Det är ungdomarna som har bäst koll på näthatet

 Jag sitter och tittar på Uppdrag Granskning. Om näthatet. I programmet är det inte ”bara” näthat. Det är hot och hat mot kvinnor som säger ifrån, säger till, syns, hörs.

Tankarna går i spinn. Jag som möter barn och ungdomar i skolor och pratar just om respekt på nätet sliter mitt hår för att förstå hur jag ska ta upp det här, hur jag ska berätta om hur vuxna beter sig på nätet. På vilket sätt jag ska kunna berätta om hur de, som är i tonåren, ska behandla varandra med respekt på nätet när inte de vuxna gör det. Hur ska jag kunna förklara? Jag som är van vid att kunna prata om vuxna förebilder vet att jag på nästa föreläsning kommer att få det i ansiktet:

”Men vaddå? De vuxna gör ju så, då kan vi också göra så!”

Jag tänker inte vrida runt det vi alla säger: ”Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.” Jag träffar för många ungdomar för att kunna dra den valsen. Jag träffar för många intelligenta ungdomar för att kunna dra den harangen. Vuxenvärlden står inte längre som någon förebild i det här fallet och jag tror att vår räddning står till de jag möter i skolorna. De som sedan länge och ibland varenda dag lever i det klimat som Uppdrag Granskning visar ikväll. De som är vana vid sådana kommentarer, de som har levt med det där i några år.

De som inte längre tycker att någonting av det där är okej.

De håller på att genomskåda de små och fega människor som skriver kränkande kommentarer i bloggar, på twitter, på facebook. De håller på, de är inte där än, men måttet håller på att bli rågat.

De vet också att det som skrivs inte håller om och när man konfronterar individen. De har vant sig vid en ton på nätet och de vet att den inte håller öga mot öga. Oftast.

Barn och ungdomar har gått före ut på nätet. De har, ibland, fått skapa sig egna strategier för det de möter där. Ofta för att föräldrar inte orkar, har tid eller är intresserade av den världen. Så där sitter de, utsattes för flera år sedan för kränkande kommentarer och tog hand om dessa på sitt eget sätt och tonen skruvades upp, har skruvats upp, skruvas upp. Hela tiden. Men de som gått före oss vuxna, ut på nätet, de börjar också komma till en gräns som jag får sniffa på varje gång jag besöker en skola:

Det räcker nu.

Kanske det är ungdomarna som snart blir vuxna som får visa oss hur det måste hanteras, vilka gränser som måste sättas och vilken ton som ska användas? Kanske det är så att det är ungarna som vet att genomskåda fega och små människor som gömmer sig bakom ett alias och därmed tror sig kunna spy ut vad som helst?

Kanske det är därför jag vill stå och prata i skolorna, för att det är där jag ser att det kan ske en förändring, att det är där man är långt före oss vuxna i den s.k. digitala världen och att det är där man, sedan en tid tillbaka, har kommit till den gräns som vi vuxna bara anar horisonten av nu.

De ungar som var mitt i Instagramupploppet

Instagramupploppet. 

Säger man det så vet alla vad man syftar på. Ett ord som inte fanns för bara ett par månader sedan. Nu vet alla.

Idag läser jag en text skriven av Alice Bratthammar och Amanda Ivanovi´c. De är 17 år och de var där den dagen utanför Plusgymnasiet i Göteborg. 

När jag är ute och föreläser om trakasserier på nätet och respekt och på vilket sätt vi beter oss på nätet återkommer det hela tiden, det som jag tror mig kunna läsa mellan varje rad i tjejernas artikel, de vuxna sviker. De vuxna tar inte strid för barnen, går inte före och visar på vilket sätt de kan och bör agera, har inte tid, orkar inte, är inte intresserade, respekterar inte.

Alla springer runt, runt och väntar på något. På tredje världskriget. På framtiden.

Och vi börjar fel fel fel om vi börjar resonera med våra barn om nätet som en isolerad företeelse. Det är inte nätet som formar våra barn, det är deras inre trygghet, tron på sig själva, drömmarna, tron på framtiden och det är grundstenar som många går utan. Dessa vandrar ut på nätet och skapar sig egna strategier för allt som händer där eftersom de vuxna inte orkat eller hunnit gå före och visa, berätta. Råda. 

