visby

Mia Törnblom förstår

Hon är fullständigt unik den där Mia. En person som gör allt för den som har hjärta och ärliga avsikter. Idag sågs vi som hastigast (men när vi ses som hastigast är det lätt fascinerande ändå hur mycket vi hinner prata om på den korta tiden) och när hon kommer in i rummet lyser hon upp det, det blir varmt, vänligt, allt blir lätt, tryggt. 

Hon är skicklig. Mycket kompetent, klok, snabb, rapp, vass, omtänksam, säker, trygg, nyfiken. Och idag förstår jag att hon förstår mig. 

Jag berättade om min fina dag i Visby igår med alla ungdomar och föräldrar jag fick möta på skolan. Berättade att jag var lite trött idag. Lite mosig i huvudet liksom. Och fattade precis och nickade ivrigt när jag sa att man är så där mosig så att man måste tänka lite extra på om det är när det är röd eller grön gubbe som man ska gå över gatan. 

"Precis!" sa hon. 

Hon har kört i skolor, mött ungar, elever, barn och ungdomar som kommer fram efter föreläsningen och säger precis rakt ut utan omsvep allt det som de vill prata om, berätta och fråga om. 

Igår mötte jag sådana. Både barn och vuxna. Jag mötte en kille som hade gett upp och han sa det och jag sa att han inte skulle göra det, att han skulle kämpa för att det går. Jag mötte en kille som inte hade så höga förväntningar på sig själv eller sin framtid och jag sa att han var värd mycket mer. Jag fick en lapp av en ung tjej och jag pratade länge med en pappa som hade ett bonusbarn och jag sa att han nog var världens bästa bonuspappa. 

Sådana möten är det som gör att man flyger därifrån och är genomlycklig och inte vill göra någonting annat i hela livet. Sånt där som gör att man är lite mosig i huvudet dagen efter. Sånt fattar Mia. För hon är kanske den klokaste jag känner. 

Tillbaka i skrivarhuset

Det ser ut som för ett år sedan. När jag satt här och korrade det som sedan blev roman i september. Målet då var att korra 100 sid per dag. Gick utmärkt. Själv gick jag utefter havet varje morgon. Det ska jag göra i år också. 

På sekretären i vardagsrummet ligger gästboken som bytts ut sedan jag var här. Kanske jag mötte hon som skrev det här, på vägen ner. Kanske våra flygplan flög förbi varandra eller så stod hon på flygplatsen när jag landade. En av de mest lästa och kända författarna. Jag byter av. 

Och en annan framgångsrik och fantastisk författare som var här när det var lite varmare. Nu är det kallt. Jag tänkte vår. Men det är vinter. Iskallt i huset. Elementen gurglar nu när jag vridit på värmen. Jag skulle ha tagit med mig mina tofflor.

Sängen står åt ett annat håll men det känns nog bättre. Utanför är himlen iskallt blå med en måne som ser ut som en tunn lökskiva. 

Ingen har flyttat på skrivbordet som står vid fönstret som vetter mot havet. Det är jag tacksam för. Att skriva med hav framför sig är ren lyx och så gott för tankar som måste tänkas utan att stöta på så mycket. 

Här ska jag vara i en vecka och skriva. Huset disponeras av Bonniers. Det är inte lätt att få tag på en vecka men den här gången hängde jag på låset.

Jag har inte målet att skriva 100 sidor per dag men väl 15-20. Det är mycket som ska ut ur huvudet. 

Första meningen på sidan 178

Någon på twitter bad mig skriva en mening från mitt manus. Här väljer jag första meningen på sidan 178:

Jag går sönder när den andra kvinnan kväver ett skrik och den som är mitt allt avlivar hopp, längtan, alla önskningar, allt det som var och allt det som skulle kunna vara.

Redigerat klart 300 sidor idag. Nu är det bara resten kvar.

Här i Visby stryker jag inte alls allt som förlaget tycker att jag ska stryka. Bara nästan. Jag vill lita på min ton, mina ord och mina val.

Må det bära.