag varför de inte använder de sociala medierna för att briljera. De allra flesta blir rätt tysta. 

Våra barn behöver briljera i de sociala medierna. Vi behöver lära våra barn att man kan briljera där. Det finns ljud och bild och text som ligger som ett smörgåsbord för den som vågar visa hur bra han eller hon är på någonting. Vi måste lära våra barn att det är okej att använda de sociala medierna till att visa vad man är bra på.  

Jag stötte på en mamma vars tonåriga dotter nogsamt och kreativt målar sina naglar och instagrammar. Jag har pratat med en kille i tonåren som bestämt sig för att använda Vine för att öva på att bli reklamfilmare. Ett par tjejer i en ort i norra Sverige berättade för mig hur de använde YouTube för att visa nya övningar i gymnastiken de gick på.  

Men de är alldeles för få.  

Varenda unge kan någonting och varenda unge kan vi lära att briljera med sin kunskap och kompetens, sin kreativitet och talang, i de sociala medierna.  

Vi kan inte hindra ungar från att sitta och må dåligt framför en sajt där obehagliga frågor smattrar rakt in i sovrummet men vi kan börja i den andra änden, hitta substitut. Jag är möjligen naiv men jag vet samtidigt att för att få bort någonting dåligt är det smart att ersätta det med något bra.

De är smarta. De kan ofta mer om nätet än deras föräldrar. Men de behöver fortfarande hjälp och vägledning. Vi kan och måste uppmuntra dem att visa hur suveräna de är på allt möjligt. Både AFK och i de sociala medierna. 

 

För många filter på Instagram gör det svårt att se verkligheten

I gårdagens DN skriver Catia Hultquist om paradiset. Ett socialt media som hon benämner som en "nostalgisk mysmiljö" där "hatet och hoten är bisarra undantag".  

Catia Hultquist skriver om Instagram.

Jag läser och läser och väntar att det ska komma några rader av vuxen verklighetsförankring och kunskap i slutet på krönikan men det gör det inte. Hon avslutar med samma bomull runt huvudet som hon börjar.  

Vi lever i rätt så olika världar hon och jag. Ett tag undrar jag om hon helt har missat Instagramupploppet och den rättegång som följde där två tonårstjejer fick ta konsekvensen av att ha förmedlat bilder i den "nostalgiska mysmiljön" . Jag har förvisso en liten förståelse för (om hon nu inte har barn som hänger på Instagram, då borde hon och alla andra vuxna med Instagram-barn veta mer) att hon inte känner till hur mobbningen bland ungar fortsätter på hennes rosaskimrande Instagram.

Hon symboliserar det där glappet jag i stort sett alltid möter mellan föräldrar och barn. Okunskapen om vad som händer, intresset för att engagera sig i vad ungarna verkligen gör i de sociala medierna. Det är först när vi engagerar oss i deras verklighet som vi kan hjälpa och det behöver vi göra. Rätt ofta.  

Har vi barn som hänger i de sociala medierna behöver vi sätta oss in i helheten så att de alltid kan komma till oss om (eller snarare när) de stöter på taskiga kommentarer eller själva dras med i ett Instagramkonto som heter "VisomhatarFelicia".

Catias uppfattning om Instagram, som en plattform där "hatet och hoten är bisarra undantag" skiljer sig från ungarnas Instagram där man kan få läsa "bara dö din fitthora" eller "varför finns du ens, alla vill att du ska dö."

Klart vi ska fortsätta lägga upp bilder på solnedgångar och glittrande glas med rosé-vin vid en strandkant men vi kan inte lulla runt i dimmorna och tro att det är ett paradis. Samtidigt som vi postar vår semesterbild sitter en tonåring någonstans och försöker hantera grova trakasserier och har inte föräldrarna koll på att sådant förekommer och därmed kan hjälpa sitt barn att hantera detta ... då har föräldrarna lagt alltför många filter på sin egen verklighetsuppfattning. 

På Talarforum om barn, unga och sociala medier

Läs mer om mig på Talarforums webbsida och läs inte minst min artikel om barn, unga och de sociala medierna. I dagarna pågår rättegången i målet om det s.k. Instagram-upploppet i Göteborg i december. Jag vill tro att det kommer att förändra någonting och jag hoppas till det bättre. De unga (och gamla) som utsätts av kränkningar och faktiskt ett visst mått av förnedring, måste få möjlighet att rättsligt reagera. Kanske det som händer nu blir en ögonöppnare. 

Trosas änder och Skaras byxor

Heldag i Trosa med fantastiska elever och långhelg för vila och sol i ansikte. Hemma igen fikar jag med bästa Elizabeth så länge att jag glömmer bort tiden. I brevlådan ligger det vackra inbjudningskortet till hennes och hennes fästmans bröllop i juni. Lyllo mig!

I Skara och träffar högstadieungdomar och pratar om sociala medier och självkänsla och respekt. Solen skiner!

Min pappa lärde mig att domkyrkan i Skara hade torn som man kallade Skaras byxor och intill låg skolan där jag var och aulan var fantastisk. Jag fick inte riktigt nog av alla snickerier och fantastiskt tak och fönster och rymd och rektorn berättade att en gång gick det bara pojkar på skolan och jag såg framför mig små uniformer och bara fingrar på bänkar som får ett rapp av en linjal för att man kanske pratade för mycket. 