En tonåring har en självkänsla som läcker som ett såll. Dessutom är en tonåring mer riskbenägen, har svårare att se konsekvenser än vad vi vuxna har, har inte fullt ut den empati som kommer i vuxen ålder. Heller. 

Med allt detta sammantaget är det inte konstigt att det uppstår nya ord för att beskriva någon som självklart var att vänta. Och ansvaret faller tillbaka på föräldrar och vuxna. Som så många gånger annars. 

Roligare utan kick-off och AW

Göran Adlén, trendspanaren, skrev i veckan ett insiktsfullt inlägg om hur kreativitet skall framkallas och mjölkas ur medarbetarna under en kick-off

Det börjar närma sig slutet av dag ett på kickoffen. Deltagarna börjar bli trötta, en del av dem gick upp klockan 04.00 för att åka iväg. En del slapp den långa resan men är ändå trötta efter att ha lyssnat på VD som under en timme visade 87 Powerpoint-bilder med massor av siffror på förra årets resultat och så strategierna som är en orgie med ord, hälften på engelska och hälften på svenska, alltså riktig management-svenska. 

Han menar att kreativiteten inte föds på en kick-off utan att den måste näras och gödas hela tiden, en måndag kl. 15.45 lika mycket som en torsdag morgon kl. 08.40. Att kreativitet är någonting som pågår hela tiden, om medarbetarna får förutsättningar för att vara kreativa. 

Kreativitet stimuleras av lekfullhet men de flesta anser att man ska jobba på jobbet, inte ha roligt. Roligt har man på sin kick-off, på after work och möjligen på en arrangerad konferens utanför huset om någon slänger in en lek där man ska bygga underfundiga kvadrater av ett begränsat antal tändstickor. Roligare än så kanske det inte blir. 

Eller jo! Man anlitar en eventbyrå som sätter ihop en tävling i att paddla kanot, bygga torn av backar eller vem kan komma först om man balanserar på vajrar uppspända mellan arton träd?!

Det är säkert fantastiskt roligt för de som kan. Och vill. Men det finns alltid medarbetare som inte vare sig vill eller kan. Som tvingas in i en aktivitet som ska vara "rolig" och därmed stimulera kreativitet. Det som är så viktigt för ett företags utveckling och innovation. 

Eller då varför inte en after work? Där alla dricker ett glas vin och småpratar utanför arbetsplatsens ramar. Och det blir säkert väldigt trevligt för de som redan tycker om att hänga med varandra men den sociala strukturen på medarbetare och samarbete och arbetslag följer med in i baren och de roller man har på jobbet förstärks och cementeras och de gäng som brukar finna varandra i kafferummet finner varandra på after work och någon förutsättning för kreativitet skapas sällan. Dessutom finns det medarbetare som går hem och känner hur avståndet till att ha roligt på jobbet är bara större än det var tidigare samma dag. 

Som Göran så tror jag inte på enstaka insatser. Inte heller forskaren Samuel West gör det

Jag tror att det är lättare att gå till jobbet om man ser det som ett ställe där man ska leva. Ser du jobbet som en paus i livet och du trycker på play när du stämplar ut har du raderat en tredjedel av ditt liv. Det om något borde leda till en existentiell kris i livet.

Det behövs mer lekfullhet på jobbet eftersom det öppnar upp våra kreativa tankar och förmågor. Att leka och ha roligt är inte detsamma som att vara oseriös, kanske rentav tvärtom. Och aktiviteterna måste inte bygga på lust och skratt, men däremot är lekfullheten viktig. Det ligger också i möjlighetstänkandet — kreativitet är ju att tänka annorlunda. 

Jag lovar att det blir roligare på ett möte om du:
- spelar introt till Bröderna Cartwright när dina kollegor kliver in och slår sig ner.
- delar ut vattenpistoler som var och en får använda om den som pratar blir för långrandig.
- dekorerar kontorslandskapet med ballonger en måndag morgon.
- kommer till jobbet med en clown-näsa.