Så gör man misstaget att gå förbi en butik som annonserar att allt de har i butiken säljs med 50% rabatt och butiken är proppfull med antikviteter och loppisprylar och jag bad den fantastiska ägarinnan att sparka ut mig när jag plockat på mig det jag blev förälskad i. Det här, tillsammans med en bunt broderade lakan, örngott och kökshanddukar gick loss på 1500:- och urnan är från Hackefors och ljusstakarna i mässing så jag känner mig nog rätt nöjd. Så nöjd som man kan känna sig när man får leva i tron att man har fyndat. Nästa gång jag åker till Skara ska jag tillbaka dit men inte till Stadshotellet som var ett av de mest sunkiga hotell jag har bott på. I alla fall till det priset. 

Och den ena dottern reser runt i Australien och skickar bilder på sol och hav och varmt väder som jag tror att jag har glömt bort och den andra dottern är i Paris och är lyckligare än jag har hört henne på länge för alla fina vänner hon har träffat i staden och allt det hon gör tillsammans med dem och jag blir glad för att hon är glad, som det bekant är med barn. 

Luncha ihop?

Jag är lätt imponerad av en man jag mött tidigare och som jag har har en relation med i de sociala medierna. Nåja, detta skrevs i fel ordning. Jag hade aldrig träffat Jonas om jag inte hade börjat twittra. Och det hade varit en förlust.

Jonas slutar sin projektanställning på SVT och istället för att sända CV till kreti och pleti tar han rodret i egen hand och annonserar, på ett högst innovativt och imponerande sätt, ut sig själv genom sajten där du lunchar ihop de du tycker ska träffa varandra (engelska sajten).

Att få möjlighet att knyta ihop människor som jag ser kan ha en nytta och glädje av varandra är sprängstoffligt häftigt. Jag har själv gjort det men inte på yrkesnivå. Jag har tussat ihop människor runt ett middagsbord, människor som jag idag ser har glädje av varandra, vill minnas att ett par till och med jobbade ihop i ett projekt under en tid. 

Det som också är så tilltalande i allt det här är Jonas initiativ. Jag vill mena att allt går. Ibland begriper jag inte det själv men allt går. På något sätt. Luncha ihop hade kanske inte funnits om inte Jonas hade bestämt sig för att testa, kalla ihop ett imponerande gäng människor han kände via de sociala medierna. En del hade inte ens träffats tidigare. 

Jag blir alltid lite lätt tagen av att det allra mesta går att göra. Om man då bara tar steget och bestämmer sig. Risken är ju annars att någon annan snor idén eller att man själv dömer ut sin idé som ogenomförbar. Innan den ens har testats och så står man där och gör samma saker som man alltid har gjort och får samma resultat som man alltid har fått. 

 

Pussa inte mig hur som helst

Jag uppfattas som en person som har lätt för att få kontakt med människor och en social person som finner mig tillrätta i de flesta, i stort sett alla, sammanhang på något sätt. Jag har alltid haft lätt för att kramas och vara översvallande vänlig och snabbt finna gemensamma intressen för ett samtal.

Så jag borde inte ha svårt för pussar. Och inte för kramar heller.

Men det har jag.

Jag inser att jag har svårare och svårare för människor som kastar sig över mig med pussar och kramar. Både på gatan, hemma hos folk och på nätet.

När någon jag träffar första gången vill kramas drar jag mig tillbaka, försöker att implementera den sydeuropeiska kulturen med kindpussar i luften istället (man pussar aldrig på huden, bara i luften) men hinner sällan innan jag slukats av en varm famn jag aldrig tidigare befunnit mig i.

Skillnad är om vi har en relation. Om vi, i ett samtal, kommit så nära varandra som en kram rimligen kan göra. Då har vi etablerat någonting som man kan bygga vidare på med en kram men för mig börjar det aldrig i den andra änden. För många gör det det och jag försöker förstå.

På nätet kan det vara än fler kramar. Och många pussar. Det slängpussas i tweets så att det står härliga till. Och jag duckar.

Jag försöker förstå också varför jag reagerar så här för det är verkligen en instinkt, en omedveten rörelse som gör att jag tar ett steg tillbaka eller duckar för pussar och jag kan bara komma fram till att jag värderar orden på ett annat sätt och att jag föredrar dem och handlingarna i ett, för mig, ärligt sammanhang. Och ärligt blir det med en puss om vi har en relation, en sådan relation att vi kan pussa på varandra. På riktigt. Och i ärlighetens namn har jag pussrelationer med max tjugotalet människor i mitt liv. Kramrelationer har jag med många många fler och då kramar jag hårt och länge och kramen blir en förlängning på vår relation, en fördjupning och en bekräftelse på att vi betyder mycket för varandra.

Jag vill hoppas att jag inte är överkänslig när jag blir irriterad på främmande människor som skickar pussar till mig men jag är nog det men det beror på att jag värderar orden på ett annat sätt och jag önskar faktiskt att jag ibland inte gjorde det.

Du får inte komma för nära mig med ord, som för mig är så värdeladdade. I alla fall inte om vi inte känner varandra tillräckligt mycket för att dekorera vår vänskap med slängkyssar, kramar, pussar och andra kärleksyttringar.