För att utvecklas behöver vi motiveras till att vara kreativa, för att vara kreativa behöver vi ha roligt. 

Vi får förvisso betalt för att gå till jobbet så vi behöver inte älska jobbet men om vi nu tillbringar rätt mycket tid där, borde vi inte ha roligt större delen av tiden och inte bara, möjligen, på en kick-off en gång om året? Som dessutom kostar mer än femton vattenpistoler.  

Motivationsexperten

Jo men det kan jag köpa. Jag är bra på att motivera andra människor, bra på att se möjligheter i de allra flesta situationer som uppstår. En tidning som intervjuade mig tyckte att jag skulle benämnas som motivationsexpert och så får det bli. Jag tror nämligen stenhårt på att vi måste förstå att det är så mycket vi kan påverka själva. Jag "pratade" med en person på twitter igår som menade att hennes jobb gjorde att hon kände sig irriterad och stressad när hon kom hem.

Det är ju inte jobbet som gör att du känner dig stressad. Det är din förmåga att säga ifrån (du är inte oumbärlig) eller ditt behov av bekräftelse (man tar gärna på sig mer jobb för att få mer beröm) eller din tro på att du kan allt och att dygnet har 29 timmar (positivt tänkande som gått lite överstyr) eller kanske "bara" din oförmåga att planera rätt (att skilja på viktigt och brådskande kan vara jättesvårt).

Vi twittrade lite och jag sa att hon bar på det största ansvaret själv (vilket hon höll med om och sa att hon skulle göra någonting åt på jobbet) och jag sa att hon kanske kunde hitta en fysisk plats på vägen hem från jobbet där hon placerade stressen hon kånkade hem annars. Man kan stanna på en parkeringsplats, vid ett träd, vid en bänk. Välj en plats och återkom till den varje dag innan du kommer hem och lägg stressen där. Det är sånt man bestämmer själv. Men det är inte lätt.

Hon tackade för pepp och motivation. Jag kan vara bra på det, att motivera andra att se möjligheter. Det är ju egentligen det jag gör i varenda föreläsning jag håller.

Tänk att till och med domännamnet "motivationsexpert" var ledigt. 

 

Det kan vara en mening med livet. För mig.

Igår fick jag ett mail via den här hemsidans kontaktformulär. Jag har för vana att inte öppna alla mail jag får när som helst. Jag har mailöppnartider och igår öppnade jag det här som kom i veckan som gick.

"Hej Christina. Du var och föreläste för vår skola för nästan ett år sen och jag lyssnade, du pratade om att man inte kan sitta och vänta på att nåt ska hända utan att man måste göra det man vill och att man inte ska glömma sina drömmar typ. Jag hade bestämt mig för att hoppa av skolan då för jag orkade inte nåt mer så sjukt mycket man ska göra och jag var så trött på allt i skolan och kompisar och allt. men så sa du att man var tvugne att kämpa för det man vill och att man skulle kämpa för att nå sina drömmar , att det är typ enda chansen och jag tänkte att jag inte hade nån dröm men efter ett tagkom jag på att jag hade det. Alla fall så har jag gjort de nu för jag går ut gymnaset i sommar och sen ska jag göra min dröm TACK VARE DEJ för jag har fått jobb som au pair i U.S.A och jag ska bo hos en svensk familj i Seattle och det var min drm och tack vare dej har jag kämpat för att komma dit och nu är det snart inte en dröm längre utan vekrlighet. Jag ville bara att du skulle veta."

Jag kan allt när jag fåt ett sånt här mail. Jag klarar allt när jag får ett sånt här mail. Jag kan göra allt hur mycket som helst hur som helst och det är sånt här som gör att jag längtar halvt ihjäl mig för att komma till Forshaga och Ånge och Sumpan och Eskilstuna och Uddevalla och Trosa och Västerås och Göteborg nu i januari och februari. Bokad av skolor och kommuner för att få träffa ungar i högstadiet och gymnasiet.

Det är mening med livet. Att få möjlighet att påverka och förändra. Att få ungar att förstå att de kan så himla mycket mer än de trodde. 

Hur mycket kan man hantera?

Man brukar säga att man inte får mer än vad man klarar av. Jag avskyr det uttrycket men det var onekligen någonting jag reflekterade över under dagarna i Paris. 

Jag kom hem igår. Tre dagar senare än tänkt. Och med sjukt många fler problem än vad jag och dottern någonsin hade kunnat föreställa oss. 

Bakslag efter bakslag. Problem efter problem. Min dotter sa vid något tillfälle: "Nu klarar jag inte mer!"

Det är självklart att man inte klarar allting hela tiden men jag är försiktig med att falla för den kommentaren, att säga den högt, att tänka den för mycket, för högt, för länge. För det är enkelt att ramla omkull av den känslan, att man inte klarar mer och upprepar jag det där hela tiden så rinner min kraft ur mig. Svårare än så är det inte.

Så jag sa till henne, att vi inte får mer än vad vi klarar av. Och så bestämde vi oss för att vi klarade av allt eftersom det inte var mer än vad vi kunde klara av.

Det är ett evigt tjatande om det där, att om man tänker rätt så blir det rätt och det är ett förbannat skitsnack iibland när livet sätter krokben och när man inte orkar stå upp. Då får man bestämma att man inte orkar eller vill eller kan och så reser man sig när alla sår är läkta och det inte gör lika ont längre. Men att vika sig i tid och otid, att inte "orka", att inte klara av det som vi dagligen utsätts för, det som vi är så snara att klaga på. Sånt kan jag inte tillåta mig själv för om jag gör det så är jag inte så glad som jag vill vara och jag mår inte lika bra som jag vill göra.

Det finns ingen rättvisa i världen eller något universum som fördelar motgångar och olyckor och problem annat än godtyckligt. Det bara är som det är. Och vi väljer rätt ofta hur vi ska förhålla oss till det vi som vardagsproblem stöter på. Vill vi stanna kvar vid problemet och klaga och beklaga oss och kanske till och med upprepa att vi inte orkar, då är det okej att välja men man kan välja att inte ge sig, att byta ut ordet orka mot vill.  

I Paris är det mesta är löst nu, dottern har en lägenhet att bo i och hon kan lösa resten av problemen allteftersom. Och hon klarar det för att hon har bestämt sig för att göra det. Det är inte lätt. Men det går. 

Konsten att välja sina strider

Man behöver inte hetsa upp sig i onödan och man kan spara energi och minska på bråk när man har tonåringar hemma. Man behöver inte ta allt personligt och det är så viktigt att välja sina strider för annars går man under som förälder. 

 

S%C3%A5%20f%C3%A5r%20du%20din%20ton%C3%A5ring%20att%20vilja%20umg%C3%A5s%20under%20jul

 

Idag fick jag prata om det i TV4 Nyhetsmorgon och tiden räcker ju aldrig till och jo, jag kan prata hur länge som helst men jag hade velat hinna med min lista, den som är så bra när man ska välja sina strider.

Så då tar vi det här istället.

1. Fundera själv först, det är A och O. Du ska vara förberedd när du sätter dig vid förhandlingsbordet tillsammans med tonåringen. Rita upp tre generösa rutor/rader på ett papper. Numrera 1, 2 och 3.

2. På punkt 3 (längst ned) skriver du, innan mötet (som du självklart har sagt till tonåringen att du vill ha med honom eller henne), de FYRA saker som du kommer att ta strid för. De fyra punkter/regler som du aldrig kommer att vika dig på, det som du kommer att gå igång på. Och det är fantastiskt viktigt att fundera innan du är klar, innan det är dags att sätta sig för att förhandla.

3. Men de saker du skrivit på punkt tre ska inte förhandlas om. Det är det andra. Du presenterar att detta är de fyra saker jag aldrig kommer att ge mig på. Kort och gott. Sedan går du till punkt två och säger att här ska ni tillsammans skriva upp allt som tonåringen och du ska förhandla om. Från gång till gång. Och jo, du kommer att få släppa en hel del. Varför? För att du inte orkar bråka om allt, för att tonåringen inte orkar bråka om allt och för att det ska blir lättare för alla och - inte minst - för att tonåringen ska lära sig.

4. På punkt ett skriver ni upp allt som tonåringen får bestämma själv. Och där ska det stå massor av saker. Mest. Överdrivet mycket. Använd fantasin. Visa tonåringen att de är fyra saker du tar strid på men så mycket mer som han/hon får bestämma själv.

Var smart. Välj striderna och spara på allas krafter. Förhandla. Listan revideras naturligtvis allteftersom och det blir ganska lätt en gemensam sak som blir lika viktig för båda.  

Konsten att överleva som tonårsförälder - i Mölndal

En intensiv dag i Göteborg igår som avslutades i Mölndal med en föreläsning om hur man tar sig igenom tonårstiden och imorse åkte jag hem med flyget som gick 06.10, ögonen går lätt i kors nu när klockan har passerat lunch. Skönt då med en kontorsdag där jag kan ta hand om allt det administrativa och förbereda nästa månads föreläsningar. Och så kom det här mailet och tröttheten bara försvann. Tack!

Tusentack för en jättebra föreläsning igår. Det kändes som om du utgick från min familj när du pratade.
Själv har jag en dotter som är 12 år, och jag har kommenterat lite på dina bloggar tidigare. :-)

Efteråt satt ju min vännina och jag kvar och pratade jättemycket. Om våra barn men även annat som inte är så enkelt. Härligt och befriande på nåt sätt!
Vi kom även fram till att vi gärna vill ha med oss våra män på nästa föreläsning! 

Återigen ett stort tack!

Fortfarande på moln

Två dagar med elever som jag ägnat morgonen åt att svara på mail från. Och vilka mail. 

TACK alla jag fick möta i Eksjö och Mariannelund. Tack för alla fina mail och maila igen om jag inte svarat tillräckligt på alla frågor. Glöm inte att berömma varandra men framför allt dig själv. Glöm inte att ta reda på vilken riktning du är på väg i och vilka konsekvenser det du gör får. 

Tack. Ni var så sjukt bra! 

(klipp från Smålandstidningen

Nästa - Klippan!

Ibland ringer min kompis Mia till mig och frågar om jag kan ta en föreläsning som hon inte kan ta. Det är lycka. Inte bara att hon ringer utan att hon är en väldigt fin vän, klok som få omtänksam i höga doser. Nästa vecka åker jag till Klippan och föreläser för barn och ungdomar tack vare henne.

Bild jag glömt. Från den fina lunchen för PLAN och deras kampanj för flickor arrangerad av Skugge & Co.  

Mår du bättre av att vara negativ?

Jag brukar rita upp en liten mall på mina föreläsningar om förhållningssätt. Om varför vi väljer att se allt så negativt mycket mycket hellre än att se det ... på något annat sätt. 

Mallen består av några ringar och pilar och ställer frågan på sin spets: "Är du glad?"

Ingen behöver vara raketforskare för att begripa att glada människor jobbar bättre, älskar mer, njuter längre, skrattar oftare och gör du allt det där bidrar det förmodligen till att du lever längre samtidigt som du har roligt. 

Idag kom man på att man under en timme i en himla stor radiokanal skulle prata om vilka ljud vi tyckte mest illa om. "Ring in och klaga!"

Jag lyssnade i sju minuter och kände rätt snabbt hur jag påverkades mentalt.

När jag pratar om det här på mina föreläsningar, om att vi måste ha roligare på jobbet, om varför vi måste skrota AW´n, om varför vi behöver skratta mer kommer flera fram efteråt och frågar sig varför de inte tänkt på det tidigare. Det är ju så självklart. 

Du behöver skratta ordentligt tre gånger per dag tycker jag. Fundera sedan på om du har väldigt väldigt mycket viktiga saker att klaga på och om du mår bättre av att klaga eller skratta. 

 

Webbdagarna i Malmö. Och jag.

Inatt ska jag sova i en skön säng på ett hotell som byggts av en sängbutik. Imorgon ska jag träffa en massa kloka människor, lära mig nytt och njuta av det. Och så ska jag föreläsa för 200 personer på samma ställe. 

Jag ska prata om hur man bygger sitt varumärke på twitter, hur det är smart att man tänker och inte inte tänker. Jag ska vara rolig, avslappnad, kunnig och bekväm. 

Svårt att få mer kick av att stå inför en stor och viktig föreläsning. Det finns knappast någonting som är roligare. Jo, förutom att skriva, att stå med sin bok i handen. Eller efter föreläsningen. Det är också en kick. 

Hälsningar efter en föreläsning

Jag föreläste för ett stort gäng föräldrar för ett tag sedan. En helt underbar grupp. Kommunen jag var i var så förutseende och kloka så att man bjöd in föräldrarna till ett uppföljningsmöte. Jag pratade om hur man kan hantera sina tonåringar för att själv orka när det är jobbigt och inte minst för att underlätta för barnen. Och så får jag det här mailet:

De uttryckte verkligen att föreläsningen var uppskattad och flera hade gått hem och ”prövat ”. En mamma berättade om sin tonåringen som hade provat att gå in i mörkret på toaletten och gjort sin segergest, men flickan hade tyckt det var otäckt att var i mörkret, så hon tände lampan. Då hade mamman bekräftat henne positivt och sagt att ”då är du ju jättebra som direkt kan titta dej själv i ögonen och säga att du bra och värdefull”. Mamman nästan grät då hon berättade detta, för det blev så starkt för henne. HÄRLIGT!

Så ditt budskap har verkligen landat hos många !

Det är sånt som gör att jag vill göra det här hela tiden för alltid. Det är så enkelt men det är så svårt och vi som är tonårsföräldrar (ja, jag är snart klar ...) måste träffas ibland eftersom vi har precis samma problem och samma saker som vi oroar oss för. Då behöver man prata. 

Jag har en öppen föreläsning om just hur man hanterar tonårsperioden. I Stockholm den 5 november. Läs mer här och anmäl dig! 

Tack Magdalena Graaf och Mona

Jag vet inte om ni, Magdalena och Mona och Tomas, fattar vad ni ställde till med.

Dels har ni ordnat så att ett stort gäng fantastiska kvinnor fick en helg med saker att minnas länge länge. Sedan ordnade ni så att jag fick vara en del av allt detta.

Ni är sjukt makalösa och publiken som jag föreläste för, era bloggläsare, var än mer fantastisk. Och man gör ett bra jobb när man föreläser för en häftig publik. Publiken är den allra viktigaste delen av en föreläsning och publiken ikväll var kanske den allra bästa jag har haft på länge och ... som sagt ... då gör man ett bra jobb :)

Och jävlar i havet vilka häftiga människor jag mötte ikväll. Det är - just i detta nu - så mycket energi på Friiberghs Herrgård att taket förmodligen redan har lyft mot stjärnhimlen.

TACK alla som jag har fått möta och prata med och kramat och hållt om och skrattat med och signerat böcker till. NI, varenda en av er, gjorde min höst som knappt hann börja. Och jag som ändå avskyr hösten går in i den här årstiden, taggad till tänderna och laddad med er energi.

Ni gjorde allt.

Allt. 

 

Jag laddar inför min föreläsning!On stage!Och presentpåsarna! Herregud. Företag som fattar att deras målgrupp samlas på ett och samma ställe under två dygn är Rosenserien (generösa som få), DLIGHT med fantastiska stearinljus, Q-Med, www.ullajacobsson.se (med underbara viskosplagg), Odahl smycken, Syster Lycklig och många fler. Påsen som alla fick var värd mer än sin vikt i guld. Imponerande!

Himmel i Enköping

I en tjusig biosalong mitt i Enköping fick jag föreläsa för ungdomar mellan 13 och 16 år.

Skolan som alla tillhörde har haft problem och också beskrivits som en problemskola i media. Elevrådet bestämde sig för att ge eleverna en kick, ingjuta lite tro på att de är himla bra, göra någonting åt stämpeln som problemskola och så hittade de mig. 

Att få ha ett gäng från 8an och 9an framför sig i två timmar är någonting av det bästa jag kan sysselsätta mig med. Att se hur de lyssnar, märka att de lutar sig framåt, när de hyssjar på grannen för att höra, när killarna som alltid strular kommer tillbaka och sätter sig efter pausen ... det är häftigare än att hoppa från höga höjder, vinna värsta loppet. 

Efter första föreläsningen kom det fram en kille som sa att han gick i 9an. Han sa att han inte hade tänkt att gå gymnasiet men att min föreläsningen hade fått honom att tänka om: "Min dröm är ju att bli militär. Jag ska söka till samhällsprogrammet, jag ska göra det, du sa att jag ska tro på att jag kan så jag gör det."

En annan kille kom fram, la armen omkring mig, drog mig åt sidan och frågade hur man skulle ta skitsnack. En mjuk kille som log blygt, som ville veta på riktigt, som sa att han behövde veta hur han skulle göra. Jag sa att han inte skulle ta skitsnack någonsin. Ingen ska behöva göra det. Jag sa att han skulle vara med de som gav energi, inte de som tog. Och jag hörde hur lätt det gick att säga och såg på honom hur svårt det kanske var att göra. 

Årets bästa dag hittills. Glädjen hos alla, alla komplimanger, när de kom fram och sa att det inte var så vanligt att den här gruppen satt stilla i två timmar, när ett par killar vågar komma fram och säga det där, vågar fråga. 

Jag skulle vilja göra det här varenda dag. 

Om ni läser det här - ni fantastiska i Enköping - TACK för att jag fick komma. Tack för att ni lyssnade. Ni är unika, var och en av er. Ni kan mer än ni tror och jag hoppas hoppas att toaletterna på skolan är mer upptagna nu, efter mina föreläsningar, än de var innan ... 

Föreläsning om självkänsla

Jag hade ett hyfsat högt tempo i onsdags när jag tillbringade en dag på en skola utanför Stockholm. Två föreläsningar på förmiddagen och en föreläsning på kvällen. Sammanlagt ofattbara ca 650 personer. 

Jamen fatta att man borde vara mer nervös än vad man är ... 

Samtidigt, när det är mycket folk i lokalen blir det en häftig dynamik. Tillsammans då förvisso med en hög ljudnivå. Åtminstone på andra passet. När publiken bestod av ungar i årskurs 7, 8 och 9.

Jag var lätt svettig efteråt. Enbart för att en sådan föreläsning kräver både extremt fokus och rörelse och ljudnivå på rösten. 

Efter föreläsningen kom det fram små grupper av elever som tillsammans ville vara stöd åt varandra för att säga det där man ville säga. Tre tjejer kom fram och log och en av dem sa: "När du sa det där om att vi skulle tänka på vad vi var bra på då gjorde jag det och då kom jag på saker jag är bra på som jag inte visste!"

Det är efter sådana föreläsningar som man flyger hem och skiter i kommunala transporter. 

På onsdag i veckan som kommer ska jag föreläsa på Visingsö. "Åh, det är så vackert där", sa min syster. Jodå. Men jag hinner ingenting se. Efter två timmars föreläsning på den ön ska jag kasta mig på färjan och sedan på ett tåg till Strängnäs där jag har en föreläsning på kvällen. Kom kom! Tycker jag. 

Ikväll blir det stadsbiblioteket i Köping

Snart ska jag sjunka ner i en stol på tåget som jag hoppas tar mig till Köping i rätt tid. Ikväll är det föreläsning för tonårsföräldrar på stadsbiblioteket. P4 Radio Västmanland intervjuade mig när jag stod i en lövhög i parken och tittade på en liten lila blomma som jag misstänker tror att det nästan är vår. 

Dra in till runt 08.14 så kan du höra vad jag sa. Själv minns jag inte så mycket men dottern lyssnade och försäkrade mig om att det lät helt okej. 

 

Lyssna: 08.00 - 08.30 torsdag 10 nov 2011